Dance our tears away

Så här i Let´s dance tider, när reklamen rullar frekvent, har jag fastnat för deras vinjettlåt. En riktig dansardänga! :) Nu för tiden hänger jag inte direkt på dansgolven men jag har alltid älskat att dansa. Det är verkligen något frigörande med det. När jag lyssnade på hela låten blev jag väldigt förvånad över vilket bra budskap och bra text den här låten hade! Sånt gillar jag :)
Så, till mina medkämpare säger jag: Let´s dance our tears away.

Här har ni låten!

Kram
Jenny

Tack!

Tusen tack för den respons jag fick på mitt inlägg om barnlösheten. Jag är överväldigad och så tacksam! Jag är så rörd av era ord. Jag förstår att det finns många av er som genomgått en del av eller samma saker som vi går igenom och det känns som en otrolig lättnad, konstigt nog, att få dela med sig av det här. Jag blir också jätteglad över er som läst och skrivit här, som inte har varit i samma situation, men som ändå kan smaka på tanken hur det skulle kunna kännas, om ni var där vi är. Kan vi öka förståelsen för varandra, så vinner alla på det, tror jag.

Det här är en otroligt viktigt fråga. Jag skulle kunna skriva mer om det här känner jag.

Det viktiga för mig var att få säga precis hur jag känner angående det här och nu behöver ingen, som läser här, längre fundera varför vi inte har barn just nu.

Det här är en inredningsblogg och jag har inte tänkt att ösa dessa tankar över er jämt men om ni vill jag kan ju dela med mig här om det händer något. Jag hoppas att jag en dag ska kunna skriva till er att vi har lyckats.

Ni är fina, goda och underbara människor och jag är så glad att jag fick dela det här med er.

Ha en fin helg!

Kram
Jenny

PS. Jag hoppas att ni läser svaren på era kommentarer. DS

Tankar kring livet och en kommentar

Livet är intressant. Vi får hela tiden utmaningar som vi ska ska hantera och små tecken som leder oss på rätt spår. Ibland är det väldigt svårt att både tolka och se tecknen på rätt sätt. Det vi först kan se på ett sätt, kan helt plötsligt vara något helt annat. Det hände mig nyligen.

Jag fick en kommentar i mitt förra inlägg som har fått mig att fundera en hel del. Jag blev först både arg och ledsen över kommentaren men nu inser jag att jag istället fått den möjlighet som jag behövde.
För det är ju så, vi får det vi behöver - inte det vi vill ha.

Det är precis det som det här inlägget handlar om.

Jag och min man är ofrivilligt barnlösa och har varit det under många år. Vi har i stort sätt provat alla möjliga vägar till att få ett eget barn, men vi har aldrig lyckats. För mig är det här en stor sorg som jag bär på. Ett hål i min kropp som till och från äter på mig inifrån. En rädsla över att aldrig få uppleva känslan av att få en familj där barn igår. Det har också varit en stor skam för mig. Att inte fungera som man önskar.

Som ofrivilligt barnlös får man ofta kommentarer som den från Anonym. En person som ser det som en självklarhet att alla kan (och vill, för den delen) få barn. Sanningen är att väldigt många inte kan det eller har svårt för det. Fler än vi tror. Bara för att vi inte pratar om det betyder det inte att det inte finns. På ivf kliniken som vi har besökt berättade de att 30 par i veckan gör behandlingar för att få ett barn - och det är  bara på den kliniken. Ändå är normen i vårt samhälle att det är självklart att få barn och är man utanför den normen så sticker man verkligen ut. Jag kan skriva under på att det verkligen känns så också. Det är möjligt att vi som är ofrivilligt barnlösa tar åt oss och är känsliga när det gäller såna frågor men ni trycker helt enkelt på ett stort sår som vi har, utan att tänka er för.

Jag kan själv känna mig väldigt utanför över att vi inte har barn. Storhelger, födelsedagar och semestrar kan vara en pina. Alla tillfällen där vi helt plötsligt inser var vi är. Alla tillfällen där vi måste träffa alla lyckliga familjer och det finns ett krav på oss att vi ska klara av det - för att göra andra nöjda. Göra andra nöjda - för att de inte förstår hur man blir påverkad av en sån här sak. Någon sa att ofrivillig barnlöshet är som en depression som pågår år efter år och aldrig går över. Det ligger något i det.

Jag önskar att fler förstod vad man går igenom som ofrivilligt barnlös. Det behövs helt klart pratas mer om det här. Alldeles för ofta får man väldigt konstiga reaktioner från omgivningen när man inte har barn eller berättar att man är ofrivilligt barnlös. Det ligger på något sätt i mångas natur, precis som Anonym gjorde, att fråga om det här med barn trots att det kan vara en ganska privat och känslig fråga. Jag vet inte riktigt vad Anonym menade i sin kommentar när hen frågade om jag inte funderat på att skaffa barn. Faktum är att jag tror inte det är många som inte tänkt tanken på var man står i barnfrågan när man är 38 år.  Man får också ofta råd av andra som vill hjälpa till på traven.  Det kan vara allt från saker som andra tycker att vi ska göra till att man får man höra att man nog bara behöver slappna av så löser det sig. Tro mig, när man har försökt i åratal behöver man inga råd längre. Vi har redan grävt i varje hörn som finns att gräva i.

Det här är ingenting som man bara kan borsta av sig även om man skulle önska att det var så.  Saken är nog den att, som vid alla andra jobbiga saker i livet, det går inte att sätta sig in i hur det känns förrän man själv är där. Men jag önskar ändå att fler kunde ta till sig tanken.

Jag har aldrig varit privat på min blogg förut. Den har varit en ventil för andra delar av mig själv som jag har velat dela med mig av. Sanningen är nog den att jag i alla dessa år känt att folk inte har med det här att göra. Det är vår egen grej, vår kamp, vår önskan. Jag har helt enkelt inte orkat prata om det offentligt heller. Men jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag måste ta tag i det här för att bli hel. Anonym fick mig att inse att tiden var inne.

Så, istället för att fortsätta skämmas och låta det vara vår hemlighet, säger jag det nu rakt ut. Jag är ofrivilligt barnlös. Men jag hoppas fortfarande, så innerligt i mitt hjärta, att det en dag kan bli vår tur.

Kram
Jenny