Hej finingar!
Hur har ni det i decembermörkret? Eller decembermyset kanske jag ska säga? ;) Den här hösten har bara flugit iväg för mig. Det har varit fullt upp med diverse saker som har dykt upp och jag har slängts från det ena till det andra. Så är livet ibland!
Ni som följer mig på mitt instagramkonto märker ju att jag hänger betydligt mer där än jag gör här nu för tiden. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. För er som inte följer mig där kan jag väl säga att vi bor kvar, letar fortfarande drömprojektet och jag jobbar vidare för att nå mina mål och drömmar. Vi har inte gjort något mer i lägenheten heller eftersom vi har känt att det inte finns kraft att fortsätta just nu. Längtan efter ett annat boende är för stort. Men blir vi kvar här länge så kommer vi säkert att göra några förändringar. Det får bara ske när lust och ork infinner sig.
Jag ska erkänna att jag är rätt glad över att det här året snart är slut. Det har varit ett jättejobbigt år med svårt sjuka i familjen samt sorgen och tomheten över vår flytt. Det sägs ju att det behöver gå minst ett år för att man ska kunna sörja färdigt. Man behöver uppleva alla dagar en gång för att bearbeta saker och för oss har det stämt. Alla minnen som behövde hanteras och tiden som fått hjälpa till att, om inte glömma, så förlåta. Acceptera.
Kanske är det också först när man vågar släppa taget om något som utrymmet finns för något annat. Och jag hoppas och tror att vi inte har iordningställt vårt sista hus. Vi har på tok för mycket kreativitet i våra kroppar för att det skulle vara något som universum vill gå med på :)
Jag vet faktiskt inte vad jag ska förvänta mig av nästa år. Kanske ska man inte förvänta sig så mycket egentligen. Det blir ändå som det blir och livet vinner alltid med 10-0. Och om man istället försöker bara ta allt som det är och hänger med så blir det ju sällan fel heller.
Det enda jag vet är att utmaningar kommer hela tiden. Och att det är viktigt att jobba med sig själv för att utvecklas. Vi får utmaningar för att lära oss. För att någon, innerst inne, vill oss väl. Det är min tro.
Några ord från lägenheten. En måndag. Ja, så fick det bli.
Sköt om er vänner.
Vi ses!
Kram
Jenny
måndag 7 december 2015
måndag 24 augusti 2015
Tankar kring sommaren
Ni är så söta. Som tittar in här trots min obefintliga uppdatering. Jag vet inte varför inte orden räcker till här. Det finns mycket att säga men ibland kommer inte orden ut. Sommaren har varit mycket märklig. Ovanlig. Jobbig ibland. Jag saknar vårt liv i huset och att sitta inne i en lägenhet sommartid har gjort det än mer påtagligt. Vi är inga lägenhetsmänniskor. Men det finns fördelar också. För ett enklare liv får man leta efter.
Vad har hänt då? Jo, vi har tittat på flera hus. Det har vi. Men min mage skriker konstant, bestämt nej. Det finns hus jag vill ha. Tyvärr vill ägarna inte sälja. Så just nu känns det som om vi är en cykel som vi själva inte kan ta oss ur. Ingen trevlig känsla alls. Det måste finnas en mening med allt det här och jag försöker vara så positiv jag kan och inse att snart kommer en möjlighet att dyka upp. Det sker sällan när man vill det själv. Och jag har världsdåligt tålamod. Jag vet det.
Som jag har berättat på instagram har även en familjemedlem fått cancer och även det har lagt ett mörker över den här sommaren. Men jag ber av hela mitt hjärta. Varje dag. För alla som har den hemska sjukdomen. Kämpa på. Ge inte upp. Låt den inte vinna.
Så finns det ljuspunkter. Maken. Katten. Och mitt jobb. Vi har även renoverat lite till i lägenheten. Vardagsrum. Arbetsrum. Några rum återstår. Det finns att göra här för att öka trivseln. Men emellanåt finns inte kraften att lägga ner på något som man ändå vill flytta ifrån.
Livet är märkligt. Oförutsägbart. Ena dagen är livet på ett sätt. Nästa dag kan det vara helt annorlunda. Vi vet ingenting. Och när man har varit med om några stora kriser, händelser eller annat i livet, så inser man det ännu mer. Vi vet verkligen ingenting.
Ta vara på livet. Gör de där sakerna som du funderar på. För vilken dag som helst kan dina förutsättningar ändras och då kan det vara för sent.
Kram
Jenny
Vad har hänt då? Jo, vi har tittat på flera hus. Det har vi. Men min mage skriker konstant, bestämt nej. Det finns hus jag vill ha. Tyvärr vill ägarna inte sälja. Så just nu känns det som om vi är en cykel som vi själva inte kan ta oss ur. Ingen trevlig känsla alls. Det måste finnas en mening med allt det här och jag försöker vara så positiv jag kan och inse att snart kommer en möjlighet att dyka upp. Det sker sällan när man vill det själv. Och jag har världsdåligt tålamod. Jag vet det.
Som jag har berättat på instagram har även en familjemedlem fått cancer och även det har lagt ett mörker över den här sommaren. Men jag ber av hela mitt hjärta. Varje dag. För alla som har den hemska sjukdomen. Kämpa på. Ge inte upp. Låt den inte vinna.
Så finns det ljuspunkter. Maken. Katten. Och mitt jobb. Vi har även renoverat lite till i lägenheten. Vardagsrum. Arbetsrum. Några rum återstår. Det finns att göra här för att öka trivseln. Men emellanåt finns inte kraften att lägga ner på något som man ändå vill flytta ifrån.
Livet är märkligt. Oförutsägbart. Ena dagen är livet på ett sätt. Nästa dag kan det vara helt annorlunda. Vi vet ingenting. Och när man har varit med om några stora kriser, händelser eller annat i livet, så inser man det ännu mer. Vi vet verkligen ingenting.
Ta vara på livet. Gör de där sakerna som du funderar på. För vilken dag som helst kan dina förutsättningar ändras och då kan det vara för sent.
Kram
Jenny
torsdag 28 maj 2015
Nya insikter, acceptans och snart sommar
Vi började med hallen för att få in energi.
Bloggen och jag har inte synkat den här våren. Men jag är långt ifrån redo att ge upp för jag vet att en dag kommer jag igång igen. På allvar. Men just nu låter jag det vara som det är. Jag skriver när lusten faller på.
Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Vi har inte hittat något hus men acceptansen har plötsligt börjat lägga sig till rätta och vi har börjat renovera i lägenheten. Ni som följer mig på instagram vet ju det redan. Det har varit otroligt välgörande att få göra den här renoveringen. Om inte annat har vi börjat känna igen oss själva. I glädjen. Vi älskar att skapa. Var vi än bor.
Så just nu jobbar min kropp ganska mycket på kreativa lösningar för olika rum i lägenheten. En fantastisk känsla som jag inte trodde skulle kunna komma. Men jag har börjat förstå vad hela den här förändringen handlat om. Och det är acceptans. En ren och skär övning i acceptans.
Maken sa något klokt till mig som har hjälpt mig på vägen. Han påminde mig om hur jag kände när vi flyttade in i huset, som då var mest ett vrak och som var så långt ifrån drömmen att jag grät mig till sömns på kvällarna, han sa: "Det spelar ju liksom ingen roll var man bor egentligen, för det tar ju sin tid att göra det till sitt. Huset var ju ingen dröm när vi flyttade dit heller".
Jag har inte tänkt på det förut, att det verkligen är så var man än bor. Och att jämföra en lite ledsen lägenhet som inte fått en hjälpande hand på länge, med ett hus som man lagt ner hela sin själ i, i många år, är ju rätt dömt att misslyckas. Det är ju klart att lägenheten skulle förlora, hur vi än gjorde.
Men makens ord har verkligen fått mig att tänka annorlunda och jag inser nu att jag vill se framåt. Vi klarar att bo här tills vårt nya ställe dyker upp. Det vet jag nu.
Och jag ska göra som universum vill. Jag ska inte jaga. För när det är meningen så kommer vårt ställe, det är jag ganska säker på. Tills dess ska jag skapa av ren glädje i den här lägenheten. Och njuta av varje sekund.
Kram
Jenny
tisdag 28 april 2015
Berg och dalbana och ruta ett
Vårt liv är en berg och dalbana just nu. Herre gud. Att det skulle vara så här jobbigt att leta hus hade jag totalt glömt. Men när jag tänker efter vilken vånda det var när vi hittade "vårt" hus förra gången så är det nog inte så stor skillnad. Det är bara det att man glömmer så mycket på 13 år.
Jag trodde faktiskt att vi var något på kroken ett tag men det visade sig att det ändå inte var rätt ställe. Och min intuition är helt galen ibland. Galen på ett bra och klokt sätt, men svår att förstå. Min hjärna vill ofta förstå varför jag gör mina val (typiskt Egot!) medan mitt hjärta och min intuition bara ger mig ett ja eller nej. Med det här huset fick jag ett klart nej direkt. Och något sa mig att det var vattnet som störde mig. Jag förstod inte varför. Men tror ni att jag lyssnade? Icke. Eller jo, till en början. Sedan började tvivlen smyga sig på och vi fick åka dit igen. Det resulterade i samma nej och ett besked om att vattnet innehöll ecolibakterier. Tänk att det ska vara så svårt att tro på sig själv ibland? Ett nej, verkar inte räcka för mig. Mitt ego vill helst ha 20 nej innan det kan nöja sig. Ett kvitto på att det aldrig(!!!) är bra att tänka när man gör val. Intuitionen tar in så mycket mer information än vi kan tänka ut och säger den nej, så är det bästa valet ett nej. Det finns faktiskt ingen tvekan om det.
Hur som helst. Vi är på ruta ett. Utan hus. Utan en plan. Och om ärligheten ska fram så känner jag mig mer förvirrad än någonsin.
Samtidigt är det väl de här stunderna man ska njuta av. Att allt kan faktiskt hända. Och vi är fria att hoppa på vilket tåg som helst. Rätt tåg behöver bara dyka upp så kan vi lämna perrongen och prova lyckan. Härligt. Läskigt. Allt på en gång. Det viktiga är som vanligt att inte deppa ihop utan att tänka positivt och se möjligheter. Allt hänger på hur man tänker. Och blir säkert därefter också.
Och så var det bilderna. Så rackarns svårt det var att få till dem.
Ha en fin dag!
Kram
Jenny
Jag trodde faktiskt att vi var något på kroken ett tag men det visade sig att det ändå inte var rätt ställe. Och min intuition är helt galen ibland. Galen på ett bra och klokt sätt, men svår att förstå. Min hjärna vill ofta förstå varför jag gör mina val (typiskt Egot!) medan mitt hjärta och min intuition bara ger mig ett ja eller nej. Med det här huset fick jag ett klart nej direkt. Och något sa mig att det var vattnet som störde mig. Jag förstod inte varför. Men tror ni att jag lyssnade? Icke. Eller jo, till en början. Sedan började tvivlen smyga sig på och vi fick åka dit igen. Det resulterade i samma nej och ett besked om att vattnet innehöll ecolibakterier. Tänk att det ska vara så svårt att tro på sig själv ibland? Ett nej, verkar inte räcka för mig. Mitt ego vill helst ha 20 nej innan det kan nöja sig. Ett kvitto på att det aldrig(!!!) är bra att tänka när man gör val. Intuitionen tar in så mycket mer information än vi kan tänka ut och säger den nej, så är det bästa valet ett nej. Det finns faktiskt ingen tvekan om det.
Hur som helst. Vi är på ruta ett. Utan hus. Utan en plan. Och om ärligheten ska fram så känner jag mig mer förvirrad än någonsin.
Samtidigt är det väl de här stunderna man ska njuta av. Att allt kan faktiskt hända. Och vi är fria att hoppa på vilket tåg som helst. Rätt tåg behöver bara dyka upp så kan vi lämna perrongen och prova lyckan. Härligt. Läskigt. Allt på en gång. Det viktiga är som vanligt att inte deppa ihop utan att tänka positivt och se möjligheter. Allt hänger på hur man tänker. Och blir säkert därefter också.
Och så var det bilderna. Så rackarns svårt det var att få till dem.
Ha en fin dag!
Kram
Jenny
fredag 24 april 2015
Nuet, målning och helgen
Så var det äntligen fredag igen och även om det är en mycket grå och kall sådan här uppe, så är det ändå fredag. Bästa dagen liksom!
Helgen är inte så planerad för vår del så egentligen vet jag inte vad som kommer att hända. Maken har lovat att måla mina fåtöljer en vända och sedan är det 100 dagars torktid på det. Typ. Jag lyxade till det och anlitade en sömmerska som har sytt nya överdrag till dynorna och jag är så supernöjd! Det var värt varenda krona. Så nu är egentligen största funderingen var jag ska ställa dessa godbitar till fåtöljer. För om sanningen ska fram så finns det inte en millimeter kvar att inreda i den här lägenheten. Och fåtöljerna är ganska stora. Ni hör ju, vi behöver ett hus nu ;) (och till universum säger jag: Jag tjatar inte, jag bara konstaterar ;) )
Annars händer det inte så mycket på inredningsfronten. Jag ligger lågt och accepterar att jag har gjort det jag har inspiration till i denna lägenhet just nu. Blir vi långvariga här, så kommer jag nog att försöka få golven fixade (läs av maken), men i annat fall så lämnar vi över som det är och lägger allt krut på vårt nästa boende.
För mig är mitt gamla hus fortfarande så mycket kvar i min hjärta att det känns oerhört läskigt att ge sig in i något nytt. Även om det är precis det jag vill göra. När man har lagt ner så mycket själ och hjärta i något, så tar det sin tid att komma över det. Man jämför kvalitéer och möjligheter. Kanske är det lite som att byta partner. Har man haft ett långt förhållande så suddar man inte ut det så lätt vare sig man vill det eller inte. Lite så känner jag om huset också. Men meningen är inte att jag ska sudda ut det som hände i vårt liv där, utan att jag ska ta med mig allt som vi har lärt oss och att vi sedan kan göra något bra av det på nästa ställe.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att få förändringar i livet. Det gäller att försöka acceptera och hänga med i det som händer. Livets utmaning.
Ha den underbaraste helgen vänner!
Kram
Jenny
Helgen är inte så planerad för vår del så egentligen vet jag inte vad som kommer att hända. Maken har lovat att måla mina fåtöljer en vända och sedan är det 100 dagars torktid på det. Typ. Jag lyxade till det och anlitade en sömmerska som har sytt nya överdrag till dynorna och jag är så supernöjd! Det var värt varenda krona. Så nu är egentligen största funderingen var jag ska ställa dessa godbitar till fåtöljer. För om sanningen ska fram så finns det inte en millimeter kvar att inreda i den här lägenheten. Och fåtöljerna är ganska stora. Ni hör ju, vi behöver ett hus nu ;) (och till universum säger jag: Jag tjatar inte, jag bara konstaterar ;) )
Annars händer det inte så mycket på inredningsfronten. Jag ligger lågt och accepterar att jag har gjort det jag har inspiration till i denna lägenhet just nu. Blir vi långvariga här, så kommer jag nog att försöka få golven fixade (läs av maken), men i annat fall så lämnar vi över som det är och lägger allt krut på vårt nästa boende.
För mig är mitt gamla hus fortfarande så mycket kvar i min hjärta att det känns oerhört läskigt att ge sig in i något nytt. Även om det är precis det jag vill göra. När man har lagt ner så mycket själ och hjärta i något, så tar det sin tid att komma över det. Man jämför kvalitéer och möjligheter. Kanske är det lite som att byta partner. Har man haft ett långt förhållande så suddar man inte ut det så lätt vare sig man vill det eller inte. Lite så känner jag om huset också. Men meningen är inte att jag ska sudda ut det som hände i vårt liv där, utan att jag ska ta med mig allt som vi har lärt oss och att vi sedan kan göra något bra av det på nästa ställe.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att få förändringar i livet. Det gäller att försöka acceptera och hänga med i det som händer. Livets utmaning.
Ha den underbaraste helgen vänner!
Kram
Jenny
söndag 19 april 2015
Väntan, övertalningen och kaffesoffan
Nu har jag skrivit så många inlägg och inga blir publicerade. Alltså vilken bloggare jag har blivit! Det är lite lågläge på inredning i vårt hem och då faller det sig inte lika lätt att få till blogginläggen heller.
Men, det är en hel del saker som hänger i luften just nu. Vi går i väntan och har gjort det ganska länge. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den här väntan snart ska vara över. Men jag har ju ett förfärligt dåligt tålamod, och jag gissar att det är därför vi hela tiden väntar på allting.
Det bästa är inte att skynda på saker har jag lärt mig. Man behöver verkligen vänta in rätt tid så att saker får ske när det är tänkt. Förr om åren hade jag förfärligt svårt med detta, att bara släppa taget och inte göra någonting, eller åtminstone inte göra mer än vad jag kunde för stunden, men idag har jag lärt mig av flera läxor att det aldrig blir bra att "puscha" fram svar och händelser. Släpp det! Eller låt det åtminstone vara. Så det är vad jag försöker göra just nu.
Är saker menade att ske, så tror jag att de på något sätt sker också. I annat fall kan det finnas en annan lösning. Men jag vet också av hela mitt hjärta hur svårt det kan vara att vänta på detta "menade".
Jag ser i alla fall fram emot lite mer vårvärme och mindre blåst så att vi kan njuta av en kopp kaffe på balkongen. För vi har snart en ny möbel där. Så här lät det tidigare i vår:
Jag: "Du, jag kom på att det här lilla, runda fällbordet av trä som är rätt slitet, det skulle vara fint att fixa till och ställa på balkongen"
Maken: "Ja, det kanske det skulle"
Jag: "För det behövs ju ett bord där. Du skulle ju kunna skrapa det, jag menar färgen ramlar ju nästan bort av sig själv, och sedan skulle det kunna få lite ny färg?"
Maken: "Mmmm"
Jag: "Sedan skulle det ju vara ganska fint att få upp ett balkongskydd på sidan för att minska insynen där. Du skulle ju kunna snickra ett i gammelstil så skulle vi kunna sitta där ute i vår och njuta?."
Maken: "Ja, men då måste vi köpa in lite material." *ser hur han tänker febrilt*
Jag: "Jamen det fixar vi" *stort leende* (1-0 till mig!)
Jag: "Jag skulle kunna tänka mig att ha en platsbyggd soffa i gammelstil på ena sidan balkongen, där solen är på kvällen. Hur skönt vore inte det med en kopp kaffe? Den skulle ju du slänga ihop i ett nafs. Vad tror du om det?
Maken: *tystnad*
Nu står det en soffa i garaget. På tork efter flera lager linoljefärg. Och jag tror till och med att maken blev riktigt nöjd med hur han fick till den. Men jag inser en sak. Det är nog inte så lätt att vara gift med mig. För idéerna vill liksom aldrig sluta komma.
Vi behöver nog ett hus snart. Så enkelt är det.
Kram
Jenny
Men, det är en hel del saker som hänger i luften just nu. Vi går i väntan och har gjort det ganska länge. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den här väntan snart ska vara över. Men jag har ju ett förfärligt dåligt tålamod, och jag gissar att det är därför vi hela tiden väntar på allting.
Det bästa är inte att skynda på saker har jag lärt mig. Man behöver verkligen vänta in rätt tid så att saker får ske när det är tänkt. Förr om åren hade jag förfärligt svårt med detta, att bara släppa taget och inte göra någonting, eller åtminstone inte göra mer än vad jag kunde för stunden, men idag har jag lärt mig av flera läxor att det aldrig blir bra att "puscha" fram svar och händelser. Släpp det! Eller låt det åtminstone vara. Så det är vad jag försöker göra just nu.
Är saker menade att ske, så tror jag att de på något sätt sker också. I annat fall kan det finnas en annan lösning. Men jag vet också av hela mitt hjärta hur svårt det kan vara att vänta på detta "menade".
Jag ser i alla fall fram emot lite mer vårvärme och mindre blåst så att vi kan njuta av en kopp kaffe på balkongen. För vi har snart en ny möbel där. Så här lät det tidigare i vår:
Jag: "Du, jag kom på att det här lilla, runda fällbordet av trä som är rätt slitet, det skulle vara fint att fixa till och ställa på balkongen"
Maken: "Ja, det kanske det skulle"
Jag: "För det behövs ju ett bord där. Du skulle ju kunna skrapa det, jag menar färgen ramlar ju nästan bort av sig själv, och sedan skulle det kunna få lite ny färg?"
Maken: "Mmmm"
Jag: "Sedan skulle det ju vara ganska fint att få upp ett balkongskydd på sidan för att minska insynen där. Du skulle ju kunna snickra ett i gammelstil så skulle vi kunna sitta där ute i vår och njuta?."
Maken: "Ja, men då måste vi köpa in lite material." *ser hur han tänker febrilt*
Jag: "Jamen det fixar vi" *stort leende* (1-0 till mig!)
Jag: "Jag skulle kunna tänka mig att ha en platsbyggd soffa i gammelstil på ena sidan balkongen, där solen är på kvällen. Hur skönt vore inte det med en kopp kaffe? Den skulle ju du slänga ihop i ett nafs. Vad tror du om det?
Maken: *tystnad*
Nu står det en soffa i garaget. På tork efter flera lager linoljefärg. Och jag tror till och med att maken blev riktigt nöjd med hur han fick till den. Men jag inser en sak. Det är nog inte så lätt att vara gift med mig. För idéerna vill liksom aldrig sluta komma.
Vi behöver nog ett hus snart. Så enkelt är det.
Kram
Jenny
torsdag 12 mars 2015
Försäljning, rensning och ordtorka
Funderar på att sälja denna gamla skänk. Vårt första auktionsfynd!
Alltså attans att det ska vara så svårt att komma till skott och skriva här. Men å andra sidan händer det inte så mycket hemma hos oss just nu. Inte inredningsmässigt. Jag försöker "boa" in mig men av någon anledning vill jag inte boa in mig för mycket så att universum får för sig att vi passar för bra här ;) För nu när våren börjar visa sig så kommer min trädgårdslängtan som en smocka. Det är något visst med att kunna sätta sig mot en solig vägg och allt är tyst. Det är få saker som toppar det på våren. Och det är få saker som fyller på själen mer. Men tack och lov har jag balkong. Med sol.
Något riktigt, roligt som har hänt är att jag väntar hem två fåtöljer :) Och jag kan lova er att dem har jag väntat på i åtta år. Därför får jag faktiskt nypa mig lite i armen när jag tänker på dem. *Wiiiiii* De behöver en del kärlek, av både maken och mig, men det lovar jag att ska de få. Inte bara nu i början - utan hela livet!
Jag har kommit på att vi borde börja ta tag i att sälja möbler (och annat!) av det som inte ska med till nästa ställe. Men det gäller att få med maken på kroken. Han som ska bära ;) Det finns nog en och annan pinal som jag inte orkade släppa vid flytten. Nu är det nog kanske dags att göra en andra rensning. För jag har bestämt mig. Jag har hellre ett tomt hus än att ha en massa saker som inte passar in i den stil jag vill ha. Och på något sätt är det ju alltid lättare att börja om när man börjar på en ny grund. I gamla huset hade jag redan börjat på en tråd och då ville jag fortsätta med den för att få helhet. Men nu får jag börja om. And I need it.
Så går mina tankar idag. Typ.
Kram
Jenny
fredag 20 februari 2015
Hustankar, inredningslust och tålamod
Oj, det blev visst ett långt uppehåll här. Längre än jag hade tänkt mig. Men så blir det ibland. Dagarna rullar på. Det är mycket som ligger i ödets händer för oss just nu. Och jag är inte alltid bekväm med just det. För då krävs det att jag har tålamod att vänta på vad livet har lust att ge oss. Det tålamodet tryter för mig just nu. Och tilliten också. Men jag låter ödet bestämma åt oss. Så får vi se vad som händer.
Jag kan inte se maken och mig i lägenheten till sommaren. Jag kan tyvärr inte heller se vart vi ska istället (ni må tro jag har försökt!) så det kommer att få visa sig. Jag vet att det måste finnas ett hus över för oss någonstans. Så är det bara. Jag önskar så att jag inte var så kräsen när det gäller bostad. Min kräsenhet gör det nästan till en omöjlig uppgift att hitta ett hus igen. När ska min intuition kunna säga ja igen?
Jag har i alla fall fått en förfärlig längtan efter att inreda igen. Så pass att jag inte skulle tacka nej om maken hade samma lust. Tyvärr är det inte så. Han har sin blick vänd någon annanstans och vill inte göra ett handtag i onödan. Han ser varken nyttan eller vill lägga ner energi när han ändå har målet att flytta. Det är ju klokt, det vet jag, men jag är som jag är. På något sätt finns det en inneboende gen i mig som vill hjälpa de ställen jag bor på att få lysa i sitt allra bästa jag. Och jag vet hur fin den här lägenheten skulle bli med lite kärlek och en röd tråd :) Nåväl, härligt ljus har den i alla fall!
Nu tar jag tiden att fila lite på den stil som jag vill ha i nästa hus och jag har bestämt mig för att där ska den genomföras till fullo! Möbler ska säljas, några andra ska köpas, och vårt hem kommer att förändras. Det blir spännande vänner! Så otroligt kul :)
Dags för mig att göra lite helg. Det blir middag i min ensamhet då maken är ute på galej. Så blir det ibland även om det inte är ofta nu för tiden.
Sköt om er och ha en fin helg!
Kram
Jenny
Jag kan inte se maken och mig i lägenheten till sommaren. Jag kan tyvärr inte heller se vart vi ska istället (ni må tro jag har försökt!) så det kommer att få visa sig. Jag vet att det måste finnas ett hus över för oss någonstans. Så är det bara. Jag önskar så att jag inte var så kräsen när det gäller bostad. Min kräsenhet gör det nästan till en omöjlig uppgift att hitta ett hus igen. När ska min intuition kunna säga ja igen?
Jag har i alla fall fått en förfärlig längtan efter att inreda igen. Så pass att jag inte skulle tacka nej om maken hade samma lust. Tyvärr är det inte så. Han har sin blick vänd någon annanstans och vill inte göra ett handtag i onödan. Han ser varken nyttan eller vill lägga ner energi när han ändå har målet att flytta. Det är ju klokt, det vet jag, men jag är som jag är. På något sätt finns det en inneboende gen i mig som vill hjälpa de ställen jag bor på att få lysa i sitt allra bästa jag. Och jag vet hur fin den här lägenheten skulle bli med lite kärlek och en röd tråd :) Nåväl, härligt ljus har den i alla fall!
Nu tar jag tiden att fila lite på den stil som jag vill ha i nästa hus och jag har bestämt mig för att där ska den genomföras till fullo! Möbler ska säljas, några andra ska köpas, och vårt hem kommer att förändras. Det blir spännande vänner! Så otroligt kul :)
Dags för mig att göra lite helg. Det blir middag i min ensamhet då maken är ute på galej. Så blir det ibland även om det inte är ofta nu för tiden.
Sköt om er och ha en fin helg!
Kram
Jenny
lördag 7 februari 2015
Brödtips!
Det var ett bra tag sedan jag visade några nybakta bröd på instagram och lovade att dela med mig av receptet här. Idag tänkte jag göra det.
Mammas superbröd
10 gram jäst
14 dl kallt vatten
2 dl krossade linfrön
2 dl solrosfrön
1.5 dl rapsolja (eller annan, kallpressad neutral olja)
2 msk salt
2 msk socker
8 dl fiberhavregryn
8 dl grahamsmjöl
10 dl dinkelmjöl fullkorn
10 dl vetemjöl
Så gör du!
1. Smula jästen i en bunke. Tillsätt lite av vattnet och lös upp jästen. Tillsätt sedan resten av vattnet.
2. Lägg i frön, salt, socker och oljan och låt allting röras om under tiden. (Nästan bäst med en assistent)
3. Tillsätt sedan havregryn och mjölerna, lite i taget tills allt blandats väl. Håll lite koll på degen. Den kommer att bli rätt kompakt och lite kletig. Jag brukar nästan stoppa i allt mjöl, lämna någon halv deciliter till utbakningen.
Den här ihopblandningen gör du på kvällen (eller tidigt på morgonen om du vill baka på kvällen). Sedan ska degen jäsa 12 timmar i rumstemperatur.
När jag bakar ut degen delar jag upp den i ca 8 delar, rullar till rullar och skär sedan bollar som jag rullar. Ungefär så stora att de får plats i min handflata. Det brukar bli ungefär 48 stycken för mig.
Lägg bullarna på plåtar och låt jäsa med bakduk i ca 45 minuter.
Grädda på 225 grader, i mitten av ugnen, i ca 16-21 minuter, beroende på ugn. Där de fått färg både ovanpå och under brukar de vara färdiga.
Dessa är supernyttiga! Sockret försvinner under jästiden och är bara till för att få igång jästen och för er som har det jobbigt med jäst kan jag lova att det är minimalt. En riktig favorit som följt mig i många år nu.
LYCKA TILL!
torsdag 29 januari 2015
Slitna golv och matplats
Vår matplats i lägenheten.
Det har inte blivit mycket inredning på den här bloggen efter flytten. Jag vet att några av er har önskat att jag kunde visa något från lägenheten. Men det har varit stört omöjligt. För känslan har inte velat infinna sig. Det är inget fel på den här lägenheten. Den är ljus, har gamla dörrar och stora, gamla fönster. Är väl något för sliten för att det ska kännas ok, men med lite nya golv skulle den nå helt nya höjder. För golv kan verkligen göra underverk. Och det är något jag alltid tittar på när jag tittar på bostäder. Att ha olika golv i varje rum ger ett väldigt oroligt intryck. Om man istället väljer samma golv, så höjer man balansen. Det känns helt enkelt bättre.
I den här lägenheten är det ett lapptäcke. Av äckliga plastmattor. Och några få parkettgolv (tack och lov!) Om den vore vår, och vi kände att vi hade velat stanna, så hade vi definitivt gjort något åt dessa golv. Men eftersom vi känner som vi gör av att bo i lägenhet, så blir det inget gjort. Vi kommer att försöka hitta ett annat boende, för att våra själar ska överleva.
Men jag har letat vinklar. För er skull. Så here you go. Vår matplats i köket. En minipini titt. (Och nej, ni vill inte se helheten om ni inte gillar plastmattor och slitna 90-tals sjukhuskök)
Kram
Jenny
tisdag 27 januari 2015
What are you waiting for?
Människor som vågar har alltid inspirerat mig. De som verkligen hoppat och givit sig ut på hjärtats väg utan att veta någonting om morgondagen. I väldigt många år, ja i stort sett hela mitt liv, har jag inte varit en sån person själv. En modig person som vågat ta stora steg utanför sin comfortzone. Utanför den där gränsen där man verkligen inte har någonting att hålla sig i och inte har en aning om vad man håller på med. Den gränsen har skrämt mig vansinnigt mycket. Och det finns egentligen bara en anledning till det. Min självkritik. Mitt ego, eller mitt huvud om ni hellre vill kalla det så, har manglat sönder mig med tankar kring hur farligt det skulle vara att misslyckas. Och vad som skulle ske om jag verkligen gjorde det. Att känna mig misslyckad har varit min största skräck. Faktum är att jag nog redan från början kände mig så. Varför späda på den känslan?
Jag behövde en rejäl livskris för att komma ur det tänket. En kris där livet inte längre var något värt. Jag ville inte överleva. Och jag trodde inte att jag skulle göra det den hösten heller. Men istället för att jag tog mitt liv, gjorde någon annan det. Och på grund av det överlevde jag. För där någonstans insåg jag att jag måste försöka överleva. Och hitta tillbaka till livet. Hitta ett liv som jag levde fullt ut. Ett liv där jag verkligen kände att jag levde. För när man hamnar så djupt i kris, så möter man en ny person i sig själv. En person som inte längre har något att förlora.
Jag får fortfarande jobba med egot. Tankarna kan alltid komma. Och de kan vara brutala. Men idag försöker jag acceptera dem och ändå fortsätta. För det är det enda som jag kan göra. Och det är helt ok att känna sig misslyckad. Man får bryta ihop en dag och tycka synd om sig själv. Det är ju faktiskt bara en känsla som vilken annan. Det viktiga är bara att inte stanna där. Utan att knyta näven och försöka igen. Försöka med alla sina krafter att göra bättre.
Det jag lärde mig av den svåra livskris jag hade var att livet är kort. Om jag sitter hela livet och väntar på att jag ska våga, så kommer det inte att ske. Jag kommer att bli 80 och inse att jag missat allting som jag ville våga. Varenda chans till mina drömmar kommer att vara förbi. Stor som liten. Och jag kommer aldrig någonsin få veta om jag kunde lyckats.
Det är så lätt att gömma sig för att slippa ta tag i sina rädslor. För rädslor är allt vad det är. Luftslott. Rädslor som inte ens har med verkligheten att göra. När har din värsta rädsla verkligen slagit in? Och inte ens då, om det mot förmodan slog in, blev det som du tänkte dig.
Det jag vill säga är att - vänta inte. Känn efter med ditt hjärta vad som är rätt och bara gör det. Jag ser inte mig själv som en modig person, men jag känner mig ändå stolt över att jag har vågat börja ta steg i rätt riktning och att jag numera försöker sätta upp mål för att nå dit jag vill. Och istället för att vara rädd för att misslyckas så räknar jag med det! Självklart kommer jag att göra det någon gång då och då. Men det är också de gångerna jag gör det som jag kommer att lära mig. Och utvecklas.
So, what are you waiting for?
Den här fantastiska låten säger det så bra. Jag har haft turen att höra den flera gånger i rad när jag har satt mig i bilen och då skrålat ikapp med stereon så högt jag har kunnat. Det är en sådan låt. Hoppas den ska inspirera er också som den inspirerar mig.
Kram
Jenny
tisdag 13 januari 2015
Skrivande, magkänslan och Big Birdie
Jag älskar att skriva. Jag har gjort det sedan jag var barn. Då skrev jag massor av böcker och pjäser som jag och mina kompisar spelade upp i skolan som jag gick på. Jag skrev så pass mycket, att läraren i lågstadiet lät mig hoppa över geografilektionerna och svenskan för att få utlopp för skrivandet. Fantastiskt fina lärare. Som såg.
När vi skulle flytta i höstas hittade jag mina gamla böcker som jag hade sparat. Och jag kunde inte motstå att läsa lite i dem. Det var mest däckare och historier där stora killen Big Birdie var ett hot.
Det fanns ingen hejd på varken kreativitet eller fantasi. Och jag brydde mig nog inte ett dugg om hur bra det blev.
Ibland kan jag undra varför vi tappar det där så lätt när vi blir äldre. Tappar förmågan att ohämmat skapa utan att låta vår inre kritiker bedöma allting vi gör. För egentligen, vad spelar det för roll om vi lyckas eller inte? Tyvärr har vi ett samhälle där pengar styr allt för hårt, och har blivit ett mått på vad som är "lyckat" och inte. Det är ju enkelt att mäta pengar. Mest pengar vinner. Oftast. Det som samhället glömde var att lycka inte går att mäta i pengar. Och för min egen del är lycka starkt kopplat till att kunna skapa. Utan den möjligheten dör min själ. Det kan inga pengar i världen ändra på. Jag säger inte att det inte kan komma pengar genom skapande, självklart är det möjligt, men det kan också lätt bli en blockerande faktor, som gör att vi inte vågar ta steget.
Innan jag började blogga skrev jag nästan ingenting. Jag hade totalt glömt mina gamla böcker om Big Birdie och skrivandet var inget jag tänkte på alls. Livet handlade om att jobba, dra in pengar - det vanliga ekorrhjulet som många hamnar i.
Jag har tänkt väldigt mycket på det här till och från. Hur lätt det är att tappa sin "tråd". Hur lätt det är att glömma sina drivkrafter från det man var liten och hur lätt det är att falla in i samhällets normer och "borden".
Jag är så tacksam för att livet har kastat mig in på nya vägar. Att det trots allt har funnits en plan för mig. För det är så det känns. Och när jag inte har förstått vad jag ska göra eller valt fel väg, så har livet visat mig på nytt och givit mig fler chanser. Det enda jag egentligen har behövt jobba med har varit mitt mod. Mitt mod att ta emot när möjligheterna har dykt upp och mitt mod att våga lyssna till den magkänsla som visat mig vägen. För det är exakt vad magkänslan gör om man lyssnar på den. Visar vägen. Den bästa vägen.
Kram
Jenny
När vi skulle flytta i höstas hittade jag mina gamla böcker som jag hade sparat. Och jag kunde inte motstå att läsa lite i dem. Det var mest däckare och historier där stora killen Big Birdie var ett hot.
Det fanns ingen hejd på varken kreativitet eller fantasi. Och jag brydde mig nog inte ett dugg om hur bra det blev.
Ibland kan jag undra varför vi tappar det där så lätt när vi blir äldre. Tappar förmågan att ohämmat skapa utan att låta vår inre kritiker bedöma allting vi gör. För egentligen, vad spelar det för roll om vi lyckas eller inte? Tyvärr har vi ett samhälle där pengar styr allt för hårt, och har blivit ett mått på vad som är "lyckat" och inte. Det är ju enkelt att mäta pengar. Mest pengar vinner. Oftast. Det som samhället glömde var att lycka inte går att mäta i pengar. Och för min egen del är lycka starkt kopplat till att kunna skapa. Utan den möjligheten dör min själ. Det kan inga pengar i världen ändra på. Jag säger inte att det inte kan komma pengar genom skapande, självklart är det möjligt, men det kan också lätt bli en blockerande faktor, som gör att vi inte vågar ta steget.
Innan jag började blogga skrev jag nästan ingenting. Jag hade totalt glömt mina gamla böcker om Big Birdie och skrivandet var inget jag tänkte på alls. Livet handlade om att jobba, dra in pengar - det vanliga ekorrhjulet som många hamnar i.
Jag har tänkt väldigt mycket på det här till och från. Hur lätt det är att tappa sin "tråd". Hur lätt det är att glömma sina drivkrafter från det man var liten och hur lätt det är att falla in i samhällets normer och "borden".
Jag är så tacksam för att livet har kastat mig in på nya vägar. Att det trots allt har funnits en plan för mig. För det är så det känns. Och när jag inte har förstått vad jag ska göra eller valt fel väg, så har livet visat mig på nytt och givit mig fler chanser. Det enda jag egentligen har behövt jobba med har varit mitt mod. Mitt mod att ta emot när möjligheterna har dykt upp och mitt mod att våga lyssna till den magkänsla som visat mig vägen. För det är exakt vad magkänslan gör om man lyssnar på den. Visar vägen. Den bästa vägen.
Kram
Jenny
måndag 5 januari 2015
Barrfri gran, ny inredning och ordtorka
Jag har varit ruggigt osynlig under julen i år. Jag tror att jag behövde en paus. Orden har i alla fall inte strömmat fram, så det blev ett ganska enkelt val.
Nu är jul och nyår över och jag kan le lite åt mig själv. Hur jag fungerar. För när nyår passerat så vill jag liksom att julen ska ut. Varenda år. Så i helgen åkte granen ut och för första gången fick jag faktiskt dåligt samvete. För den ädelgran som vi provade i år har varit exemplarisk. Jag har räknat till max femton barr under nästan hela december. Betyg fem i mina ögon. Om jag jämför med fjolårets gran, så får den nog betyg 50. Den granen höll sig nog inte till nyår ens.
Och i samma veva som julen åker ut, så vill jag inreda om. Även det är samma visa varje år. Och stilen är precis densamma. Jag kommer att inreda i beige, grått och blått som vanligt. Det blir bara lite nya tyger som gör grejen. Jag får försöka ta några bilder när jag har puffat färdigt ;)
Hoppas att ni har haft en fin jul och nyårshelg. Nu siktar vi på ett nytt, fräscht 2015. Fyllt av möjligheter.
Kram
Jenny
Nu är jul och nyår över och jag kan le lite åt mig själv. Hur jag fungerar. För när nyår passerat så vill jag liksom att julen ska ut. Varenda år. Så i helgen åkte granen ut och för första gången fick jag faktiskt dåligt samvete. För den ädelgran som vi provade i år har varit exemplarisk. Jag har räknat till max femton barr under nästan hela december. Betyg fem i mina ögon. Om jag jämför med fjolårets gran, så får den nog betyg 50. Den granen höll sig nog inte till nyår ens.
Och i samma veva som julen åker ut, så vill jag inreda om. Även det är samma visa varje år. Och stilen är precis densamma. Jag kommer att inreda i beige, grått och blått som vanligt. Det blir bara lite nya tyger som gör grejen. Jag får försöka ta några bilder när jag har puffat färdigt ;)
Hoppas att ni har haft en fin jul och nyårshelg. Nu siktar vi på ett nytt, fräscht 2015. Fyllt av möjligheter.
Kram
Jenny
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)