Jag fick ett mail idag från en person som står mig nära och som ville ventilera sina tankar angående sin framtid. Och det mailet fick mig ett reflektera lite över den utveckling som jag själv har gjort de senaste åren. Jag kände igen mig i personens resonemang och insåg att jag själv suttit i samma sits många gånger i mina funderingar. Men jag insåg också att jag har kommit vidare. Hur gick det till? Vad gjorde jag? När hände det?
Egentligen har jag alltid varit rädd för förändringar. Kanske inte så mycket när jag var yngre, jag minns inte riktigt, men under min vuxna tid har jag alltid tvekat och våndats över stora (och ibland små) förändringar. En känsla av att hela tiden måsta göra "rätt" har funnits där och mitt självförtroende har varit för lågt för att jag skulle våga tro att jag skulle fixa det jag ville göra. Ganska hemskt egentligen. Att man tänker så om sig själv. Och att så många gör det. Varje dag.
Däremot har jag alltid haft en massa drömmar, storslagna har en del av dem varit också, och den krocken som kan bli om man ständigt stuper på att man inte vågar eller hittar anledningar till att det inte går, när man har stora drömmar samtidigt, ja, den kan vara förödande. Det infinner sig en ....besvikelse.
Faktum var att jag nog gick med den besvikelsen i rätt många år. En ständig kamp med att finna modet, hitta den rätta vägen och samtidigt våga. En svår ekvation. Tyckte jag.
Det som hände var faktiskt att jag träffade en människa som var otroligt olik mig. I det här avseendet. En person som egentligen levde helt tvärt emot vad jag brukar göra. Ett möte som faktiskt förändrade mig för livet skulle jag säga. Ett förutbestämt möte. Den här personen hade som måtto att först pröva saker och sedan utvärdera. Eller åtminstone dra en snabb slutsats om det funkade eller inte. Inga grubblerier, varken före eller efter genomförandet av en idé. En person som inte alls var eftertänksam som mig, utan som var och är en riktig doer istället.
Ibland tänker jag att varje människa skulle behöva träffa en sån doermänniska. En helt gränslös människa som bara slänger sig in i projekt och tar problemen som de kommer och löser saker efter hand. För mig var det otroligt utvecklande. Och i personens närhet så kände jag att jag tog steg som jag aldrig vågat förut. Det blev på något konstigt sätt naturligt när man var runt den här personen.
Jag träffar inte längre personen så ofta men jag försöker behålla den där fina gåvan som jag fick. Att inte fundera ihjäl mig hela tiden vad som är rätt och fel. Att istället kasta mig in i saker som verkar roliga och sedan se om det är något för mig. Och jag kan bara säga att det hurrar mitt hjärta för.
Det är så lätt att landa i klyschor. Lev livet. Vi har bara ett liv. Lev i nuet. Jo jo. Vi vet det där. Och ibland kan det till och med vara irriterande att höra. Helst om man är rädd och begränsad av den rädslan. Men faktum är. Vi har bara ett liv. Och det är på tok för kort för att slösas på en massa velande om vad som kan vara rätt eller fel. Det vet man ju aldrig före man göra något. Det vet man efter.
Som jag har skrivit tidigare så velar aldrig hjärtat på det sättet. Det säger bara ja eller nej. Sedan kommer alla tankar och sätter käppar och begränsningar.
Jag är otroligt tacksam för den här upplevelsen. Och insikten. Att det faktiskt bara är att köra om man vill något. Vad finns det att vänta på? Säkert finns det något litet du kan börja med som för dig framåt mot målet och om universum anser att det är en bra väg (som det brukar vara när man går på glädje och lust) så kommer saker att sättas i rullning och du kommer att få den hjälp du behöver för att komma vidare. Du behöver inte ha en plan. Du behöver bara lyssna till sånt som verkar intressant så kommer universum att fixa planen åt dig.
Kram
Jenny
