Oväntat men ändå väntat

 I fönstret.

Jag måste erkänna. Jag är förvånad. Förvånad över att omtalade Kevin Walker står i Idolfinal på fredag. Han har verkligen haft en tuff resa, där prestationerna varierat från katastrof till godkänt. Så låter i alla fall bedömningen om vi ska lyssna på juryns kommentarer. Vecka efter vecka har de sågat det ena och det andra hos honom, medan han på ett imponerande sätt svalt det och gått vidare. Att få så massiv kritik är inte kul och att då ändå inte skydda sig utan ta till sig för att bli bättre visar på styrka. Men folkets hjärta har han fått genom att vara sig själv. Vara på jorden. Vara ödmjuk inför att han kanske ännu inte är perfekt inom det han gör men vill visa att han alltid gör sitt bästa.
Jag tror att vi alla har, eller har haft, en sån dröm någon gång. Att få göra något speciellt som vi vet att vi inte är fullärda inom, och hoppats av hela vårt hjärta att det vi gör ändå ska räcka till. Räcka till för att få utmanas. Räcka till för att få utvecklas. Räcka till för att få en chans.
Min favorit i idol har redan åkt ut. Och jag tror inte det gör något. Jag känner mig ändå glad i hjärtat att livet kan överraska och att någon som inte förväntar sig framgång, ändå kan få det. Jag inser hur viktigt det är att ha sina drömmar. Och försöka gå mot dem, trots allt, hur än mörkt det kan kännas ibland.
Vi får se vad som händer på fredag. Jag vågar inte skriva under på att Kevin inte tar hem hela alltet. Det vore oväntat, men ändå väntat. Som livet på något sätt.

Kram
Jenny