Naturens under. Bara sten.
Jag får saker till mig. Hela tiden. Små påminnelser som visar vägen och som försöker hjälpa mig att välja och göra rätt. Jag har tänkt så mycket på hur vi lever egentligen. Vi skalar upp när vi borde skala ner, vi värderar och ser stort när vi borde värdera och se litet. Av någon konstig anledning så gör vi hela tiden tvärtom mot vad som är bra. Vad som är bäst för oss. Kanske beror det på våra förväntningar. Eller på de förväntningar som finns i samhället. Kanske är det bara oss själva vi kan skylla på. Att vi inte lyssnar tillräckligt. Inte lyssnar till oss själva utan lyssnar till alla andra.
Jag kan komma på mig själv att tveka. Tveka på vad jag kan. Tveka på om jag valt rätt väg. Tveka på om jag någonsin kommer nå det jag drömmer om. Jag vet, så meningslöst att lägga den energin. De tankarna gör ingenting för att förbättra mina odds. Men så kommer den där känslan över mig igen. Att jag
vet vad jag älskar. Att jag
vet vad jag drömmer om. En tydlig signal från mitt hjärta som inte går att ta miste på. Jag vet bara inte hur jag ska nå dit.
Det finns inga räkmackor om man vill nå sina mål. Inga motorvägar där besluten känns lätta och endast ger ett val. Det gäller att jobba. Och jobba hårt. Sedan gäller det att våga. Våga kasta sig ut och inte ha en tillstymmelse till skyddsnät. Varken mentalt eller fysiskt. Bara tanken ger mig kårar. Jag blir skräckslagen. Men jag vet att förr eller senare kommer jag ändå behöva kliva över den tröskeln. Och förmodligen kommer det att förändra mitt liv. Totalt.
Jag måste sätta de där målen. Våga skriva ner dem på papper. Då finns de där. I väntan på att det är dags.
Så många tankar en onsdag.
Kram