Insikt och möte

De viktigaste i mitt liv.

För några dagar sedan träffade jag en kvinna för att få råd och guidning. Det här är en äldre kvinna, med ofantligt stor vishet, och hon brukar verkligen få fram det allra bästa ur mig. Hon är en otrolig trygghet som jag brukar ta hjälp av när jag inte kan lösa saker själv. Hon säger sällan så mycket, utan låter mig komma på saker som visar vägen. Jag älskar verkligen våra möten, allra helst för hennes enorma humors skull.

Trots sin ålder (hon är faktiskt rejält gammal) så kom hon den här gången roende över sjön där vi skulle mötas (Krutgumma!!). Hon släpade sig varsamt ur båten och jag fick hjälpa henne upp för backen för att vi skulle kunna sätta oss ner. Den här kvinnan har en pondus som slår allting jag tidigare mött. Samtidigt är hon så varm, rolig och ödmjuk. Precis så som jag vill vara som människa.

Våra möten brukar inte bli så långa. Har jag frågor måste jag försöka ställa dem ganska fort. Hon brukar påminna mig om att hon är gammal och vill inte dra saker i långbänk. Kom till saken, det är hennes måtto. Väl medveten om det började jag genast prata på om ditt och datt. Jag behövde få svar i en del frågor och hon såg allt buttrare ut ju längre jag pratade. Efter en stunds lyssnande viftade hon med armarna, avbröt mig, och utbrast nästan irriterat:

"Men det där är bagateller Jenny! Ge mig ett glas vatten istället". Sedan tystnade hon igen. Fortfarande med en irriterad min.

Jag blev både överraskad och ganska full i skratt (hon ser rätt rolig ut när hon är sur), slutade prata och ordnade ett glas vatten åt henne som hon beställt. För mig är inte den där frågan en bagatell alls, utan en ganska stor frågeställning i mitt liv. Men det var något i hennes kommentar som fick mig att stanna upp.

Vi fortsatte prata lite mer. Jag försökte lirka ur henne några oskyldiga svar kring frågan, men det genomskådade hon direkt. Hon tänkte inte ens diskutera saken. Mötet var över. Hon gick ner till båten och rodde iväg.

Väl hemma funderade jag lite på hennes reaktion. Skrattade lite åt vad hon sagt eftersom det blev ganska humoristiskt. Jag vet av hela mitt hjärta att hon alltid vill mitt bästa och jag insåg att det fanns en poäng i det hon sagt. För det som kändes så stort och olösligt för mig, var egentligen inte ens relevant i livet. Och det förstod hon. Hon ägnar helt enkelt inte tid till att lägga fokus på fel saker och vill inte att jag ska göra det heller.

Jag kan inte sluta tänka på det här mötet. Eftersom det verkligen gav mer än jag trodde. Ännu en insikt om att livet är här och nu - inte imorgon. Och att saker är som det ska, vare sig vi tycker om det eller inte. Vare sig vi förstår varför saker händer eller inte.

Vi kan inte styra livet. Bara hantera det som sker på bästa sätt. Och om man använder huvudet för mycket, så tappar man både känsla och fokus.

Fina, kloka, kvinna. Som påminner mig om det viktigaste jag har. Mina älsklingar. Allting annat löser sig.

Kram
Jenny