Ödet slog till

Jag har funderat en hel del på den dagen jag skulle kunna skriva det här inlägget. Hur det skulle kännas. Vad som skulle ha skett.

Nu sitter jag här med ett tickande hjärta och kan säga till er att våra dagar i lägenheten är räknade. Vi har hittat vårt ställe.

Jag har givit upp så många gånger under den här tiden så jag tror fortfarande inte att jag har fattat att vi i framtiden ska bo i hus igen. Och helt oväntat har det varit en ganska omtumlande resa med mycket tankar och tvivel. Rädsla. För har man gjort ett val som inte kändes så bra efteråt, så är det inte så lätt att lita på sina känslor efter det och mitt hjärta finns fortfarande kvar i vårt gamla hus. Men trots rädslor och tankar så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Ett försök att hitta hem.

Jag hade en drömönskelista när vi lämnade vårt gamla hus. Att få bo lite friare. Att få fler kakelugnar. Att ha utsikt och att få ha strandtomt, i bästa, bästa, bästa fall (Det här var ju en drömlista!). Utöver det har jag varit stenhård på att all Feng shui ska stämma. Siffor, kuanummer, känslan, placering - you name it. Därför kan ni ju förstå att det har blivit många nej och att vi fått en del kommentarer  som typ "Ni kommer aldrig hitta ett hus igen".

Hur gick det då till? Jag kan faktiskt inte säga något annat än att ödet styrde oss dit. Och nu ska jag berätta hur.

Förra sommaren letade vi hus som galningar. Vi hade hittat ett hus, en släktgård som var det perfekta huset. Tyckte vi. Men ägarna visste inte om/när de ville sälja och allt drog ut fasligt på tiden. Vi bara väntade och väntade. Och i någon av våra desperata lessattacker så bestämde vi oss för att åka runt på ett annat fint ställe och skriva upp adresser som vi tyckte skulle kunna vara ett alternativ för oss om allt gick åt skogen. Bara för att få lite hopp. Så vi åkte runt, utanför vår lilla stad, hittade ett hus som vi gillade och skrev upp adressen. Men väl när vi stannar till så ser vi att någon har börjat jobba med huset och vi antog att det precis måste ha blivit sålt. Det var inget mer med det, vi fortsatte rundturen men hittade inga fler adresser som vi föll för och vi åkte hem.

Tidigt i höstas fick vi nej från ägarna till det "perfekta" huset. De kunde inte sälja och vi hamnade på ruta ett. Av en slump rensar jag min väska i samma veva och hittar lappen från sommaren med husadressen på men eftersom vi insett att någon redan fått det, så slängde jag den.

Senare i höstas så fick jag ett tips om att vi kunde sätta ut en annons i dagstidningen. Jag var lite tveksam och kände att det kanske skulle vara svårt att hitta rätt förutsättningar med en annons men eftersom vi kände oss på ruta ett så satte jag in tre annonser. Och en man ringde upp mig. Det visade sig att ett renoveringsobjekt var till salu och vi åkte ut för att titta. Väl där inser vi att renoveringobjektet inte var det vi letade efter, även om det hade potential. Men det märkliga var att det hus vi då tittade på, var granne med det hus som jag skrivit upp adressen på och haft i väskan i flera månader.  Helt plötsligt kunde vi se hur den gården såg ut på innergården och jag kunde se att det inte var så mycket aktivitet på gården trots allt. Och jag kände tydligt att vi bara måste ringa och kolla upp den här gården!

Så några veckor senare tog vi mod till oss och ringde till ägaren. Det visade sig att han hade tänkt sälja till sommaren och vi fick komma dit dagen därpå. Och efter en påfrestande anbudstid har vi nu fått köpa vårt andra hus. En gård på landet med allt jag drömde om!

Det är ett renoveringsobjekt, ordentligt sönderrenoverat med minst 10 års hårt arbete men med enorma möjligheter. Jag har verkligen tvekat och känt rädsla men min mage sa mig att vi måste säga ja om vi får chansen och för att bli helt säker, lade jag valet i universums händer och bad om hjälp. Jag bad att om det inte var rätt för oss, skulle de styra av oss eller låta någon annan få vinna anbudet. Men så blev det inte. För mig är det ett tecken. Till våren tar vi förhoppningsvis över (vi vet inte när det blir än) och då börjar resan och renoveringen. Säkert kommer det att bli mer fart på den här bloggen då.

Tänk er. Den där lappen låg flera månader i min väska. Med bara en adress på. Vår nya adress. Vad kallar man det? Ödet.