fredag 3 juni 2016

Nya tankar och en ny väg

Det händer väldigt mycket med mig just nu. Jag har många tankar kring vårt liv och vad som är viktigt. Jag har ju skrivit förut om hur prylar allt mer blivit en börda än något gott för mig och jag känner att livet fortsätter i den riktningen. Jag utmanar mig själv hela tiden med att fundera på "Vad är det verkligen jag behöver?"

Skrämmande nog så inser jag att man egentligen inte behöver särskilt mycket, men det finns något sorts habegär i kroppen som ändå har svårt att släppa. Mina kläder är en sån sak. Jag älskar mina kläder. Jag njuter av att titta runt bland dem och älskar i stort sett varenda plagg jag har. Och det är många. Helt sjukt många.
När vi flyttade från huset blev min mammas man alldeles chockad när han såg min hög av kläder. Jag skämdes faktiskt nästan. Jag vet ju, det är galet många! Det knäppa är att jag nästan aldrig använder dem heller. Jag jobbar hemifrån och det innebär att jag lätt skulle kunna halvera, eller typ behålla en fjärdedel av mina kläder, och ändå klara mig utan problem. Men min kropp bara stretar emot. Det här är otroligt intressant tycker jag! Vad är det som gör det här med oss?

Nu har mina tankar även börjat rulla över på vårt boende. Hur stort behöver vi? Egentligen? Vi är två personer och en katt och skulle kunna klara oss på en betydligt mindre yta om vi ville. Vi skulle kunna sälja bort mycket av våra möbler och saker och må hur bra som helst ändå. Säkert. Vi kanske till och med skulle kunna bo på hälften av vad vi har idag och ändå leva ett gott liv.
Det enda som jag egentligen saknar är ju faktiskt en trädgård. Ett ställe att vara ute på, njuta av frukt och blommor. Min man vill ha garage. Snickarbod. Förvaring för hans saker som han älskar och som tillhör hans intressen. Det är vad vi behöver.

Jag vet med mig att när jag ser ett stort, härligt, gammalt hus så tickar mitt hjärta lite extra. Men vi har gjort det. Och jag tror inte att det är den väg vi ska gå igen. För stora hus kräver mycket jobb och vi har redan gjort den resan. Jag vill ha ett enklare liv. Ett friare liv. Ett rikt liv. Lägga tid på kärleken. Familjen. Andligheten. Hälsan. Kanske skriva min bok, om den vill komma. Hur stort hus behöver man för det?

Jag har funderat på vad som skulle hända om vi verkligen gjorde slag i saken och testade ett liv där vi bodde litet och enkelt. Jag kan lova er, det utmanar mig. Rejält. Så pass mycket att jag ibland bara känner att vi måste testa. Bara för att veta.

Jag har läst om flera Feng shui konsulter som sålt allt de ägt och börjat ett nytt liv. Det kallar jag mod. På riktigt. Men ibland behöver man den där förändringen. Få starta om på nytt. Tänka i nya banor.

Någon klok person sa att de litade på ett galet infall till 100% just på grund att det inte finns någon logik i det utan bara intuition. Det gäller bara att våga lyssna. Och sedan agera.

Kram J








lördag 21 maj 2016

Rensa ditt hem och dig själv

Att flytta till lägenhet har verkligen varit en resa för mig. På så många sätt. Att flytta från 300 kvadrat och inse att vi hade saker som skulle kunna fylla tre bostäder var faktiskt en chock. Under våra visningar blev många undrade över "Var har ni all skit? Var är era skräphörn?" Vi hade inga såna. Faktiskt. Jag försöker leva som jag lär men jag vet också hur svårt det är. När vi flyttade gav vi bort 10 kartonger med bara piff och puff från loppisar, rensade i ofantliga mängder och var ändå tvungna att brutalt gå igenom allt igen när vi kom till lägenheten för att överhuvudtaget hitta fönstren.

Inom Feng shui så är faktiskt att rensa grunden. Utan rensningen så går det inte att hamna på rätt plats. För de flesta ska jag tillägga. Ytterst få kanske har så få prylar att de inte behöver det. Men jag skulle säga att de allra flesta har oerhört mycket saker. Saker som man egentligen inte alls behöver. Inte vill ha. Inte tycker om. Saker som bara har hängt med och stannar där de är för att vi inte orkar ta tag i det. Saker som proppar igen både oss själva och vårt hem. Tills vi en dag knappt kan andas och då undrar vi vad som är fel. Kanske är det stressen på jobbet?

Proppar du igen hemmet på det sättet så proppar du även igen dig själv på samma sätt. Kanske förtränger du saker som du lägger på hög i dig själv? Förmodligen skulle jag säga. Det är absolut ingen slump att ditt hem ser ut som det gör. Det är starkt sammankopplat med ditt inre. Som du mår invärtes ser hemmet ut. Om du inte aktivt gör något åt det. Och att "gömma undan" i skrubbar för att hemmet ska se fint ut funkar inte. Tyvärr. Ditt hem är en helhet. Starkt sammankopplat med dig själv.

Att slänga undan saker i skrubbar "som inte syns" är som att flytta saker från magsäcken till levern och tro att allt ska lösa sig. Det gör det inte. Ditt hem är en helhet på precis samma sätt som din kropp. Det finns ingenstans att gömma saker.

Hur gör man då? Det finns ju saker man verkligen behöver som man inte vill ha framme. Självklart. Vi kommer alltid behöva saker. Vilja ha saker. Och det är ju precis de sakerna vi ska spara! Men tricket är att se till att det verkligen handlar om måttliga mängder och att vi har en bra förvaring för dessa saker. Förvaring är A och O. Här gäller det att vara ärlig mot sig själv. Det är ju väldigt lätt att allt för många saker blir "måste" saker men det finns verkligen ett trick för att genomskåda sin prylgalenhet. När kroppen skriker nej när vi säger att "Den här ska jag sälja" då är den absolut dig kär skulle jag säga. Får du inget starkt nej utan bara ett motstånd, ja, då har du nog bara lite svårt att släppa saken. Men tro mig - livet kommer inte rasa om du lämnar den. Tvärtom. Det kommer styrka ur sånt.

Släpper du saker i ditt yttre så börjar du även släppa saker i ditt inre. Prova får du se!

Men för guds skull. Var försiktig. Lyssna på din kropp. Låt den hämta sig ibland och se till att den hela tiden hänger med. Blir det för jobbigt så låt den hämta sig ett tag. Den vet när den är redo igen. Lyssna inåt!

Saker blir allt mindre viktiga för mig. Det finns egentligen ingenting i saker som kommer att göra oss lyckligare. Tillfälligt, ja kanske. Långsiktigt nej. Det som verkligen är värt något är relationer. Hälsan. Livet. Kärleken. Framför allt den. Och friheten. Den magiska friheten.

Jag rensar igen. Och inser hur bra jag mår av det. Det är dags att se över förrådet igen. Och konstatera att det finns fler saker att släppa.

Det gäller att hitta den där balansen. I livet. I hemmet.

Kram
Jenny
 










torsdag 19 maj 2016

I love this life

Förlåt vänner. Mitt mod svek mig. Plötsligt. Jag hade hoppats att jag var lite modigare än så här. Men I love this life. Och tack för de kommentarer jag hann få. Ni är underbara.

Kram
Jenny


tisdag 26 april 2016

Ändrade planer

Nu var det länge sedan jag tittade in här. För länge! Ni som följer mig på instagram är ju lite mer uppdaterade än ni som bara följer mig här. Så för er vill jag berätta att det inte kommer att bli något husköp av den här gången.

Anledningen? Ja, Lantmäteriet. Tiden. Tajmingen. Som blev urusel för just oss. Om jag ska säga vad jag tror så var det livets sätt att styra av oss. Jag börjar känna igen tecknen. Någonting har ändrats på vägen och vi skulle helt enkelt inte göra det här.

Så nu väntar en sommar utan hustankar. Vi känner att vi behöver landa, fundera på vad vi egentligen ska göra, och se vad som kommer på vår väg. Letandet är slut. Den vägen funkar verkligen inte. Nu får livet visa vägen.

För många kanske det här låter konstigt, men jag kan överhuvudtaget inte jämföra denna förändring med hur det kändes att sälja vårt andra hus. Där vi i många år lagt ner all vår själ och vårt hjärta. Då är det här ingenting faktiskt. Vi har ju inte hunnit komma dit än. Och jag är helt säker på att det här huset kommer i någons händer där lyckan kommer att vara total. För det är ett underbart ställe. Och såna här chanser får man inte ofta. Men det var så här det skulle vara.

Nu väntar en vår och sommar där jag ska ut och fotografera, fokusera på jobbet och bara vara. Och när jag tänker den tanken känns det väldigt skönt. Att bara få vara i nuet och inte bestämma så mycket. Bara vila och vara.

Livet blir sällan som man tror. Åtminstone är det min erfarenhet. Men det blir ofta väldigt bra ändå. Och jag jobbar alltid på att bli bättre på att vara tacksam för det jag redan har. För det är så mycket gott. Det gäller bara att se det.

Kram på er

Jenny


onsdag 27 januari 2016

Ödet slog till

Jag har funderat en hel del på den dagen jag skulle kunna skriva det här inlägget. Hur det skulle kännas. Vad som skulle ha skett.

Nu sitter jag här med ett tickande hjärta och kan säga till er att våra dagar i lägenheten är räknade. Vi har hittat vårt ställe.

Jag har givit upp så många gånger under den här tiden så jag tror fortfarande inte att jag har fattat att vi i framtiden ska bo i hus igen. Och helt oväntat har det varit en ganska omtumlande resa med mycket tankar och tvivel. Rädsla. För har man gjort ett val som inte kändes så bra efteråt, så är det inte så lätt att lita på sina känslor efter det och mitt hjärta finns fortfarande kvar i vårt gamla hus. Men trots rädslor och tankar så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Ett försök att hitta hem.

Jag hade en drömönskelista när vi lämnade vårt gamla hus. Att få bo lite friare. Att få fler kakelugnar. Att ha utsikt och att få ha strandtomt, i bästa, bästa, bästa fall (Det här var ju en drömlista!). Utöver det har jag varit stenhård på att all Feng shui ska stämma. Siffor, kuanummer, känslan, placering - you name it. Därför kan ni ju förstå att det har blivit många nej och att vi fått en del kommentarer  som typ "Ni kommer aldrig hitta ett hus igen".

Hur gick det då till? Jag kan faktiskt inte säga något annat än att ödet styrde oss dit. Och nu ska jag berätta hur.

Förra sommaren letade vi hus som galningar. Vi hade hittat ett hus, en släktgård som var det perfekta huset. Tyckte vi. Men ägarna visste inte om/när de ville sälja och allt drog ut fasligt på tiden. Vi bara väntade och väntade. Och i någon av våra desperata lessattacker så bestämde vi oss för att åka runt på ett annat fint ställe och skriva upp adresser som vi tyckte skulle kunna vara ett alternativ för oss om allt gick åt skogen. Bara för att få lite hopp. Så vi åkte runt, utanför vår lilla stad, hittade ett hus som vi gillade och skrev upp adressen. Men väl när vi stannar till så ser vi att någon har börjat jobba med huset och vi antog att det precis måste ha blivit sålt. Det var inget mer med det, vi fortsatte rundturen men hittade inga fler adresser som vi föll för och vi åkte hem.

Tidigt i höstas fick vi nej från ägarna till det "perfekta" huset. De kunde inte sälja och vi hamnade på ruta ett. Av en slump rensar jag min väska i samma veva och hittar lappen från sommaren med husadressen på men eftersom vi insett att någon redan fått det, så slängde jag den.

Senare i höstas så fick jag ett tips om att vi kunde sätta ut en annons i dagstidningen. Jag var lite tveksam och kände att det kanske skulle vara svårt att hitta rätt förutsättningar med en annons men eftersom vi kände oss på ruta ett så satte jag in tre annonser. Och en man ringde upp mig. Det visade sig att ett renoveringsobjekt var till salu och vi åkte ut för att titta. Väl där inser vi att renoveringobjektet inte var det vi letade efter, även om det hade potential. Men det märkliga var att det hus vi då tittade på, var granne med det hus som jag skrivit upp adressen på och haft i väskan i flera månader.  Helt plötsligt kunde vi se hur den gården såg ut på innergården och jag kunde se att det inte var så mycket aktivitet på gården trots allt. Och jag kände tydligt att vi bara måste ringa och kolla upp den här gården!

Så några veckor senare tog vi mod till oss och ringde till ägaren. Det visade sig att han hade tänkt sälja till sommaren och vi fick komma dit dagen därpå. Och efter en påfrestande anbudstid har vi nu fått köpa vårt andra hus. En gård på landet med allt jag drömde om!

Det är ett renoveringsobjekt, ordentligt sönderrenoverat med minst 10 års hårt arbete men med enorma möjligheter. Jag har verkligen tvekat och känt rädsla men min mage sa mig att vi måste säga ja om vi får chansen och för att bli helt säker, lade jag valet i universums händer och bad om hjälp. Jag bad att om det inte var rätt för oss, skulle de styra av oss eller låta någon annan få vinna anbudet. Men så blev det inte. För mig är det ett tecken. Till våren tar vi förhoppningsvis över (vi vet inte när det blir än) och då börjar resan och renoveringen. Säkert kommer det att bli mer fart på den här bloggen då.

Tänk er. Den där lappen låg flera månader i min väska. Med bara en adress på. Vår nya adress. Vad kallar man det? Ödet.




onsdag 13 januari 2016

Tankar kring landet vs stan

Så var 2016 här. Ett nytt år. Ett nytt blad.

Jag har ganska många tankar som cirkulerar just nu. Många handlar om vårt boende, våra val. Jag funderar lite kring hur jag skulle trivas med att bo på landet. Man kan väl tänka att det kanske jag skulle ha funderat på lite tidigare, och tro mig, det har jag också.

Jag har egentligen aldrig varit någon skogsmänniska som har trivts på landet. Kanske just på grund av att jag bodde så när jag var liten och på just den platsen otrivdes jag något oerhört. Det var en plats där energin var väldigt dålig och sedan dess har landet förknippats med dålig energi för mig. Omedvetet givetvis.  När jag var yngre ville jag helst bo i en större stad, just på grund av mina gamla känslor, men med åren har jag mer och mer insett var min själ hör hemma. Här.

För mig har känslan av landet också ofta förknippats med någon sorts isolering. Och eftersom jag är en person som inte är särskilt social av mig, så har jag känt att det kanske skulle kännas för isolerat att bo på landet. Tankarna har snurrat. Men faktum är att när jag nu bor mitt i stan, ser folk överallt och har alla möjligheter till att göra saker som anses sociala, så känner jag mig totalt isolerad ändå. För att bo i lägenhet har verkligen sina fördelar om man vill ha ett enkelt liv, men det krävs alltid en anledning för att ta sig ut. Och jag saknar verkligen att göra saker utan en anledning. Att bara lukta på en blomma bara för att den råkar vara bredvid mig. Att kunna gå ut och bara lyssna, på tystnaden eller på fåglar som visar att livet är rätt bra. Att andas in den energi som naturen har skapat och som är så fulländad att jag aldrig själv skulle kunna skapa något liknande. Att kanske plötsligt hitta material som får mig kreativ och gör att jag vill skapa något nytt i mitt hem eller min trädgård.

Så efter mitt resonemang med mig själv börjar jag ifrågasätta om mina tankar verkligen stämmer. Blir man så isolerad av att inte ha en stad nära? Eller kan det till och med vara så att när man bor på landet och väl är i stan så uppskattar man det mer? Kan det vara så att jag gör fler sociala saker om det är så att jag inte bara behöver sätta ut näsan för att göra dem? Och vad kan ett liv på landet ge mig som jag inte känner att jag får uppleva i stan?

Jag ska ärligt erkänna, både för mig själv och för er andra, att de platser som jag numera trivs bäst på, och som får min själ att sjunga, inte är i stan. De finns på landet. Just på grund av tystnaden, vackra vyer, friden, naturen och möjligheterna.

Ibland förstår man inte själv vad som är ens bästa. Man har en bild av vem man är och vad som är bra men magen säger något helt annat. Det är lätt att gamla rädslor börjar spöka, och när rädsla och oro slår till, så hör man inte sin egen magkänsla. Det är i de lägena som jag brukar använda mig av universum. Jag lägger saker i universums händer, och väntar in svaret. Universum visar alltid vägen, de styr av mig om jag går åt fel håll, och hjälper mig på traven om jag ska fortsätta. Räcker inte den förvissningen så brukar jag be om hjälp också. Tex, säga att om det här inte är det bästa för mig, snälla visa mig vägen då. Ibland har saker bara ändrats sig efter det.

Det känns bra att skriva några rader. För när saker är skrivna är de ibland lättare att förstå tycker jag. Det gäller att ständigt möta sina rädslor. Och ta emot sina tankar med acceptans och nyfikenhet. Det är min nya strategi. För 2016.


måndag 7 december 2015

Snart jul igen

Hej finingar!

Hur har ni det i decembermörkret? Eller decembermyset kanske jag ska säga? ;) Den här hösten har bara flugit iväg för mig. Det har varit fullt upp med diverse saker som har dykt upp och jag har slängts från det ena till det andra. Så är livet ibland!
Ni som följer mig på mitt instagramkonto märker ju att jag hänger betydligt mer där än jag gör här nu för tiden. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. För er som inte följer mig där kan jag väl säga att vi bor kvar, letar fortfarande drömprojektet och jag jobbar vidare för att nå mina mål och drömmar. Vi har inte gjort något mer i lägenheten heller eftersom vi har känt att det inte finns kraft att fortsätta just nu. Längtan efter ett annat boende är för stort. Men blir vi kvar här länge så kommer vi säkert att göra några förändringar. Det får bara ske när lust och ork infinner sig.

Jag ska erkänna att jag är rätt glad över att det här året snart är slut. Det har varit ett jättejobbigt år med svårt sjuka i familjen samt sorgen och tomheten över vår flytt. Det sägs ju att det behöver gå minst ett år för att man ska kunna sörja färdigt. Man behöver uppleva alla dagar en gång för att bearbeta saker och för oss har det stämt. Alla minnen som behövde hanteras och tiden som fått hjälpa till att, om inte glömma, så förlåta. Acceptera.

Kanske är det också först när man vågar släppa taget om något som utrymmet finns för något annat. Och jag hoppas och tror att vi inte har iordningställt vårt sista hus. Vi har på tok för mycket kreativitet i våra kroppar för att det skulle vara något som universum vill gå med på :)

Jag vet faktiskt inte vad jag ska förvänta mig av nästa år. Kanske ska man inte förvänta sig så mycket egentligen. Det blir ändå som det blir och livet vinner alltid med 10-0. Och om man istället försöker bara ta allt som det är och hänger med så blir det ju sällan fel heller.

Det enda jag vet är att utmaningar kommer hela tiden. Och att det är viktigt att jobba med sig själv för att utvecklas. Vi får utmaningar för att lära oss. För att någon, innerst inne, vill oss väl. Det är min tro.

Några ord från lägenheten. En måndag. Ja, så fick det bli.

Sköt om er vänner.

Vi ses!

Kram
Jenny