tisdag 27 december 2016

Cancer, val och positiva tankar

Det är verkligen midvinter. Mörkare än så här blir det inte och i mörkret lyser alla ljus från stjärnor och ljusslingor och skapar en känsla av att mörkret inte är så farligt ändå. Någon klok person har sagt att mörkret behövs för att vi ska kunna uppskatta ljuset. Vi behöver balansen mellan det ljusa och mörka för att må bra. Det här stämmer så bra i inredning, men även i livet i stort. Ibland kan jag förundras över vad som kan komma ur mörkret och tystnaden. De rikedomar som dyker upp ur det man minst anar. Ingenting är helt mörkt eller ljust heller. Det finns alltid något som är mörkt i det ljusa och tvärtom.

I november konstaterades att jag hade cancer. Äggstockscancer. Man hade hittat det tidigt och såg ingen spridning så min prognos var ändå god. Men ändå. Cancer. Och cytostatikabehandling. Jag minns den helgen när vi fick beskedet. Det blev verkligen mörkt i mitt sinne. Min bonuspappa hade presis gått igenom ett drygt år av helvete med sin cancer och bara tanken att behöva klara av någon liknande fick mig att känna att jag ville strunta i alltihop. Men han sa till mig:
 "Jenny, tyck inte synd om dig själv."
Jag gick och gick den helgen, för att på något sätt försöka få ut den hemska energi som ville bosätta sig i mig. En känsla av total skräck och tomhet på samma gång.  Alla andra runtomkring mig bröt ihop och jag kände att jag hamnat i en svindel där allt runtom mig var i vacuum.

Några dagar senare startade min behandling.

Nu i skrivande stund väntar jag på att göra min tredje behandling och jag förundras över hur mycket vi klarar när vi måste. När allt ställs på sin spets. För min del har det gått riktigt bra. Visst, man mår inte bra av den här behandlingen, men man mår inte heller apdåligt hela tiden, om man har tur. Framför allt har jag lyckats hålla fokus på det goda som trots allt ändå faktiskt finns och det har aldrig varit tydligare för mig hur mycket tankar spelar roll i vårt liv och hur stora val vi har i vardagen att välja att se på livet ur en positiv eller negativ synvinkel.

Jag tror verkligen, av hela mitt hjärta, att det är jätteviktigt att tänka positivt. När kroppen ska göra ditt livs jobb så måste den få hjälp av att sinnet jobbar med. Att sinnet ser framstegen, fokuserar på det som går bra och ser möjligheterna. Så det är precis vad jag försöker göra.

Att tappa håret är ett sånt exempel. Innan cancern fick jag ångest av att tänka på att tappa håret. Det †illhör ju ens identitet och jag kände skräck över hur jag skulle känna inför att se mig själv utan. Jag var rädd för att jag inte skulle tycka om vad jag såg. Men jag bestämde mig för skala av håret eftersom skräcken att sitta med hårtussar i handen var större. Så dagen kom när jag kände att det var dags och maken hjälpte mig. Istället för att jag blev förtvivlad så kände jag en jättehäftig känsla. Herre gud. Jag har inte haft kort hår sedan jag föddes och än mindre haft skalat hår. Men det som kom fram visade mer min själ tyckte jag, det finns inte längre något som döljer den helt enkelt, och jag känner faktiskt bara spänd förväntan över att jag nu fått chansen att testa olika korta frisyrer när håret ska växa ut igen. Det hade jag ju aldrig vågat om inte cancer tvingat mig! Tänk om jag hittar drömfrisyren på vägen? Då hade jag i så fall aldrig hittat den om jag inte fått den här chansen.

Vi kan välja. Att fokusera på sånt som är spännande. Sånt som fungerar bra. Sånt som vi kan vara tacksamma för.  För mig har det blivit ännu tydligare efter mitt cancerbesked.

Jag tänker också allt oftare på vad min bonuspappa sa till mig. Tyck inte synd om dig själv. Så rätt han hade. Och vilken negativ spiral han besparade mig. I mitt fall kände jag att jag aldrig kan klaga på det jag får gå igenom på grund av hans resa. Den har helt enkelt varit så mycket värre på alla plan och jag har aldrig hört honom klaga.

Om allt går bra för mig så har jag fyra behandlingar kvar. Och den tiden tänker jag ta vara på. Vem har sagt att man ska slänga bort tiden bara för att man har cancer? Du orkar kanske inte ta dig ur soffan vissa dagar, men du kan läsa en bok, eller förkovra dig i något som du tycker är intressant, och hålla fokus på något som utvecklar dig istället för att ligga och tänka på hur kroppen känns. Så det gör jag.

Sluta tänk på vad som hindrar dig. Det kommer att göra så stor skillnad i ditt liv. För när vi är positiva så öppnar sig nya möjligheter och allt det goda får ringar på vattnet. Jag gillar verkligen det. Att det goda sprider sig. Och jag har lovat mig själv att om jag överlever detta ska jag ge tillbaka på något sätt. Jag vet inte alls hur. Men jag hittar något sätt.
Om vi bara har varandra och hälsan så har vi det vi behöver. Tänk på det!

Stor Jul och nyårs kram

Jenny








fredag 2 september 2016

Kreativ kulspruta, nya planer och fredag

 En gammal bild på hur hallen ser ut.

Vet ni, ibland blir jag så vansinnigt kreativ. Igår när maken kom hem efter jobbet hade jag flera idéer på förändringar i lägenheten. Han brukar pika mig att han knappt hinner in genom dörren innan jag sätter igång som en kulspruta :) Igår var en sån dag!

Jag har funderat ganska länge på vår hall, som är ett långsmalt rum (läs åbäke) utan fönster och som är sin utmaning för att både kännas trivsam att gå in i, tillräckligt rymlig för att ens komma in i och praktisk. Jag vet, praktiskt är lite tråkigt, men bor man i lägenhet så gör man och då gäller det att maxa alla möjligheter för att få plats, även i ett rensat hem.

Lösningen som kom till mig var en ny hatthylla. En hatthylla där betydligt mer saker skulle få plats, utan att det ska kännas rörigt. Vår gamla hatthylla i all ära, den är charmig och fin, men den är för grund och hänger vi upp ett antal jackor så känns det trångt, trots att den är lång. Så nu finns en skiss på en ny :)

Vi har också ett förråd i lägenheten (det är dörren ni ser längst ner i hallen) där jag delvis förvarar mina kläder och de kläderna har fått dela plats med ett antal jackor som vi har haft undanhängda (och all annan bråte som samlas i ett förråd). Så då har min plan blivit att när jackorna åker ut (till den nya, bättre hatthyllan) så finns ett nytt utrymme för mig att kunna få lite luftigare bland mina kläder. Jag hatar verkligen när hälften av kläderna rasar ut om man vill titta på en tunika. Det är på den nivån nu. (Jag vet att rensa är ett alternativ också *skratt*) Till saken! Plötsligt såg jag ett litet miniprojekt för maken (som ändå är rastlös på kvällarna) att skapa en walk in closet för mig där (jag gör honom en tjänst här tycker jag!). Snabbt som attan hittade jag en tapet jag skulle kunna tänka mig investera i och färg och annat har vi redan. Så även den lilla detaljen blev maken varse igår, direkt efter jobbet :) Det är tur att han älskar mig min man. Och att han levt några år med mig också.

Nu gäller det bara att han har tid att sätta igång. Och fram tills dess hinner jag fundera ut fler detaljer *skratt* Är man en kreativ kulspruta, så är man! *skratt*

Nu är den här. Bästa dagen på hela veckan. Ha den underbaraste fredagen vänner!

Kram
Jenny


torsdag 1 september 2016

Köket, ommöblerat och en blandning av sommar och höst

 Jag kan verkligen konsten att bli rastlös ibland. Och helst när jag bor som vi gör nu. Det finns inga projekt att ta tag i ute (eller säga åt maken att ta tag i ;)) och då är det bara inne kvar att jobba på. Alldeles för lite för en kreativ hjärna som min! Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte fick hålla på med mitt hem. Förmodligen skulle min hjärna sprängas sönder eller nåt. Det skulle inte bli bra i alla fall. Det är nog tur att maken känner sig rejält taggad för ett nytt projekt nu för jag har så många idéer att förverkliga. Oj oj.
 I brist på hus att ta tag i så har vi möblerat om. Det gamla köksbordet från huset som hängt med i massor av år har fått hitta in där. Även om jag känner att det känns lite väl fyrkantigt med bordet, och ett rundare är att föredra, så känns det rätt bra. Gamla tider liksom. Fast nya.
När man har vitt på väggarna så känns det extra bra att ta in något slitet. Något som kan skapa känsla och mjuka upp rummet en aning. Det är precis vad det här bordet gör. Och eftersom vi inte längre har någon soffa där inne och det inte finns så många textilier i rummet så känns det riktigt skönt att det här bordet har några tygbitar i nederkant. Det värmer också upp.

Det är verkligen en mellanperiod just nu. Pelargonerna är fortfarande superfina i fönstren och höstfärgerna kommer in genom det man tar in utifrån. Det blir lite av en konflikt men är ändå mysigt på något sätt.

Ja, det var väl dagens inlägg. Från vårt kök.

Ha en fin torsdag!

Kram
Jenny


tisdag 30 augusti 2016

Huset i mitt hjärta, Lantliv och tack



Jag vill börja med gårdagens inlägg. Tack. Av hela mitt hjärta. Det är lite utelämnande att skriva de där inläggen och samtidigt känner jag att om jag kan hjälpa någon endaste människa att få samma insikter som jag själv har fått och den personen kommer vidare, ja då är det värt det.

Nu till något helt annat. I senaste numret av Lantliv finns ett reportage med från vårt tidigare hem. Det är ju snart två år sedan vi flyttade och saknaden har varit stor. Jag har gruvat lite inför den här dagen men som tur är gick det bättre än väntat. Jag känner mig varm i hjärtat över vad vi gjorde där. Allt jobb vi lade ner. All kärlek.

Jag kanske aldrig får bo vackrare än jag gjorde i det där gamla, härliga huset. Men det gav mig tolv år och jag är tacksam för dem.

Vill ni läsa Eija Kortesaaris fina text och se bilderna tycker jag att ni ska ta en sväng till butiken idag för att köpa tidningen. Jag kommer att spara min för evigt, både i hjärta och i tryck.

Kram
Jenny








måndag 29 augusti 2016

Du behöver ingen plan för att hitta rätt



Jag fick ett mail idag från en person som står mig nära och som ville ventilera sina tankar angående sin framtid. Och det mailet fick mig ett reflektera lite över den utveckling som jag själv har gjort de senaste åren. Jag kände igen mig i personens resonemang och insåg att jag själv suttit i samma sits många gånger i mina funderingar. Men jag insåg också att jag har kommit vidare. Hur gick det till? Vad gjorde jag? När hände det?

Egentligen har jag alltid varit rädd för förändringar. Kanske inte så mycket när jag var yngre, jag minns inte riktigt, men under min vuxna tid har jag alltid tvekat och våndats över stora (och ibland små) förändringar. En känsla av att hela tiden måsta göra "rätt" har funnits där och mitt självförtroende har varit för lågt för att jag skulle våga tro att jag skulle fixa det jag ville göra. Ganska hemskt egentligen. Att man tänker så om sig själv. Och att så många gör det. Varje dag.

Däremot har jag alltid haft en massa drömmar, storslagna har en del av dem varit också, och den krocken som kan bli om man ständigt stuper på att man inte vågar eller hittar anledningar till att det inte går, när man har stora drömmar samtidigt, ja, den kan vara förödande. Det infinner sig en ....besvikelse.

Faktum var att jag nog gick med den besvikelsen i rätt många år. En ständig kamp med att finna modet, hitta den rätta vägen och samtidigt våga. En svår ekvation. Tyckte jag.

Det som hände var faktiskt att jag träffade en människa som var otroligt olik mig. I det här avseendet. En person som egentligen levde helt tvärt emot vad jag brukar göra. Ett möte som faktiskt förändrade mig för livet skulle jag säga. Ett förutbestämt möte. Den här personen hade som måtto att först pröva saker och sedan utvärdera. Eller åtminstone dra en snabb slutsats om det funkade eller inte. Inga grubblerier, varken före eller efter genomförandet av en idé. En person som inte alls var eftertänksam som mig, utan som var och är en riktig doer istället.

Ibland tänker jag att varje människa skulle behöva träffa en sån doermänniska. En helt gränslös människa som bara slänger sig in i projekt och tar problemen som de kommer och löser saker efter hand. För mig var det otroligt utvecklande. Och i personens närhet så kände jag att jag tog steg som jag aldrig vågat förut. Det blev på något konstigt sätt naturligt när man var runt den här personen.

Jag träffar inte längre personen så ofta men jag försöker behålla den där fina gåvan som jag fick. Att inte fundera ihjäl mig hela tiden vad som är rätt och fel. Att istället kasta mig in i saker som verkar roliga och sedan se om det är något för mig. Och jag kan bara säga att det hurrar mitt hjärta för.

Det är så lätt att landa i klyschor. Lev livet. Vi har bara ett liv. Lev i nuet. Jo jo. Vi vet det där. Och ibland kan det till och med vara irriterande att höra. Helst om man är rädd och begränsad av den rädslan. Men faktum är. Vi har bara ett liv. Och det är på tok för kort för att slösas på en massa velande om vad som kan vara rätt eller fel. Det vet man ju aldrig före man göra något. Det vet man efter.

Som jag har skrivit tidigare så velar aldrig hjärtat på det sättet. Det säger bara ja eller nej. Sedan kommer alla tankar och sätter käppar och begränsningar.

Jag är otroligt tacksam för den här upplevelsen. Och insikten. Att det faktiskt bara är att köra om man vill något. Vad finns det att vänta på? Säkert finns det något litet du kan börja med som för dig framåt mot målet och om universum anser att det är en bra väg (som det brukar vara när man går på glädje och lust) så kommer saker att sättas i rullning och du kommer att få den hjälp du behöver för att komma vidare. Du behöver inte ha en plan. Du behöver bara lyssna till sånt som verkar intressant så kommer universum att fixa planen åt dig.

Kram
Jenny




fredag 26 augusti 2016

Diy, förrådsfynd och ommålning


Jag gillar faktiskt hösten. Varje sommar känns det så vemodigt när sommaren bara är borta, ofta från ena dagen till den andra hos oss här i norr, men på något konstigt sätt är det som att min kropp ändå känner hopp inför hösten. Lugnet infinner sig. Allt saktar ner efter en hektisk sommar då man vill hinna så mycket. Tid för att bara andas. Se färgerna. Hösten står också för nystart kan jag känna. Kanske till och med mer än när nyåret kommer. Det har jag nog med mig från skoltiden. Allt började om i Augusti. Nya tag. Nya mål.


Höstkänsla i vårt hem är att få in lite mörkare toner, mer beige och grått. Och att få bort det blå som känns mer sommar. Maken och jag gick igenom några kartonger i vårt förråd och då hittade jag några ljusstakar som fått vila ett tag. De var vita i grunden och jag blev bara så sugen att få dem grå istället. Som tur är gillar maken att måla så han målade dem i Ottossons varmgrå färg, som vi använt på många av våra möbler.


Det är så härligt med den här färgen. När saker är nymålade så är den väldigt blank. Men bara efter ett tag blir den matt. Och vansinnigt vacker. Det behövs inte så mycket för att man ska få en ny känsla. Lite färg är inte att underskatta.

Ha den bästa helgen vänner. Och tack för att ni tittar in här.

Kram
Jenny



onsdag 24 augusti 2016

Hallen och en massa kreativitet




Jag har en massa kreativitet som inte kommer ut just nu. Kroppen skriker efter att få röra om i hemmet. Möblera om. Förändra. Men det gäller att hitta en lösning för alla möbler vi har (som maken inte flyttar i onödan) och nu finns det inte så mycket som vi vill göra oss av med heller. Egentligen har jag aldrig haft något stort behov av att röra om så mycket, mer än mindre möbler kanske, men här i lägenheten känns behovet mer påtagligt. Att flytta på saker ger ny energi och jag älskar att vara kreativ.

Jag har också fått en idé till förändring i sovrummet (som är det sista rummet vi har kvar att fixa i lägenheten) och jag jobbar på att få med maken på noterna. Han är ju, som jag skrivit tidigare, inte lika sugen på att lägga ner för mycket jobb här, eftersom hans tankar ständigt går till att försöka hitta något eget. Jag förstår honom mycket väl, men det är svårt att bara sitta och vänta. Tänk om det dröjer tre år till? (Ve och fasa, varför tänkte jag den tanken??)

Hur som helst. Dagens bilder är från vår hall som den ser ut nu. Älskar fortfarande tapeten där inne. Den ger en sån skön känsla tycker jag.

Ha den bästa dagen!

Kram
Jenny