tisdag 27 december 2016

Cancer, val och positiva tankar

Det är verkligen midvinter. Mörkare än så här blir det inte och i mörkret lyser alla ljus från stjärnor och ljusslingor och skapar en känsla av att mörkret inte är så farligt ändå. Någon klok person har sagt att mörkret behövs för att vi ska kunna uppskatta ljuset. Vi behöver balansen mellan det ljusa och mörka för att må bra. Det här stämmer så bra i inredning, men även i livet i stort. Ibland kan jag förundras över vad som kan komma ur mörkret och tystnaden. De rikedomar som dyker upp ur det man minst anar. Ingenting är helt mörkt eller ljust heller. Det finns alltid något som är mörkt i det ljusa och tvärtom.

I november konstaterades att jag hade cancer. Äggstockscancer. Man hade hittat det tidigt och såg ingen spridning så min prognos var ändå god. Men ändå. Cancer. Och cytostatikabehandling. Jag minns den helgen när vi fick beskedet. Det blev verkligen mörkt i mitt sinne. Min bonuspappa hade presis gått igenom ett drygt år av helvete med sin cancer och bara tanken att behöva klara av någon liknande fick mig att känna att jag ville strunta i alltihop. Men han sa till mig:
 "Jenny, tyck inte synd om dig själv."
Jag gick och gick den helgen, för att på något sätt försöka få ut den hemska energi som ville bosätta sig i mig. En känsla av total skräck och tomhet på samma gång.  Alla andra runtomkring mig bröt ihop och jag kände att jag hamnat i en svindel där allt runtom mig var i vacuum.

Några dagar senare startade min behandling.

Nu i skrivande stund väntar jag på att göra min tredje behandling och jag förundras över hur mycket vi klarar när vi måste. När allt ställs på sin spets. För min del har det gått riktigt bra. Visst, man mår inte bra av den här behandlingen, men man mår inte heller apdåligt hela tiden, om man har tur. Framför allt har jag lyckats hålla fokus på det goda som trots allt ändå faktiskt finns och det har aldrig varit tydligare för mig hur mycket tankar spelar roll i vårt liv och hur stora val vi har i vardagen att välja att se på livet ur en positiv eller negativ synvinkel.

Jag tror verkligen, av hela mitt hjärta, att det är jätteviktigt att tänka positivt. När kroppen ska göra ditt livs jobb så måste den få hjälp av att sinnet jobbar med. Att sinnet ser framstegen, fokuserar på det som går bra och ser möjligheterna. Så det är precis vad jag försöker göra.

Att tappa håret är ett sånt exempel. Innan cancern fick jag ångest av att tänka på att tappa håret. Det †illhör ju ens identitet och jag kände skräck över hur jag skulle känna inför att se mig själv utan. Jag var rädd för att jag inte skulle tycka om vad jag såg. Men jag bestämde mig för skala av håret eftersom skräcken att sitta med hårtussar i handen var större. Så dagen kom när jag kände att det var dags och maken hjälpte mig. Istället för att jag blev förtvivlad så kände jag en jättehäftig känsla. Herre gud. Jag har inte haft kort hår sedan jag föddes och än mindre haft skalat hår. Men det som kom fram visade mer min själ tyckte jag, det finns inte längre något som döljer den helt enkelt, och jag känner faktiskt bara spänd förväntan över att jag nu fått chansen att testa olika korta frisyrer när håret ska växa ut igen. Det hade jag ju aldrig vågat om inte cancer tvingat mig! Tänk om jag hittar drömfrisyren på vägen? Då hade jag i så fall aldrig hittat den om jag inte fått den här chansen.

Vi kan välja. Att fokusera på sånt som är spännande. Sånt som fungerar bra. Sånt som vi kan vara tacksamma för.  För mig har det blivit ännu tydligare efter mitt cancerbesked.

Jag tänker också allt oftare på vad min bonuspappa sa till mig. Tyck inte synd om dig själv. Så rätt han hade. Och vilken negativ spiral han besparade mig. I mitt fall kände jag att jag aldrig kan klaga på det jag får gå igenom på grund av hans resa. Den har helt enkelt varit så mycket värre på alla plan och jag har aldrig hört honom klaga.

Om allt går bra för mig så har jag fyra behandlingar kvar. Och den tiden tänker jag ta vara på. Vem har sagt att man ska slänga bort tiden bara för att man har cancer? Du orkar kanske inte ta dig ur soffan vissa dagar, men du kan läsa en bok, eller förkovra dig i något som du tycker är intressant, och hålla fokus på något som utvecklar dig istället för att ligga och tänka på hur kroppen känns. Så det gör jag.

Sluta tänk på vad som hindrar dig. Det kommer att göra så stor skillnad i ditt liv. För när vi är positiva så öppnar sig nya möjligheter och allt det goda får ringar på vattnet. Jag gillar verkligen det. Att det goda sprider sig. Och jag har lovat mig själv att om jag överlever detta ska jag ge tillbaka på något sätt. Jag vet inte alls hur. Men jag hittar något sätt.
Om vi bara har varandra och hälsan så har vi det vi behöver. Tänk på det!

Stor Jul och nyårs kram

Jenny








fredag 2 september 2016

Kreativ kulspruta, nya planer och fredag

 En gammal bild på hur hallen ser ut.

Vet ni, ibland blir jag så vansinnigt kreativ. Igår när maken kom hem efter jobbet hade jag flera idéer på förändringar i lägenheten. Han brukar pika mig att han knappt hinner in genom dörren innan jag sätter igång som en kulspruta :) Igår var en sån dag!

Jag har funderat ganska länge på vår hall, som är ett långsmalt rum (läs åbäke) utan fönster och som är sin utmaning för att både kännas trivsam att gå in i, tillräckligt rymlig för att ens komma in i och praktisk. Jag vet, praktiskt är lite tråkigt, men bor man i lägenhet så gör man och då gäller det att maxa alla möjligheter för att få plats, även i ett rensat hem.

Lösningen som kom till mig var en ny hatthylla. En hatthylla där betydligt mer saker skulle få plats, utan att det ska kännas rörigt. Vår gamla hatthylla i all ära, den är charmig och fin, men den är för grund och hänger vi upp ett antal jackor så känns det trångt, trots att den är lång. Så nu finns en skiss på en ny :)

Vi har också ett förråd i lägenheten (det är dörren ni ser längst ner i hallen) där jag delvis förvarar mina kläder och de kläderna har fått dela plats med ett antal jackor som vi har haft undanhängda (och all annan bråte som samlas i ett förråd). Så då har min plan blivit att när jackorna åker ut (till den nya, bättre hatthyllan) så finns ett nytt utrymme för mig att kunna få lite luftigare bland mina kläder. Jag hatar verkligen när hälften av kläderna rasar ut om man vill titta på en tunika. Det är på den nivån nu. (Jag vet att rensa är ett alternativ också *skratt*) Till saken! Plötsligt såg jag ett litet miniprojekt för maken (som ändå är rastlös på kvällarna) att skapa en walk in closet för mig där (jag gör honom en tjänst här tycker jag!). Snabbt som attan hittade jag en tapet jag skulle kunna tänka mig investera i och färg och annat har vi redan. Så även den lilla detaljen blev maken varse igår, direkt efter jobbet :) Det är tur att han älskar mig min man. Och att han levt några år med mig också.

Nu gäller det bara att han har tid att sätta igång. Och fram tills dess hinner jag fundera ut fler detaljer *skratt* Är man en kreativ kulspruta, så är man! *skratt*

Nu är den här. Bästa dagen på hela veckan. Ha den underbaraste fredagen vänner!

Kram
Jenny


torsdag 1 september 2016

Köket, ommöblerat och en blandning av sommar och höst

 Jag kan verkligen konsten att bli rastlös ibland. Och helst när jag bor som vi gör nu. Det finns inga projekt att ta tag i ute (eller säga åt maken att ta tag i ;)) och då är det bara inne kvar att jobba på. Alldeles för lite för en kreativ hjärna som min! Jag vet faktiskt inte vad jag skulle göra om jag inte fick hålla på med mitt hem. Förmodligen skulle min hjärna sprängas sönder eller nåt. Det skulle inte bli bra i alla fall. Det är nog tur att maken känner sig rejält taggad för ett nytt projekt nu för jag har så många idéer att förverkliga. Oj oj.
 I brist på hus att ta tag i så har vi möblerat om. Det gamla köksbordet från huset som hängt med i massor av år har fått hitta in där. Även om jag känner att det känns lite väl fyrkantigt med bordet, och ett rundare är att föredra, så känns det rätt bra. Gamla tider liksom. Fast nya.
När man har vitt på väggarna så känns det extra bra att ta in något slitet. Något som kan skapa känsla och mjuka upp rummet en aning. Det är precis vad det här bordet gör. Och eftersom vi inte längre har någon soffa där inne och det inte finns så många textilier i rummet så känns det riktigt skönt att det här bordet har några tygbitar i nederkant. Det värmer också upp.

Det är verkligen en mellanperiod just nu. Pelargonerna är fortfarande superfina i fönstren och höstfärgerna kommer in genom det man tar in utifrån. Det blir lite av en konflikt men är ändå mysigt på något sätt.

Ja, det var väl dagens inlägg. Från vårt kök.

Ha en fin torsdag!

Kram
Jenny


tisdag 30 augusti 2016

Huset i mitt hjärta, Lantliv och tack



Jag vill börja med gårdagens inlägg. Tack. Av hela mitt hjärta. Det är lite utelämnande att skriva de där inläggen och samtidigt känner jag att om jag kan hjälpa någon endaste människa att få samma insikter som jag själv har fått och den personen kommer vidare, ja då är det värt det.

Nu till något helt annat. I senaste numret av Lantliv finns ett reportage med från vårt tidigare hem. Det är ju snart två år sedan vi flyttade och saknaden har varit stor. Jag har gruvat lite inför den här dagen men som tur är gick det bättre än väntat. Jag känner mig varm i hjärtat över vad vi gjorde där. Allt jobb vi lade ner. All kärlek.

Jag kanske aldrig får bo vackrare än jag gjorde i det där gamla, härliga huset. Men det gav mig tolv år och jag är tacksam för dem.

Vill ni läsa Eija Kortesaaris fina text och se bilderna tycker jag att ni ska ta en sväng till butiken idag för att köpa tidningen. Jag kommer att spara min för evigt, både i hjärta och i tryck.

Kram
Jenny








måndag 29 augusti 2016

Du behöver ingen plan för att hitta rätt



Jag fick ett mail idag från en person som står mig nära och som ville ventilera sina tankar angående sin framtid. Och det mailet fick mig ett reflektera lite över den utveckling som jag själv har gjort de senaste åren. Jag kände igen mig i personens resonemang och insåg att jag själv suttit i samma sits många gånger i mina funderingar. Men jag insåg också att jag har kommit vidare. Hur gick det till? Vad gjorde jag? När hände det?

Egentligen har jag alltid varit rädd för förändringar. Kanske inte så mycket när jag var yngre, jag minns inte riktigt, men under min vuxna tid har jag alltid tvekat och våndats över stora (och ibland små) förändringar. En känsla av att hela tiden måsta göra "rätt" har funnits där och mitt självförtroende har varit för lågt för att jag skulle våga tro att jag skulle fixa det jag ville göra. Ganska hemskt egentligen. Att man tänker så om sig själv. Och att så många gör det. Varje dag.

Däremot har jag alltid haft en massa drömmar, storslagna har en del av dem varit också, och den krocken som kan bli om man ständigt stuper på att man inte vågar eller hittar anledningar till att det inte går, när man har stora drömmar samtidigt, ja, den kan vara förödande. Det infinner sig en ....besvikelse.

Faktum var att jag nog gick med den besvikelsen i rätt många år. En ständig kamp med att finna modet, hitta den rätta vägen och samtidigt våga. En svår ekvation. Tyckte jag.

Det som hände var faktiskt att jag träffade en människa som var otroligt olik mig. I det här avseendet. En person som egentligen levde helt tvärt emot vad jag brukar göra. Ett möte som faktiskt förändrade mig för livet skulle jag säga. Ett förutbestämt möte. Den här personen hade som måtto att först pröva saker och sedan utvärdera. Eller åtminstone dra en snabb slutsats om det funkade eller inte. Inga grubblerier, varken före eller efter genomförandet av en idé. En person som inte alls var eftertänksam som mig, utan som var och är en riktig doer istället.

Ibland tänker jag att varje människa skulle behöva träffa en sån doermänniska. En helt gränslös människa som bara slänger sig in i projekt och tar problemen som de kommer och löser saker efter hand. För mig var det otroligt utvecklande. Och i personens närhet så kände jag att jag tog steg som jag aldrig vågat förut. Det blev på något konstigt sätt naturligt när man var runt den här personen.

Jag träffar inte längre personen så ofta men jag försöker behålla den där fina gåvan som jag fick. Att inte fundera ihjäl mig hela tiden vad som är rätt och fel. Att istället kasta mig in i saker som verkar roliga och sedan se om det är något för mig. Och jag kan bara säga att det hurrar mitt hjärta för.

Det är så lätt att landa i klyschor. Lev livet. Vi har bara ett liv. Lev i nuet. Jo jo. Vi vet det där. Och ibland kan det till och med vara irriterande att höra. Helst om man är rädd och begränsad av den rädslan. Men faktum är. Vi har bara ett liv. Och det är på tok för kort för att slösas på en massa velande om vad som kan vara rätt eller fel. Det vet man ju aldrig före man göra något. Det vet man efter.

Som jag har skrivit tidigare så velar aldrig hjärtat på det sättet. Det säger bara ja eller nej. Sedan kommer alla tankar och sätter käppar och begränsningar.

Jag är otroligt tacksam för den här upplevelsen. Och insikten. Att det faktiskt bara är att köra om man vill något. Vad finns det att vänta på? Säkert finns det något litet du kan börja med som för dig framåt mot målet och om universum anser att det är en bra väg (som det brukar vara när man går på glädje och lust) så kommer saker att sättas i rullning och du kommer att få den hjälp du behöver för att komma vidare. Du behöver inte ha en plan. Du behöver bara lyssna till sånt som verkar intressant så kommer universum att fixa planen åt dig.

Kram
Jenny




fredag 26 augusti 2016

Diy, förrådsfynd och ommålning


Jag gillar faktiskt hösten. Varje sommar känns det så vemodigt när sommaren bara är borta, ofta från ena dagen till den andra hos oss här i norr, men på något konstigt sätt är det som att min kropp ändå känner hopp inför hösten. Lugnet infinner sig. Allt saktar ner efter en hektisk sommar då man vill hinna så mycket. Tid för att bara andas. Se färgerna. Hösten står också för nystart kan jag känna. Kanske till och med mer än när nyåret kommer. Det har jag nog med mig från skoltiden. Allt började om i Augusti. Nya tag. Nya mål.


Höstkänsla i vårt hem är att få in lite mörkare toner, mer beige och grått. Och att få bort det blå som känns mer sommar. Maken och jag gick igenom några kartonger i vårt förråd och då hittade jag några ljusstakar som fått vila ett tag. De var vita i grunden och jag blev bara så sugen att få dem grå istället. Som tur är gillar maken att måla så han målade dem i Ottossons varmgrå färg, som vi använt på många av våra möbler.


Det är så härligt med den här färgen. När saker är nymålade så är den väldigt blank. Men bara efter ett tag blir den matt. Och vansinnigt vacker. Det behövs inte så mycket för att man ska få en ny känsla. Lite färg är inte att underskatta.

Ha den bästa helgen vänner. Och tack för att ni tittar in här.

Kram
Jenny



onsdag 24 augusti 2016

Hallen och en massa kreativitet




Jag har en massa kreativitet som inte kommer ut just nu. Kroppen skriker efter att få röra om i hemmet. Möblera om. Förändra. Men det gäller att hitta en lösning för alla möbler vi har (som maken inte flyttar i onödan) och nu finns det inte så mycket som vi vill göra oss av med heller. Egentligen har jag aldrig haft något stort behov av att röra om så mycket, mer än mindre möbler kanske, men här i lägenheten känns behovet mer påtagligt. Att flytta på saker ger ny energi och jag älskar att vara kreativ.

Jag har också fått en idé till förändring i sovrummet (som är det sista rummet vi har kvar att fixa i lägenheten) och jag jobbar på att få med maken på noterna. Han är ju, som jag skrivit tidigare, inte lika sugen på att lägga ner för mycket jobb här, eftersom hans tankar ständigt går till att försöka hitta något eget. Jag förstår honom mycket väl, men det är svårt att bara sitta och vänta. Tänk om det dröjer tre år till? (Ve och fasa, varför tänkte jag den tanken??)

Hur som helst. Dagens bilder är från vår hall som den ser ut nu. Älskar fortfarande tapeten där inne. Den ger en sån skön känsla tycker jag.

Ha den bästa dagen!

Kram
Jenny


måndag 22 augusti 2016

Feng shui - När du vill byta bostad



Jag får ofta frågor om Feng shui. Vad man ska tänka på och hur man ska göra. Det är ingen lätt fråga att svara på och för att enkelt kunna förklara läran så blir det väldigt övergripande. Men när man inte längre nöjer sig med den informationen, utan vill gå mer på djupet, blir Feng shui något helt annat.

När man söker ny bostad är det förträffligt att använda sig av Feng shui för att få de bästa förutsättningarna att trivas och få det så gynnsamt som möjligt. Men dessa förutsättningar är individuella så för att grannen har ett prima liv på ett ställe, är det inte säkert att du skulle få samma möjligheter just där.

Sedan finns det en sak som är viktigare än allt annat egentligen. Det finns inget perfekt hus. Feng shui handlar alltid om att du också måste kompromissa men att du väljer att kompromissa med de saker som du kanske vet att du kan göra något åt eller som inte drabbar dig så hårt.

När vi köpte vårt första hus så kunde jag ingenting om Feng shui. Jag gick på känsla och föll pladdask för det gamla huset som bara skrek efter vår hjälp. Idag när vi söker boende så är det lite mer komlicerat. Vi är mer medvetna i våra val och när inte de bästa förutsättningarna finns, så väljer vi bort hellre än försöker.

Vad ska man då tänka på?

Ni som sökt boende, de allra flesta av er säkert, minns hur man ser en bild på nätet och när man besöker platsen så känns det helt annorlunda. Där har vi Feng shui. Det går aldrig att lita på en bild. Den kan ge en första känsla men ofta kan den känslan ändras radikalt när du kommer på plats. Det handlar om att när du vill kunna använda dig av intuition och de kunskaper som man får inom Feng shui, så måste alla sinnen vara med. Du behöver se, lukta, lyssna, känna, och på en bild får du bara se. Det är en ofantlig skillnad.

Jag skulle säga, att förutom att kroppen ska svara direkt JA!! när man ställer sig frågan om det är rätt hus, så finns det massor med andra frågor att ställa sig och här är tex några:

* Hur ser omgivningen ut? Hur känns den?
* Har huset rätt riktning för mig/oss?
* Finns det vassa hörn som riktas mot huset?
* Vem har bott där innan och hur mår de/den?
* Hur reagerar kroppen inne och ute?

Jag skulle kunna skriva frågor hela dagen. Ungefär på den nivån är det om man vill gå djupt. Men Feng shui är ett redskap som är fantastiskt. För om det kan hjälpa till att du mår bättre, trivs bättre, får bättre energi omkring dig, då är alla undersökningar i världen värda den lilla, extra tid det tar att gräva lite i de här frågorna.

En annan sak som jag (surt) har fått lära mig vid husköp är att: Om du ifrågasätter något med ditt nya boende så är det inte rätt. Låter kanske konstigt men det är faktiskt sant! Om du börjar ställa en massa frågor till dig själv som tex: Räcker det här huset? Kommer det här att fungera? Är det här verkligen...?osv då är du inte på rätt ställe och du har blandat in dina tankar (egot) på tok för mycket i dina val.  

Intuitionen säger bara ja eller nej. Punkt slut. Alla "tankar", utläggningar, funderingar osv efter det är egot. Vilket kan göra att du helt tappar din ursprunliga sanning och kan lura dig att göra fel köp. Och jag vet hur lätt det är. Men det gäller att öva.

Universum och kroppen har en fantastisk förmåga att hjälpa till att hitta rätt. Och med Feng shui som redskap så blir det bra. Tricket är bara att lyssna. Och välja därefter.

Ha den finaste dagen vänner!

Kram
Jenny

 

torsdag 18 augusti 2016

Balkongen, balkongskydd och blå tummar

Redan torsdag och idag känner jag mig sjukt trött. Skulle verkligen behöva en dags återhämtning nu. Så det är tur att det är fredag imorgon. Men idag tänkte jag låta er ta en titt på vår balkong. Den är inte så stor och det finns inte så mycket att jobba med men jag ville ha en mysplats och någon plats att kunna ta med tallriken ut och äta på. Jag är barnsligt förtjust i att ha möbler som går att flytta om. Hellre några små bord som går lätt att flytta runt än ett stort. På det sättet får man också en lite luftigare känsla kan jag tycka. När man jobbar med små ytor känns det ännu viktigare att tänka på det.

Därför. På ena sidan av balkongen har vi en soffa. Ni som följt mig på instagram vet att maken snickrade den förra året och målade den i Ottossons varmgrå linoljefärg. (Det är samma färg som vi använde på tallrikshyllan i köket också). Till den soffan har jag ett gammalt ikea plåtbord. Funkar jättebra!

 På andra sidan av balkongen så har vi några loppisfyndade caféstolar (den andra är inte med på den här bilden).  Maken snickrade också ett balkongskydd förra året eftersom det kändes bättre att vara lite mer skyddad där ute. Både för vind och insyn. På insidan av balkongskyddet fick jag några hyllor som förvaring. Väldigt praktiskt faktiskt!
Jag ska erkänna att vi inte hänger här ute särskilt mycket. Både maken och jag känner oss nog lite instängda och begränsade på den här ytan. Har man haft en stor tomt så är det svårt att vänja sig vid en liten fyrkant. Men vi gör vårt bästa.
Den är absolut mysig, vår lilla balkong. Men jag hoppas att jag får visa er något annat nästa sommar. Mina tummar är blå och jag kan inte sluta be om hjälp. För nu vill vi verkligen hitta Huset.

Kram
Jenny

tisdag 16 augusti 2016

Mer färg, höstnytt och vardagsrum


I helgen kom plötsligt suget att försöka få in hösten, inte bara i frisyren, utan även hemma. Även om jag inte riktigt är redo för att sommaren är slut så känner jag mig rejält sugen på att få in lite höst i lägenheten. Så där lagom. Så att det ändå känns somrigt men på ett höstigt sätt. Ja, ni fattar.
Jag brukar nog vara betydligt senare än vad jag är i år, men det handlar nog mycket om vädret också. Plötsligt blev det svinkallt och lusten att gå ut blev obefintlig. Då börjar man inse att man försummat sitt hem under hela sommaren. Typ.

Det brukar ju egentligen inte hända några stora saker hos oss. Alltså färgmässigt. Grått, vitt, beige. Ja, det är väl typ det. Så när jag nu grävde djupt i mitt skåp och hittade en linnegardin som jag tydligen köpt någon gång, så kändes det inte direkt som någon revolution. Jag brukar vilja släppa in så mycket ljus som möjligt och därför håller jag mig mest till ljusa gardiner men jag kände att det skulle bli mysigt att få lite mörkare inne. Boa in mig.

När man tar in mer jordelement, som en linnegardin är, så gäller det att se över balansen. Jord finns oftast väldigt mycket ändå, både i färg och form, så det gäller att se över så att inte inredningen "dör". Jag kände att jag ville ha in lite mer träelement här, men det enda jag hade var pelargonblommor, och det gav inte riktigt den effekt jag kände att jag sökte. En blomma med något grönt hade känts mycket bättre.


Den här tiden på sensommaren tycker jag att det finns lite väl lite växter att hitta ute i naturen när man inte har en egen trädgård att frossa i. Men en grön kvist kan ju fungera lika bra. Faktiskt. Det är ju känslan av liv som man vill åt.
Hur som helst är jag rätt nöjd över mitt färgpåslag. Även om det inte direkt bröt mot skalan. Jag testade även att nåla på en helt underbar handduk från village på en kudde. Det får nog bli en riktig kudde av den. Ekologisk, och helt ljuvlig!





Det blev några nygamla hissgardiner i de andra fönstren också, som vi satte upp när vi flyttade in och som inte varit uppe sedan dess. Lite mönster och lite färg. Ja, så blev det!

Ha en fin dag!

Kram
Jenny








fredag 12 augusti 2016

Köket, trivsel och drömmar





Det har hänt en hel del ändå sedan vi flyttade in här i lägenheten. Det är lätt att glömma sånt! Möbler har flyttats om, det har målats en hel del och energin har höjts. I jämförelse med hur det var att bo i hus, där man kan göra ganska många ändringar eftersom ytan finns och man har rätt att bestämma själv, så har det varit lite klurigt att jobba i lägenheten. Jag fastnar lätt kan jag känna. Att man inte äger den är också en sak som spelar in. Hade jag själv fått välja, hade trägolven redan varit framme och det hade absolut givit den här lägenheten en helt annan känsla. Men där går nog gränsen för vår kära hyresvärd ;) Alla är ju inte lika inredningstokig som jag, HAHA!

Köket är ett rum som många gillat när de besökt oss. Även när det var helt orenoverat. Egentligen är det lite svårt att förstå för det är rätt slitet (väldigt slitet) och är helt ärligt utan charm förutom fönstret. Men på något sätt trivs alla där ändå. Jag har tänkt länge att om vi skulle valt att bo kvar här, så skulle jag vilja bygga ett litet skafferi. Vi har ett perfekt hörn för ett sånt i köket. Och jag har några pardörrar som vi skulle kunna offra. Det skulle kunna bli hur bra som helst. Men när flytten hela tiden hänger i luften, så känns det inte rätt. Tyvärr.

Jag saknar hela den delen av vårt liv. Den kreativa delen. Den del som till stor del försvann när vi sålde vårt hus. Att få idéer och kunna genomföra dem (på löpande band HAHA!) Men jag känner också en väldig spänd förväntan över vad vi ska få göra nästa gång. Och jag tror att med den resa vi nu har haft, så kommer vi att älska det ännu mer nästa gång. Uppskatta allting mer. Det är ju det som är livet. Att man lär sig av sina val.

Ha den finaste dagen vänner!

Kram
Jenny














torsdag 14 juli 2016

Semester och kreativitet


Att jobba med kreativitet är speciellt. Den går liksom inte att beräkna eller stänga av. Den bara är och ger man den lite utrymme så ger den ofta massor tillbaka. Jag älskar det. 

Men nu när jag fått semester hade jag bestämt mig för att vila. Ta dagen som den kom och inte göra någonting som har med kreativitet att göra egentligen. Det fick helt enkelt bli det som skulle bli. Och jag gav mig själv ok om det inte skulle bli någonting. Men istället för vila har kroppen blivit helt galet och jag har fått en massa idéer som jag inte kan släppa taget om. Jag har ingen aning om jag ens kan komma i närheten av dem men de gnager och vill inte släppa mig. Jag gillar sånt! När en idé inte släpper taget så brukar det finnas substans, hur än galen den känns till en början. För mig var det så när jag fick en insikt om att jag nog skulle bli fotograf. Helt ärligt, det fanns inte på kartan just då för mig. Jag hade inte tänkt tanken. Eller jo, snarare tänkt den snabbt för att sedan slagit bort den så fort jag kunde. Det var bara inte möjligt.

Snart två år senare så har det ändå fungerat. Visst, det är en utmaning att bli sin egen och försöka leva på det man drömmer om, men det är också värt det! För jag kämpar hellre för något jag älskar än att gå på ett jobb där jag inte känner att livet är meningsfullt. För mig är inga pengar i världen värda det jobbet.

Jag minns så väl innan jag sade upp mig från mitt tidigare, fasta arbete och några kollegor frågade mig om vad jag hade för drömmar och vad jag skulle göra. Planen var absolut inte klar men drömmarna fanns där. Så jag svarade bara från hjärtat och tänkte mig inte så mycket för:
- Jag vill vara fri och jobba när jag har lust. 
Ok. Ni kan ju tänka er själva den minen jag fick. Herre gud! De tänkte nog psyket nästa eller nåt. Jag kan tänka mig att den meningen cirkulerade runt en del. Människan har blivit tokig! HA HA HA!

Faktum är att den formuleringen står kvar. Jag älskar att vara fri. Och jag älskar att kunna jobba när min kropp är med på noterna. Det är så min kropp vill ha det. Sedan innebär det inte att jag aldrig behöver jobba, utan att jag disponerar dagarna efter hur kropp och själ känns. Och att tempot inte blir för högt. 

Jag tänker ibland, ganska ofta efter att jag fyllde 40, att det är viktigt att ta vara på livet. Herre gud, vem har sagt att vi ska göra en massa saker som vi inte är nöjda med? Varför då i så fall? I mina tunga stunder, när allt har känts omöjligt att lösa och jag bara har velat ge upp allting, så har jag ändå alltid landat i att det inte finns någon väg tillbaka. Det är framåt man måste gå. Och det gäller att försöka vara snäll mot sig själv och hitta nya vägar och lösningar. Se möjligheter.

Vi får se vad det blir av den här semestern. Och idéerna. Nya mål. Ny riktning. Ett steg i taget.

Kram på er!





 


fredag 3 juni 2016

Nya tankar och en ny väg

Det händer väldigt mycket med mig just nu. Jag har många tankar kring vårt liv och vad som är viktigt. Jag har ju skrivit förut om hur prylar allt mer blivit en börda än något gott för mig och jag känner att livet fortsätter i den riktningen. Jag utmanar mig själv hela tiden med att fundera på "Vad är det verkligen jag behöver?"

Skrämmande nog så inser jag att man egentligen inte behöver särskilt mycket, men det finns något sorts habegär i kroppen som ändå har svårt att släppa. Mina kläder är en sån sak. Jag älskar mina kläder. Jag njuter av att titta runt bland dem och älskar i stort sett varenda plagg jag har. Och det är många. Helt sjukt många.
När vi flyttade från huset blev min mammas man alldeles chockad när han såg min hög av kläder. Jag skämdes faktiskt nästan. Jag vet ju, det är galet många! Det knäppa är att jag nästan aldrig använder dem heller. Jag jobbar hemifrån och det innebär att jag lätt skulle kunna halvera, eller typ behålla en fjärdedel av mina kläder, och ändå klara mig utan problem. Men min kropp bara stretar emot. Det här är otroligt intressant tycker jag! Vad är det som gör det här med oss?

Nu har mina tankar även börjat rulla över på vårt boende. Hur stort behöver vi? Egentligen? Vi är två personer och en katt och skulle kunna klara oss på en betydligt mindre yta om vi ville. Vi skulle kunna sälja bort mycket av våra möbler och saker och må hur bra som helst ändå. Säkert. Vi kanske till och med skulle kunna bo på hälften av vad vi har idag och ändå leva ett gott liv.
Det enda som jag egentligen saknar är ju faktiskt en trädgård. Ett ställe att vara ute på, njuta av frukt och blommor. Min man vill ha garage. Snickarbod. Förvaring för hans saker som han älskar och som tillhör hans intressen. Det är vad vi behöver.

Jag vet med mig att när jag ser ett stort, härligt, gammalt hus så tickar mitt hjärta lite extra. Men vi har gjort det. Och jag tror inte att det är den väg vi ska gå igen. För stora hus kräver mycket jobb och vi har redan gjort den resan. Jag vill ha ett enklare liv. Ett friare liv. Ett rikt liv. Lägga tid på kärleken. Familjen. Andligheten. Hälsan. Kanske skriva min bok, om den vill komma. Hur stort hus behöver man för det?

Jag har funderat på vad som skulle hända om vi verkligen gjorde slag i saken och testade ett liv där vi bodde litet och enkelt. Jag kan lova er, det utmanar mig. Rejält. Så pass mycket att jag ibland bara känner att vi måste testa. Bara för att veta.

Jag har läst om flera Feng shui konsulter som sålt allt de ägt och börjat ett nytt liv. Det kallar jag mod. På riktigt. Men ibland behöver man den där förändringen. Få starta om på nytt. Tänka i nya banor.

Någon klok person sa att de litade på ett galet infall till 100% just på grund att det inte finns någon logik i det utan bara intuition. Det gäller bara att våga lyssna. Och sedan agera.

Kram J








lördag 21 maj 2016

Rensa ditt hem och dig själv

Att flytta till lägenhet har verkligen varit en resa för mig. På så många sätt. Att flytta från 300 kvadrat och inse att vi hade saker som skulle kunna fylla tre bostäder var faktiskt en chock. Under våra visningar blev många undrade över "Var har ni all skit? Var är era skräphörn?" Vi hade inga såna. Faktiskt. Jag försöker leva som jag lär men jag vet också hur svårt det är. När vi flyttade gav vi bort 10 kartonger med bara piff och puff från loppisar, rensade i ofantliga mängder och var ändå tvungna att brutalt gå igenom allt igen när vi kom till lägenheten för att överhuvudtaget hitta fönstren.

Inom Feng shui så är faktiskt att rensa grunden. Utan rensningen så går det inte att hamna på rätt plats. För de flesta ska jag tillägga. Ytterst få kanske har så få prylar att de inte behöver det. Men jag skulle säga att de allra flesta har oerhört mycket saker. Saker som man egentligen inte alls behöver. Inte vill ha. Inte tycker om. Saker som bara har hängt med och stannar där de är för att vi inte orkar ta tag i det. Saker som proppar igen både oss själva och vårt hem. Tills vi en dag knappt kan andas och då undrar vi vad som är fel. Kanske är det stressen på jobbet?

Proppar du igen hemmet på det sättet så proppar du även igen dig själv på samma sätt. Kanske förtränger du saker som du lägger på hög i dig själv? Förmodligen skulle jag säga. Det är absolut ingen slump att ditt hem ser ut som det gör. Det är starkt sammankopplat med ditt inre. Som du mår invärtes ser hemmet ut. Om du inte aktivt gör något åt det. Och att "gömma undan" i skrubbar för att hemmet ska se fint ut funkar inte. Tyvärr. Ditt hem är en helhet. Starkt sammankopplat med dig själv.

Att slänga undan saker i skrubbar "som inte syns" är som att flytta saker från magsäcken till levern och tro att allt ska lösa sig. Det gör det inte. Ditt hem är en helhet på precis samma sätt som din kropp. Det finns ingenstans att gömma saker.

Hur gör man då? Det finns ju saker man verkligen behöver som man inte vill ha framme. Självklart. Vi kommer alltid behöva saker. Vilja ha saker. Och det är ju precis de sakerna vi ska spara! Men tricket är att se till att det verkligen handlar om måttliga mängder och att vi har en bra förvaring för dessa saker. Förvaring är A och O. Här gäller det att vara ärlig mot sig själv. Det är ju väldigt lätt att allt för många saker blir "måste" saker men det finns verkligen ett trick för att genomskåda sin prylgalenhet. När kroppen skriker nej när vi säger att "Den här ska jag sälja" då är den absolut dig kär skulle jag säga. Får du inget starkt nej utan bara ett motstånd, ja, då har du nog bara lite svårt att släppa saken. Men tro mig - livet kommer inte rasa om du lämnar den. Tvärtom. Det kommer styrka ur sånt.

Släpper du saker i ditt yttre så börjar du även släppa saker i ditt inre. Prova får du se!

Men för guds skull. Var försiktig. Lyssna på din kropp. Låt den hämta sig ibland och se till att den hela tiden hänger med. Blir det för jobbigt så låt den hämta sig ett tag. Den vet när den är redo igen. Lyssna inåt!

Saker blir allt mindre viktiga för mig. Det finns egentligen ingenting i saker som kommer att göra oss lyckligare. Tillfälligt, ja kanske. Långsiktigt nej. Det som verkligen är värt något är relationer. Hälsan. Livet. Kärleken. Framför allt den. Och friheten. Den magiska friheten.

Jag rensar igen. Och inser hur bra jag mår av det. Det är dags att se över förrådet igen. Och konstatera att det finns fler saker att släppa.

Det gäller att hitta den där balansen. I livet. I hemmet.

Kram
Jenny
 










torsdag 19 maj 2016

I love this life

Förlåt vänner. Mitt mod svek mig. Plötsligt. Jag hade hoppats att jag var lite modigare än så här. Men I love this life. Och tack för de kommentarer jag hann få. Ni är underbara.

Kram
Jenny


tisdag 26 april 2016

Ändrade planer

Nu var det länge sedan jag tittade in här. För länge! Ni som följer mig på instagram är ju lite mer uppdaterade än ni som bara följer mig här. Så för er vill jag berätta att det inte kommer att bli något husköp av den här gången.

Anledningen? Ja, Lantmäteriet. Tiden. Tajmingen. Som blev urusel för just oss. Om jag ska säga vad jag tror så var det livets sätt att styra av oss. Jag börjar känna igen tecknen. Någonting har ändrats på vägen och vi skulle helt enkelt inte göra det här.

Så nu väntar en sommar utan hustankar. Vi känner att vi behöver landa, fundera på vad vi egentligen ska göra, och se vad som kommer på vår väg. Letandet är slut. Den vägen funkar verkligen inte. Nu får livet visa vägen.

För många kanske det här låter konstigt, men jag kan överhuvudtaget inte jämföra denna förändring med hur det kändes att sälja vårt andra hus. Där vi i många år lagt ner all vår själ och vårt hjärta. Då är det här ingenting faktiskt. Vi har ju inte hunnit komma dit än. Och jag är helt säker på att det här huset kommer i någons händer där lyckan kommer att vara total. För det är ett underbart ställe. Och såna här chanser får man inte ofta. Men det var så här det skulle vara.

Nu väntar en vår och sommar där jag ska ut och fotografera, fokusera på jobbet och bara vara. Och när jag tänker den tanken känns det väldigt skönt. Att bara få vara i nuet och inte bestämma så mycket. Bara vila och vara.

Livet blir sällan som man tror. Åtminstone är det min erfarenhet. Men det blir ofta väldigt bra ändå. Och jag jobbar alltid på att bli bättre på att vara tacksam för det jag redan har. För det är så mycket gott. Det gäller bara att se det.

Kram på er

Jenny


onsdag 27 januari 2016

Ödet slog till

Jag har funderat en hel del på den dagen jag skulle kunna skriva det här inlägget. Hur det skulle kännas. Vad som skulle ha skett.

Nu sitter jag här med ett tickande hjärta och kan säga till er att våra dagar i lägenheten är räknade. Vi har hittat vårt ställe.

Jag har givit upp så många gånger under den här tiden så jag tror fortfarande inte att jag har fattat att vi i framtiden ska bo i hus igen. Och helt oväntat har det varit en ganska omtumlande resa med mycket tankar och tvivel. Rädsla. För har man gjort ett val som inte kändes så bra efteråt, så är det inte så lätt att lita på sina känslor efter det och mitt hjärta finns fortfarande kvar i vårt gamla hus. Men trots rädslor och tankar så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Ett försök att hitta hem.

Jag hade en drömönskelista när vi lämnade vårt gamla hus. Att få bo lite friare. Att få fler kakelugnar. Att ha utsikt och att få ha strandtomt, i bästa, bästa, bästa fall (Det här var ju en drömlista!). Utöver det har jag varit stenhård på att all Feng shui ska stämma. Siffor, kuanummer, känslan, placering - you name it. Därför kan ni ju förstå att det har blivit många nej och att vi fått en del kommentarer  som typ "Ni kommer aldrig hitta ett hus igen".

Hur gick det då till? Jag kan faktiskt inte säga något annat än att ödet styrde oss dit. Och nu ska jag berätta hur.

Förra sommaren letade vi hus som galningar. Vi hade hittat ett hus, en släktgård som var det perfekta huset. Tyckte vi. Men ägarna visste inte om/när de ville sälja och allt drog ut fasligt på tiden. Vi bara väntade och väntade. Och i någon av våra desperata lessattacker så bestämde vi oss för att åka runt på ett annat fint ställe och skriva upp adresser som vi tyckte skulle kunna vara ett alternativ för oss om allt gick åt skogen. Bara för att få lite hopp. Så vi åkte runt, utanför vår lilla stad, hittade ett hus som vi gillade och skrev upp adressen. Men väl när vi stannar till så ser vi att någon har börjat jobba med huset och vi antog att det precis måste ha blivit sålt. Det var inget mer med det, vi fortsatte rundturen men hittade inga fler adresser som vi föll för och vi åkte hem.

Tidigt i höstas fick vi nej från ägarna till det "perfekta" huset. De kunde inte sälja och vi hamnade på ruta ett. Av en slump rensar jag min väska i samma veva och hittar lappen från sommaren med husadressen på men eftersom vi insett att någon redan fått det, så slängde jag den.

Senare i höstas så fick jag ett tips om att vi kunde sätta ut en annons i dagstidningen. Jag var lite tveksam och kände att det kanske skulle vara svårt att hitta rätt förutsättningar med en annons men eftersom vi kände oss på ruta ett så satte jag in tre annonser. Och en man ringde upp mig. Det visade sig att ett renoveringsobjekt var till salu och vi åkte ut för att titta. Väl där inser vi att renoveringobjektet inte var det vi letade efter, även om det hade potential. Men det märkliga var att det hus vi då tittade på, var granne med det hus som jag skrivit upp adressen på och haft i väskan i flera månader.  Helt plötsligt kunde vi se hur den gården såg ut på innergården och jag kunde se att det inte var så mycket aktivitet på gården trots allt. Och jag kände tydligt att vi bara måste ringa och kolla upp den här gården!

Så några veckor senare tog vi mod till oss och ringde till ägaren. Det visade sig att han hade tänkt sälja till sommaren och vi fick komma dit dagen därpå. Och efter en påfrestande anbudstid har vi nu fått köpa vårt andra hus. En gård på landet med allt jag drömde om!

Det är ett renoveringsobjekt, ordentligt sönderrenoverat med minst 10 års hårt arbete men med enorma möjligheter. Jag har verkligen tvekat och känt rädsla men min mage sa mig att vi måste säga ja om vi får chansen och för att bli helt säker, lade jag valet i universums händer och bad om hjälp. Jag bad att om det inte var rätt för oss, skulle de styra av oss eller låta någon annan få vinna anbudet. Men så blev det inte. För mig är det ett tecken. Till våren tar vi förhoppningsvis över (vi vet inte när det blir än) och då börjar resan och renoveringen. Säkert kommer det att bli mer fart på den här bloggen då.

Tänk er. Den där lappen låg flera månader i min väska. Med bara en adress på. Vår nya adress. Vad kallar man det? Ödet.




onsdag 13 januari 2016

Tankar kring landet vs stan

Så var 2016 här. Ett nytt år. Ett nytt blad.

Jag har ganska många tankar som cirkulerar just nu. Många handlar om vårt boende, våra val. Jag funderar lite kring hur jag skulle trivas med att bo på landet. Man kan väl tänka att det kanske jag skulle ha funderat på lite tidigare, och tro mig, det har jag också.

Jag har egentligen aldrig varit någon skogsmänniska som har trivts på landet. Kanske just på grund av att jag bodde så när jag var liten och på just den platsen otrivdes jag något oerhört. Det var en plats där energin var väldigt dålig och sedan dess har landet förknippats med dålig energi för mig. Omedvetet givetvis.  När jag var yngre ville jag helst bo i en större stad, just på grund av mina gamla känslor, men med åren har jag mer och mer insett var min själ hör hemma. Här.

För mig har känslan av landet också ofta förknippats med någon sorts isolering. Och eftersom jag är en person som inte är särskilt social av mig, så har jag känt att det kanske skulle kännas för isolerat att bo på landet. Tankarna har snurrat. Men faktum är att när jag nu bor mitt i stan, ser folk överallt och har alla möjligheter till att göra saker som anses sociala, så känner jag mig totalt isolerad ändå. För att bo i lägenhet har verkligen sina fördelar om man vill ha ett enkelt liv, men det krävs alltid en anledning för att ta sig ut. Och jag saknar verkligen att göra saker utan en anledning. Att bara lukta på en blomma bara för att den råkar vara bredvid mig. Att kunna gå ut och bara lyssna, på tystnaden eller på fåglar som visar att livet är rätt bra. Att andas in den energi som naturen har skapat och som är så fulländad att jag aldrig själv skulle kunna skapa något liknande. Att kanske plötsligt hitta material som får mig kreativ och gör att jag vill skapa något nytt i mitt hem eller min trädgård.

Så efter mitt resonemang med mig själv börjar jag ifrågasätta om mina tankar verkligen stämmer. Blir man så isolerad av att inte ha en stad nära? Eller kan det till och med vara så att när man bor på landet och väl är i stan så uppskattar man det mer? Kan det vara så att jag gör fler sociala saker om det är så att jag inte bara behöver sätta ut näsan för att göra dem? Och vad kan ett liv på landet ge mig som jag inte känner att jag får uppleva i stan?

Jag ska ärligt erkänna, både för mig själv och för er andra, att de platser som jag numera trivs bäst på, och som får min själ att sjunga, inte är i stan. De finns på landet. Just på grund av tystnaden, vackra vyer, friden, naturen och möjligheterna.

Ibland förstår man inte själv vad som är ens bästa. Man har en bild av vem man är och vad som är bra men magen säger något helt annat. Det är lätt att gamla rädslor börjar spöka, och när rädsla och oro slår till, så hör man inte sin egen magkänsla. Det är i de lägena som jag brukar använda mig av universum. Jag lägger saker i universums händer, och väntar in svaret. Universum visar alltid vägen, de styr av mig om jag går åt fel håll, och hjälper mig på traven om jag ska fortsätta. Räcker inte den förvissningen så brukar jag be om hjälp också. Tex, säga att om det här inte är det bästa för mig, snälla visa mig vägen då. Ibland har saker bara ändrats sig efter det.

Det känns bra att skriva några rader. För när saker är skrivna är de ibland lättare att förstå tycker jag. Det gäller att ständigt möta sina rädslor. Och ta emot sina tankar med acceptans och nyfikenhet. Det är min nya strategi. För 2016.