Så var 2016 här. Ett nytt år. Ett nytt blad.
Jag har ganska många tankar som cirkulerar just nu. Många handlar om vårt boende, våra val. Jag funderar lite kring hur jag skulle trivas med att bo på landet. Man kan väl tänka att det kanske jag skulle ha funderat på lite tidigare, och tro mig, det har jag också.
Jag har egentligen aldrig varit någon skogsmänniska som har trivts på landet. Kanske just på grund av att jag bodde så när jag var liten och på just den platsen otrivdes jag något oerhört. Det var en plats där energin var väldigt dålig och sedan dess har landet förknippats med dålig energi för mig. Omedvetet givetvis. När jag var yngre ville jag helst bo i en större stad, just på grund av mina gamla känslor, men med åren har jag mer och mer insett var min själ hör hemma. Här.
För mig har känslan av landet också ofta förknippats med någon sorts isolering. Och eftersom jag är en person som inte är särskilt social av mig, så har jag känt att det kanske skulle kännas för isolerat att bo på landet. Tankarna har snurrat. Men faktum är att när jag nu bor mitt i stan, ser folk överallt och har alla möjligheter till att göra saker som anses sociala, så känner jag mig totalt isolerad ändå. För att bo i lägenhet har verkligen sina fördelar om man vill ha ett enkelt liv, men det krävs alltid en anledning för att ta sig ut. Och jag saknar verkligen att göra saker utan en anledning. Att bara lukta på en blomma bara för att den råkar vara bredvid mig. Att kunna gå ut och bara lyssna, på tystnaden eller på fåglar som visar att livet är rätt bra. Att andas in den energi som naturen har skapat och som är så fulländad att jag aldrig själv skulle kunna skapa något liknande. Att kanske plötsligt hitta material som får mig kreativ och gör att jag vill skapa något nytt i mitt hem eller min trädgård.
Så efter mitt resonemang med mig själv börjar jag ifrågasätta om mina tankar verkligen stämmer. Blir man så isolerad av att inte ha en stad nära? Eller kan det till och med vara så att när man bor på landet och väl är i stan så uppskattar man det mer? Kan det vara så att jag gör fler sociala saker om det är så att jag inte bara behöver sätta ut näsan för att göra dem? Och vad kan ett liv på landet ge mig som jag inte känner att jag får uppleva i stan?
Jag ska ärligt erkänna, både för mig själv och för er andra, att de platser som jag numera trivs bäst på, och som får min själ att sjunga, inte är i stan. De finns på landet. Just på grund av tystnaden, vackra vyer, friden, naturen och möjligheterna.
Ibland förstår man inte själv vad som är ens bästa. Man har en bild av vem man är och vad som är bra men magen säger något helt annat. Det är lätt att gamla rädslor börjar spöka, och när rädsla och oro slår till, så hör man inte sin egen magkänsla. Det är i de lägena som jag brukar använda mig av universum. Jag lägger saker i universums händer, och väntar in svaret. Universum visar alltid vägen, de styr av mig om jag går åt fel håll, och hjälper mig på traven om jag ska fortsätta. Räcker inte den förvissningen så brukar jag be om hjälp också. Tex, säga att om det här inte är det bästa för mig, snälla visa mig vägen då. Ibland har saker bara ändrats sig efter det.
Det känns bra att skriva några rader. För när saker är skrivna är de ibland lättare att förstå tycker jag. Det gäller att ständigt möta sina rädslor. Och ta emot sina tankar med acceptans och nyfikenhet. Det är min nya strategi. För 2016.
onsdag 13 januari 2016
måndag 7 december 2015
Snart jul igen
Hej finingar!
Hur har ni det i decembermörkret? Eller decembermyset kanske jag ska säga? ;) Den här hösten har bara flugit iväg för mig. Det har varit fullt upp med diverse saker som har dykt upp och jag har slängts från det ena till det andra. Så är livet ibland!
Ni som följer mig på mitt instagramkonto märker ju att jag hänger betydligt mer där än jag gör här nu för tiden. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. För er som inte följer mig där kan jag väl säga att vi bor kvar, letar fortfarande drömprojektet och jag jobbar vidare för att nå mina mål och drömmar. Vi har inte gjort något mer i lägenheten heller eftersom vi har känt att det inte finns kraft att fortsätta just nu. Längtan efter ett annat boende är för stort. Men blir vi kvar här länge så kommer vi säkert att göra några förändringar. Det får bara ske när lust och ork infinner sig.
Jag ska erkänna att jag är rätt glad över att det här året snart är slut. Det har varit ett jättejobbigt år med svårt sjuka i familjen samt sorgen och tomheten över vår flytt. Det sägs ju att det behöver gå minst ett år för att man ska kunna sörja färdigt. Man behöver uppleva alla dagar en gång för att bearbeta saker och för oss har det stämt. Alla minnen som behövde hanteras och tiden som fått hjälpa till att, om inte glömma, så förlåta. Acceptera.
Kanske är det också först när man vågar släppa taget om något som utrymmet finns för något annat. Och jag hoppas och tror att vi inte har iordningställt vårt sista hus. Vi har på tok för mycket kreativitet i våra kroppar för att det skulle vara något som universum vill gå med på :)
Jag vet faktiskt inte vad jag ska förvänta mig av nästa år. Kanske ska man inte förvänta sig så mycket egentligen. Det blir ändå som det blir och livet vinner alltid med 10-0. Och om man istället försöker bara ta allt som det är och hänger med så blir det ju sällan fel heller.
Det enda jag vet är att utmaningar kommer hela tiden. Och att det är viktigt att jobba med sig själv för att utvecklas. Vi får utmaningar för att lära oss. För att någon, innerst inne, vill oss väl. Det är min tro.
Några ord från lägenheten. En måndag. Ja, så fick det bli.
Sköt om er vänner.
Vi ses!
Kram
Jenny
Hur har ni det i decembermörkret? Eller decembermyset kanske jag ska säga? ;) Den här hösten har bara flugit iväg för mig. Det har varit fullt upp med diverse saker som har dykt upp och jag har slängts från det ena till det andra. Så är livet ibland!
Ni som följer mig på mitt instagramkonto märker ju att jag hänger betydligt mer där än jag gör här nu för tiden. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. För er som inte följer mig där kan jag väl säga att vi bor kvar, letar fortfarande drömprojektet och jag jobbar vidare för att nå mina mål och drömmar. Vi har inte gjort något mer i lägenheten heller eftersom vi har känt att det inte finns kraft att fortsätta just nu. Längtan efter ett annat boende är för stort. Men blir vi kvar här länge så kommer vi säkert att göra några förändringar. Det får bara ske när lust och ork infinner sig.
Jag ska erkänna att jag är rätt glad över att det här året snart är slut. Det har varit ett jättejobbigt år med svårt sjuka i familjen samt sorgen och tomheten över vår flytt. Det sägs ju att det behöver gå minst ett år för att man ska kunna sörja färdigt. Man behöver uppleva alla dagar en gång för att bearbeta saker och för oss har det stämt. Alla minnen som behövde hanteras och tiden som fått hjälpa till att, om inte glömma, så förlåta. Acceptera.
Kanske är det också först när man vågar släppa taget om något som utrymmet finns för något annat. Och jag hoppas och tror att vi inte har iordningställt vårt sista hus. Vi har på tok för mycket kreativitet i våra kroppar för att det skulle vara något som universum vill gå med på :)
Jag vet faktiskt inte vad jag ska förvänta mig av nästa år. Kanske ska man inte förvänta sig så mycket egentligen. Det blir ändå som det blir och livet vinner alltid med 10-0. Och om man istället försöker bara ta allt som det är och hänger med så blir det ju sällan fel heller.
Det enda jag vet är att utmaningar kommer hela tiden. Och att det är viktigt att jobba med sig själv för att utvecklas. Vi får utmaningar för att lära oss. För att någon, innerst inne, vill oss väl. Det är min tro.
Några ord från lägenheten. En måndag. Ja, så fick det bli.
Sköt om er vänner.
Vi ses!
Kram
Jenny
måndag 24 augusti 2015
Tankar kring sommaren
Ni är så söta. Som tittar in här trots min obefintliga uppdatering. Jag vet inte varför inte orden räcker till här. Det finns mycket att säga men ibland kommer inte orden ut. Sommaren har varit mycket märklig. Ovanlig. Jobbig ibland. Jag saknar vårt liv i huset och att sitta inne i en lägenhet sommartid har gjort det än mer påtagligt. Vi är inga lägenhetsmänniskor. Men det finns fördelar också. För ett enklare liv får man leta efter.
Vad har hänt då? Jo, vi har tittat på flera hus. Det har vi. Men min mage skriker konstant, bestämt nej. Det finns hus jag vill ha. Tyvärr vill ägarna inte sälja. Så just nu känns det som om vi är en cykel som vi själva inte kan ta oss ur. Ingen trevlig känsla alls. Det måste finnas en mening med allt det här och jag försöker vara så positiv jag kan och inse att snart kommer en möjlighet att dyka upp. Det sker sällan när man vill det själv. Och jag har världsdåligt tålamod. Jag vet det.
Som jag har berättat på instagram har även en familjemedlem fått cancer och även det har lagt ett mörker över den här sommaren. Men jag ber av hela mitt hjärta. Varje dag. För alla som har den hemska sjukdomen. Kämpa på. Ge inte upp. Låt den inte vinna.
Så finns det ljuspunkter. Maken. Katten. Och mitt jobb. Vi har även renoverat lite till i lägenheten. Vardagsrum. Arbetsrum. Några rum återstår. Det finns att göra här för att öka trivseln. Men emellanåt finns inte kraften att lägga ner på något som man ändå vill flytta ifrån.
Livet är märkligt. Oförutsägbart. Ena dagen är livet på ett sätt. Nästa dag kan det vara helt annorlunda. Vi vet ingenting. Och när man har varit med om några stora kriser, händelser eller annat i livet, så inser man det ännu mer. Vi vet verkligen ingenting.
Ta vara på livet. Gör de där sakerna som du funderar på. För vilken dag som helst kan dina förutsättningar ändras och då kan det vara för sent.
Kram
Jenny
Vad har hänt då? Jo, vi har tittat på flera hus. Det har vi. Men min mage skriker konstant, bestämt nej. Det finns hus jag vill ha. Tyvärr vill ägarna inte sälja. Så just nu känns det som om vi är en cykel som vi själva inte kan ta oss ur. Ingen trevlig känsla alls. Det måste finnas en mening med allt det här och jag försöker vara så positiv jag kan och inse att snart kommer en möjlighet att dyka upp. Det sker sällan när man vill det själv. Och jag har världsdåligt tålamod. Jag vet det.
Som jag har berättat på instagram har även en familjemedlem fått cancer och även det har lagt ett mörker över den här sommaren. Men jag ber av hela mitt hjärta. Varje dag. För alla som har den hemska sjukdomen. Kämpa på. Ge inte upp. Låt den inte vinna.
Så finns det ljuspunkter. Maken. Katten. Och mitt jobb. Vi har även renoverat lite till i lägenheten. Vardagsrum. Arbetsrum. Några rum återstår. Det finns att göra här för att öka trivseln. Men emellanåt finns inte kraften att lägga ner på något som man ändå vill flytta ifrån.
Livet är märkligt. Oförutsägbart. Ena dagen är livet på ett sätt. Nästa dag kan det vara helt annorlunda. Vi vet ingenting. Och när man har varit med om några stora kriser, händelser eller annat i livet, så inser man det ännu mer. Vi vet verkligen ingenting.
Ta vara på livet. Gör de där sakerna som du funderar på. För vilken dag som helst kan dina förutsättningar ändras och då kan det vara för sent.
Kram
Jenny
torsdag 28 maj 2015
Nya insikter, acceptans och snart sommar
Vi började med hallen för att få in energi.
Bloggen och jag har inte synkat den här våren. Men jag är långt ifrån redo att ge upp för jag vet att en dag kommer jag igång igen. På allvar. Men just nu låter jag det vara som det är. Jag skriver när lusten faller på.
Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Vi har inte hittat något hus men acceptansen har plötsligt börjat lägga sig till rätta och vi har börjat renovera i lägenheten. Ni som följer mig på instagram vet ju det redan. Det har varit otroligt välgörande att få göra den här renoveringen. Om inte annat har vi börjat känna igen oss själva. I glädjen. Vi älskar att skapa. Var vi än bor.
Så just nu jobbar min kropp ganska mycket på kreativa lösningar för olika rum i lägenheten. En fantastisk känsla som jag inte trodde skulle kunna komma. Men jag har börjat förstå vad hela den här förändringen handlat om. Och det är acceptans. En ren och skär övning i acceptans.
Maken sa något klokt till mig som har hjälpt mig på vägen. Han påminde mig om hur jag kände när vi flyttade in i huset, som då var mest ett vrak och som var så långt ifrån drömmen att jag grät mig till sömns på kvällarna, han sa: "Det spelar ju liksom ingen roll var man bor egentligen, för det tar ju sin tid att göra det till sitt. Huset var ju ingen dröm när vi flyttade dit heller".
Jag har inte tänkt på det förut, att det verkligen är så var man än bor. Och att jämföra en lite ledsen lägenhet som inte fått en hjälpande hand på länge, med ett hus som man lagt ner hela sin själ i, i många år, är ju rätt dömt att misslyckas. Det är ju klart att lägenheten skulle förlora, hur vi än gjorde.
Men makens ord har verkligen fått mig att tänka annorlunda och jag inser nu att jag vill se framåt. Vi klarar att bo här tills vårt nya ställe dyker upp. Det vet jag nu.
Och jag ska göra som universum vill. Jag ska inte jaga. För när det är meningen så kommer vårt ställe, det är jag ganska säker på. Tills dess ska jag skapa av ren glädje i den här lägenheten. Och njuta av varje sekund.
Kram
Jenny
tisdag 28 april 2015
Berg och dalbana och ruta ett
Vårt liv är en berg och dalbana just nu. Herre gud. Att det skulle vara så här jobbigt att leta hus hade jag totalt glömt. Men när jag tänker efter vilken vånda det var när vi hittade "vårt" hus förra gången så är det nog inte så stor skillnad. Det är bara det att man glömmer så mycket på 13 år.
Jag trodde faktiskt att vi var något på kroken ett tag men det visade sig att det ändå inte var rätt ställe. Och min intuition är helt galen ibland. Galen på ett bra och klokt sätt, men svår att förstå. Min hjärna vill ofta förstå varför jag gör mina val (typiskt Egot!) medan mitt hjärta och min intuition bara ger mig ett ja eller nej. Med det här huset fick jag ett klart nej direkt. Och något sa mig att det var vattnet som störde mig. Jag förstod inte varför. Men tror ni att jag lyssnade? Icke. Eller jo, till en början. Sedan började tvivlen smyga sig på och vi fick åka dit igen. Det resulterade i samma nej och ett besked om att vattnet innehöll ecolibakterier. Tänk att det ska vara så svårt att tro på sig själv ibland? Ett nej, verkar inte räcka för mig. Mitt ego vill helst ha 20 nej innan det kan nöja sig. Ett kvitto på att det aldrig(!!!) är bra att tänka när man gör val. Intuitionen tar in så mycket mer information än vi kan tänka ut och säger den nej, så är det bästa valet ett nej. Det finns faktiskt ingen tvekan om det.
Hur som helst. Vi är på ruta ett. Utan hus. Utan en plan. Och om ärligheten ska fram så känner jag mig mer förvirrad än någonsin.
Samtidigt är det väl de här stunderna man ska njuta av. Att allt kan faktiskt hända. Och vi är fria att hoppa på vilket tåg som helst. Rätt tåg behöver bara dyka upp så kan vi lämna perrongen och prova lyckan. Härligt. Läskigt. Allt på en gång. Det viktiga är som vanligt att inte deppa ihop utan att tänka positivt och se möjligheter. Allt hänger på hur man tänker. Och blir säkert därefter också.
Och så var det bilderna. Så rackarns svårt det var att få till dem.
Ha en fin dag!
Kram
Jenny
Jag trodde faktiskt att vi var något på kroken ett tag men det visade sig att det ändå inte var rätt ställe. Och min intuition är helt galen ibland. Galen på ett bra och klokt sätt, men svår att förstå. Min hjärna vill ofta förstå varför jag gör mina val (typiskt Egot!) medan mitt hjärta och min intuition bara ger mig ett ja eller nej. Med det här huset fick jag ett klart nej direkt. Och något sa mig att det var vattnet som störde mig. Jag förstod inte varför. Men tror ni att jag lyssnade? Icke. Eller jo, till en början. Sedan började tvivlen smyga sig på och vi fick åka dit igen. Det resulterade i samma nej och ett besked om att vattnet innehöll ecolibakterier. Tänk att det ska vara så svårt att tro på sig själv ibland? Ett nej, verkar inte räcka för mig. Mitt ego vill helst ha 20 nej innan det kan nöja sig. Ett kvitto på att det aldrig(!!!) är bra att tänka när man gör val. Intuitionen tar in så mycket mer information än vi kan tänka ut och säger den nej, så är det bästa valet ett nej. Det finns faktiskt ingen tvekan om det.
Hur som helst. Vi är på ruta ett. Utan hus. Utan en plan. Och om ärligheten ska fram så känner jag mig mer förvirrad än någonsin.
Samtidigt är det väl de här stunderna man ska njuta av. Att allt kan faktiskt hända. Och vi är fria att hoppa på vilket tåg som helst. Rätt tåg behöver bara dyka upp så kan vi lämna perrongen och prova lyckan. Härligt. Läskigt. Allt på en gång. Det viktiga är som vanligt att inte deppa ihop utan att tänka positivt och se möjligheter. Allt hänger på hur man tänker. Och blir säkert därefter också.
Och så var det bilderna. Så rackarns svårt det var att få till dem.
Ha en fin dag!
Kram
Jenny
fredag 24 april 2015
Nuet, målning och helgen
Så var det äntligen fredag igen och även om det är en mycket grå och kall sådan här uppe, så är det ändå fredag. Bästa dagen liksom!
Helgen är inte så planerad för vår del så egentligen vet jag inte vad som kommer att hända. Maken har lovat att måla mina fåtöljer en vända och sedan är det 100 dagars torktid på det. Typ. Jag lyxade till det och anlitade en sömmerska som har sytt nya överdrag till dynorna och jag är så supernöjd! Det var värt varenda krona. Så nu är egentligen största funderingen var jag ska ställa dessa godbitar till fåtöljer. För om sanningen ska fram så finns det inte en millimeter kvar att inreda i den här lägenheten. Och fåtöljerna är ganska stora. Ni hör ju, vi behöver ett hus nu ;) (och till universum säger jag: Jag tjatar inte, jag bara konstaterar ;) )
Annars händer det inte så mycket på inredningsfronten. Jag ligger lågt och accepterar att jag har gjort det jag har inspiration till i denna lägenhet just nu. Blir vi långvariga här, så kommer jag nog att försöka få golven fixade (läs av maken), men i annat fall så lämnar vi över som det är och lägger allt krut på vårt nästa boende.
För mig är mitt gamla hus fortfarande så mycket kvar i min hjärta att det känns oerhört läskigt att ge sig in i något nytt. Även om det är precis det jag vill göra. När man har lagt ner så mycket själ och hjärta i något, så tar det sin tid att komma över det. Man jämför kvalitéer och möjligheter. Kanske är det lite som att byta partner. Har man haft ett långt förhållande så suddar man inte ut det så lätt vare sig man vill det eller inte. Lite så känner jag om huset också. Men meningen är inte att jag ska sudda ut det som hände i vårt liv där, utan att jag ska ta med mig allt som vi har lärt oss och att vi sedan kan göra något bra av det på nästa ställe.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att få förändringar i livet. Det gäller att försöka acceptera och hänga med i det som händer. Livets utmaning.
Ha den underbaraste helgen vänner!
Kram
Jenny
Helgen är inte så planerad för vår del så egentligen vet jag inte vad som kommer att hända. Maken har lovat att måla mina fåtöljer en vända och sedan är det 100 dagars torktid på det. Typ. Jag lyxade till det och anlitade en sömmerska som har sytt nya överdrag till dynorna och jag är så supernöjd! Det var värt varenda krona. Så nu är egentligen största funderingen var jag ska ställa dessa godbitar till fåtöljer. För om sanningen ska fram så finns det inte en millimeter kvar att inreda i den här lägenheten. Och fåtöljerna är ganska stora. Ni hör ju, vi behöver ett hus nu ;) (och till universum säger jag: Jag tjatar inte, jag bara konstaterar ;) )
Annars händer det inte så mycket på inredningsfronten. Jag ligger lågt och accepterar att jag har gjort det jag har inspiration till i denna lägenhet just nu. Blir vi långvariga här, så kommer jag nog att försöka få golven fixade (läs av maken), men i annat fall så lämnar vi över som det är och lägger allt krut på vårt nästa boende.
För mig är mitt gamla hus fortfarande så mycket kvar i min hjärta att det känns oerhört läskigt att ge sig in i något nytt. Även om det är precis det jag vill göra. När man har lagt ner så mycket själ och hjärta i något, så tar det sin tid att komma över det. Man jämför kvalitéer och möjligheter. Kanske är det lite som att byta partner. Har man haft ett långt förhållande så suddar man inte ut det så lätt vare sig man vill det eller inte. Lite så känner jag om huset också. Men meningen är inte att jag ska sudda ut det som hände i vårt liv där, utan att jag ska ta med mig allt som vi har lärt oss och att vi sedan kan göra något bra av det på nästa ställe.
Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att få förändringar i livet. Det gäller att försöka acceptera och hänga med i det som händer. Livets utmaning.
Ha den underbaraste helgen vänner!
Kram
Jenny
söndag 19 april 2015
Väntan, övertalningen och kaffesoffan
Nu har jag skrivit så många inlägg och inga blir publicerade. Alltså vilken bloggare jag har blivit! Det är lite lågläge på inredning i vårt hem och då faller det sig inte lika lätt att få till blogginläggen heller.
Men, det är en hel del saker som hänger i luften just nu. Vi går i väntan och har gjort det ganska länge. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den här väntan snart ska vara över. Men jag har ju ett förfärligt dåligt tålamod, och jag gissar att det är därför vi hela tiden väntar på allting.
Det bästa är inte att skynda på saker har jag lärt mig. Man behöver verkligen vänta in rätt tid så att saker får ske när det är tänkt. Förr om åren hade jag förfärligt svårt med detta, att bara släppa taget och inte göra någonting, eller åtminstone inte göra mer än vad jag kunde för stunden, men idag har jag lärt mig av flera läxor att det aldrig blir bra att "puscha" fram svar och händelser. Släpp det! Eller låt det åtminstone vara. Så det är vad jag försöker göra just nu.
Är saker menade att ske, så tror jag att de på något sätt sker också. I annat fall kan det finnas en annan lösning. Men jag vet också av hela mitt hjärta hur svårt det kan vara att vänta på detta "menade".
Jag ser i alla fall fram emot lite mer vårvärme och mindre blåst så att vi kan njuta av en kopp kaffe på balkongen. För vi har snart en ny möbel där. Så här lät det tidigare i vår:
Jag: "Du, jag kom på att det här lilla, runda fällbordet av trä som är rätt slitet, det skulle vara fint att fixa till och ställa på balkongen"
Maken: "Ja, det kanske det skulle"
Jag: "För det behövs ju ett bord där. Du skulle ju kunna skrapa det, jag menar färgen ramlar ju nästan bort av sig själv, och sedan skulle det kunna få lite ny färg?"
Maken: "Mmmm"
Jag: "Sedan skulle det ju vara ganska fint att få upp ett balkongskydd på sidan för att minska insynen där. Du skulle ju kunna snickra ett i gammelstil så skulle vi kunna sitta där ute i vår och njuta?."
Maken: "Ja, men då måste vi köpa in lite material." *ser hur han tänker febrilt*
Jag: "Jamen det fixar vi" *stort leende* (1-0 till mig!)
Jag: "Jag skulle kunna tänka mig att ha en platsbyggd soffa i gammelstil på ena sidan balkongen, där solen är på kvällen. Hur skönt vore inte det med en kopp kaffe? Den skulle ju du slänga ihop i ett nafs. Vad tror du om det?
Maken: *tystnad*
Nu står det en soffa i garaget. På tork efter flera lager linoljefärg. Och jag tror till och med att maken blev riktigt nöjd med hur han fick till den. Men jag inser en sak. Det är nog inte så lätt att vara gift med mig. För idéerna vill liksom aldrig sluta komma.
Vi behöver nog ett hus snart. Så enkelt är det.
Kram
Jenny
Men, det är en hel del saker som hänger i luften just nu. Vi går i väntan och har gjort det ganska länge. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att den här väntan snart ska vara över. Men jag har ju ett förfärligt dåligt tålamod, och jag gissar att det är därför vi hela tiden väntar på allting.
Det bästa är inte att skynda på saker har jag lärt mig. Man behöver verkligen vänta in rätt tid så att saker får ske när det är tänkt. Förr om åren hade jag förfärligt svårt med detta, att bara släppa taget och inte göra någonting, eller åtminstone inte göra mer än vad jag kunde för stunden, men idag har jag lärt mig av flera läxor att det aldrig blir bra att "puscha" fram svar och händelser. Släpp det! Eller låt det åtminstone vara. Så det är vad jag försöker göra just nu.
Är saker menade att ske, så tror jag att de på något sätt sker också. I annat fall kan det finnas en annan lösning. Men jag vet också av hela mitt hjärta hur svårt det kan vara att vänta på detta "menade".
Jag ser i alla fall fram emot lite mer vårvärme och mindre blåst så att vi kan njuta av en kopp kaffe på balkongen. För vi har snart en ny möbel där. Så här lät det tidigare i vår:
Jag: "Du, jag kom på att det här lilla, runda fällbordet av trä som är rätt slitet, det skulle vara fint att fixa till och ställa på balkongen"
Maken: "Ja, det kanske det skulle"
Jag: "För det behövs ju ett bord där. Du skulle ju kunna skrapa det, jag menar färgen ramlar ju nästan bort av sig själv, och sedan skulle det kunna få lite ny färg?"
Maken: "Mmmm"
Jag: "Sedan skulle det ju vara ganska fint att få upp ett balkongskydd på sidan för att minska insynen där. Du skulle ju kunna snickra ett i gammelstil så skulle vi kunna sitta där ute i vår och njuta?."
Maken: "Ja, men då måste vi köpa in lite material." *ser hur han tänker febrilt*
Jag: "Jamen det fixar vi" *stort leende* (1-0 till mig!)
Jag: "Jag skulle kunna tänka mig att ha en platsbyggd soffa i gammelstil på ena sidan balkongen, där solen är på kvällen. Hur skönt vore inte det med en kopp kaffe? Den skulle ju du slänga ihop i ett nafs. Vad tror du om det?
Maken: *tystnad*
Nu står det en soffa i garaget. På tork efter flera lager linoljefärg. Och jag tror till och med att maken blev riktigt nöjd med hur han fick till den. Men jag inser en sak. Det är nog inte så lätt att vara gift med mig. För idéerna vill liksom aldrig sluta komma.
Vi behöver nog ett hus snart. Så enkelt är det.
Kram
Jenny
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)