Ja, hörrni. Tack för er fina respons på mina inlägg. Jag har fått ett starkt behov av att vara ärlig och skriva från hjärtat. Även om det ibland blir personligt och visar mina allra svagaste sidor. No more secrets. Ibland kan bloggvärlden vara en värld som lever sitt eget liv. Vi ser bara det vi vill se, vi visar det vi vill visa, och det kan skapa ångest och få oss att tvivla på att vi verkligen räcker till. Ofta har såna bilder ingenting med verkligheten att göra. Åtminstone inget med helheten att göra.
Jag tror att vi behöver sänka kraven på oss själva och då kan sanningen verkligen vara en lättnad. Så är det i alla fall för mig. Sedan är väl sanningen relativ också, men det ämnet lämnar jag idag.
Vi har alla våra saker att jobba med och jag är verkligen inget undantag, men det viktigaste är att vi lär oss på vägen, inte hur hårt vi måste jobba för att nå dit vi ska. Hur hårt vi måste jobba handlar ofta om hur väl vi lyssnar. Jag har väl inte varit så bra på den punkten helt enkelt. Det bästa är att man alltid kan bli bättre och att det inte är för sent.
Ibland känner jag att jag skulle vilja säga som Malin Berghagen sa om sin yoga. "Jag skulle vilja mediterifiera hela världen" (hon sa yogifiera). Om vi grundade oss själva lite mer, tog oss tid att hitta vår inre kärna, så skulle livet bli betydligt enklare och vi skulle sprida bättre energi omkring oss. Inom Feng shuin säger man ju att när det är lätt så är det rätt. Att det går lätt är en tydligt tecken på att man är på rätt spår. Det försöker jag tänka på.
För mig är kampen över och livet får bli som det vill. Jag har äntligen lyssnat.
Tack för att ni vill dela med er av era erfarenheter här i kommentarsfältet. Det uppskattar jag verkligen.
Ha en fantastiskt helg!
Stor KRAM
Jenny
Det har gått några dagar nu sen jag läste ditt inlägg och jag har inte kunnat kommenterat det tidigare. Det var så rörande och bra skrivet direkt från hjärtat. Oftast mår man mycket bättre när man fått skriva ut sina känslor.
SvaraRaderaDock är det svårt att ta in när någon skriver om det man själv varit med om, tankarna kommer tillbaka och alla känslor igen. Det är något som vi ofrivilligt barnlösa får leva med tror jag MEN som man kan bearbeta på ett bättre sätt med tiden, precis som du nu gör. Live är inte lätt, det ska gudarna veta. Frågan är bara vem som bestämmer allt detta och varför. Men det finns väl en mening med det också...
Nu har ju vi haft turen på vår sida och fått våran bedårande dotter (från Bolivia), inte genom magen utan genom hjärtat. Vi kan inte vara mer tacksam idag. Det var det livet ville med oss.
Jag hoppas verkligen du kommer att känna av lugnet och gå vidare genom dina beslut och hur allt artat sig. Ibland blir det bra trots allt men det är väldigt orättvist att man ska behöva "slösa" så många år genom att må så fruktansvärt dåligt. Man lever bara en gång och det vill man leva gott och må bra.
Där gick min gränd, nu kom tårarna igen men jag hann med några rader till dig iaf:)
Stor kram från djupet av mitt hjärta
Teres
Har man aldrig kämpat med ofrivillig barnlöshet så vet man inte vilken värld och kamp det är. Någon beskrev det som en livskris, som aldrig går över. Jag tror att vi får svaren som vi behöver tids nog varför saker och ting blev som det blev. Det gäller att försöka acceptera och ta en dag i taget. Livet blir som det blir ändå. Därför är det ingen mening att kämpa när det går trögt. Jag är verkligen glad för er skull att det löste sig och att ni fick komma ut på andra sidan. Men jag kan förstå att man aldrig glömmer ändå. Varje gång jag ser ett par som har adopterat tänker jag på vilken resa de har gjort innan. Tack för att du vill dela med dig här på bloggen. Det uppskattar jag verkligen. Stor KRAM Jenny
RaderaHar alltid tyckt om texterna i din blogg, men nu ännu mer.
SvaraRaderaJag kan känna igen mig i en del som du skriver angående barnlösheten, men inte allt. Vi fick ju till slut två barn även om det varit strul under graviditeterna och den första slutade redan i v 33 då sonen ville ut.
Jag är en planeringsmänniska, men tränar på att ta dagen och livet som det kommer. Än mer sedan maken "gick in i väggen" och vi till en början inte kunde planera något direkt. Jo, vi planerade saker, men vi visste aldrig om han orkade eller om vi fick ändra i sista stund. Jag tränar nu på att ha tillit till att livet kommer att ge mig det jag behöver, vilket jag kommer få kämpa med i höst då jag ska börja arbeta med en person som jag har väldigt svårt för. Jag tränar på att inte lägga energi på saker som jag ändå inte kan styra och även där ha tillit till att det blir bra i slutändan.
Tack för dina kloka inlägg och ha en skön helg!
Kramar
Hej fina vän! Kul att du gillar mina inlägg, det värmer verkligen i hjärtat! Jag är/har nog varit en planeringsmänniska också, och min erfarenhet är att livet blir mycket lättare om man låter bli att planera. Ibland ordnar livet det så att man inte längre kan planera, som för din man, och då får man lära sig att tänka nytt. Även om det är väldigt jobbigt, så brukar det komma något gott av det. Jag är helt säker på att om man gör sin läxa, så blir man belönad för det. Vi är här för att lära! Fortsätt träna på, det kommer bli bra. För när du ändrar dig, så ändras din omgivning också. Kram Jenny
Radera