Allt kan ske

 Jag älskar vit keramik.

Ni må tro att mitt huvud har varit i spinn den här helgen. Och så snart den fina "lösningen" sjunkit in så kom huvudet igång. Hur kan du tro att det ska kunna ske? tyckte huvudet. Du inser väl att oddsen för det där är minimala? skrövlade mitt huvud. Hoppet sjönk som en sten. Varför kan man inte få vara där i drömmen, där allt löser sig? Jag tror nämligen att om man vågar stanna där, trotsa alla tankar och vägra ta till sig alla funderingar och statistik på hur omöjligt allt kan vara, så kan faktiskt saker ske. För vi styr över våra val men inte vad som sker oss. Det kan ju faktiskt vara så att jag ska få igenom den där drömmen. Vem vet?

När vi sökte vårt hus så hade jag spått mig. Jag var så desperat att få flytta till hus att jag gjorde vad som helst för att få reda på mer om vi någonsin skulle hitta Huset. Efter att vi tittat på flera hus började jag tappa hoppet. Det kändes snudd på tröstlöst att tro att vi skulle kunna få köpa ett gammalt hus i vår stad. Av spådomen fick jag reda på att vi visst skulle hitta ett hus vi gillade och att huset skulle ligga på en gata med "m" i adressen. Så jag gick gata upp och gata ner för att hitta alla m-adresser i vår stad. Jag kollade på vilka hus som fanns där och kände efter. När jag kom till "vår" gata, där vi nu bor i hus, såg jag vårt hus och tänkte, "ja, det där är ju precis ett sånt hus som jag drömmer om men det kommer ju aldrig bli till salu". Faktum var att det inte hade varit det på 45 år. Och om jag inte minns fel så är det totalt bara fyra familjer som bott här. Inklusive oss. Det gick inte länge så kom en liten annons ut i tidningen där ett hus skulle säljas. En liten osynlig radannons utan bild. Maken och jag tog vägen förbi innan vi for till jobbet och såg till vår stora förvåning att det var det här huset som skulle säljas. Vi trodde inte våra ögon. Vi var de första som fick titta på huset och till slut, en sen vårdag i maj, fick vi klartecken att köpa huset. Nu har det gått 12 år och jag kan än idag förundras över att det faktiskt kan bli möjligt. Hur omöjligt det än verkar.

Så vad än huvudet säger tänker jag inte ge upp. Jag tänker tro att kan det hända en gång så kan det göra det igen. Det kommer att göra det. Glöm inte det ni också.

Kram
Jenny