Skrivande, magkänslan och Big Birdie

Jag älskar att skriva. Jag har gjort det sedan jag var barn. Då skrev jag massor av böcker och pjäser som jag och mina kompisar spelade upp i skolan som jag gick på. Jag skrev så pass mycket, att läraren i lågstadiet lät mig hoppa över geografilektionerna och svenskan för att få utlopp för skrivandet. Fantastiskt fina lärare. Som såg.

När vi skulle flytta i höstas hittade jag mina gamla böcker som jag hade sparat. Och jag kunde inte motstå att läsa lite i dem. Det var mest däckare och historier där stora killen Big Birdie var ett hot.
Det fanns ingen hejd på varken kreativitet eller fantasi. Och jag brydde mig nog inte ett dugg om hur bra det blev.

Ibland kan jag undra varför vi tappar det där så lätt när vi blir äldre. Tappar förmågan att ohämmat skapa utan att låta vår inre kritiker bedöma allting vi gör.  För egentligen, vad spelar det för roll om vi lyckas eller inte? Tyvärr har vi ett samhälle där pengar styr allt för hårt, och har blivit ett mått på vad som är "lyckat" och inte. Det är ju enkelt att mäta pengar. Mest pengar vinner. Oftast. Det som samhället glömde var att lycka inte går att mäta i pengar. Och för min egen del är lycka starkt kopplat till att kunna skapa. Utan den möjligheten dör min själ. Det kan inga pengar i världen ändra på. Jag säger inte att det inte kan komma pengar genom skapande, självklart är det möjligt, men det kan också lätt bli en blockerande faktor, som gör att vi inte vågar ta steget.

Innan jag började blogga skrev jag nästan ingenting. Jag hade totalt glömt mina gamla böcker om Big Birdie och skrivandet var inget jag tänkte på alls. Livet handlade om att jobba, dra in pengar - det vanliga ekorrhjulet som många hamnar i.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här till och från. Hur lätt det är att tappa sin "tråd". Hur lätt det är att glömma sina drivkrafter från det man var liten och hur lätt det är att falla in i samhällets normer och "borden".

Jag är så tacksam för att livet har kastat mig in på nya vägar. Att det trots allt har funnits en plan för mig. För det är så det känns. Och när jag inte har förstått vad jag ska göra eller valt fel väg, så har livet visat mig på nytt och givit mig fler chanser. Det enda jag egentligen har behövt jobba med har varit mitt mod. Mitt mod att ta emot när möjligheterna har dykt upp och mitt mod att våga lyssna till den magkänsla som visat mig vägen. För det är exakt vad magkänslan gör om man lyssnar på den. Visar vägen. Den bästa vägen.

Kram
Jenny