What are you waiting for?

Människor som vågar har alltid inspirerat mig. De som verkligen hoppat och givit sig ut på hjärtats väg utan att veta någonting om morgondagen. I väldigt många år, ja i stort sett hela mitt liv, har jag inte varit en sån person själv. En modig person som vågat ta stora steg utanför sin comfortzone. Utanför den där gränsen där man verkligen inte har någonting att hålla sig i och inte har en aning om vad man håller på med. Den gränsen har skrämt mig vansinnigt mycket. Och det finns egentligen bara en anledning till det. Min självkritik. Mitt ego, eller mitt huvud om ni hellre vill kalla det så, har manglat sönder mig med tankar kring hur farligt det skulle vara att misslyckas. Och vad som skulle ske om jag verkligen gjorde det. Att känna mig misslyckad har varit min största skräck. Faktum är att jag nog redan från början kände mig så. Varför späda på den känslan?

Jag behövde en rejäl livskris för att komma ur det tänket. En kris där livet inte längre var något värt. Jag ville inte överleva. Och jag trodde inte att jag skulle göra det den hösten heller. Men istället för att jag tog mitt liv, gjorde någon annan det. Och på grund av det överlevde jag. För där någonstans insåg jag att jag måste försöka överleva. Och hitta tillbaka till livet. Hitta ett liv som jag levde fullt ut. Ett liv där jag verkligen kände att jag levde. För när man hamnar så djupt i kris, så möter man en ny person i sig själv. En person som inte längre har något att förlora.

Jag får fortfarande jobba med egot. Tankarna kan alltid komma. Och de kan vara brutala. Men idag försöker jag acceptera dem och ändå fortsätta. För det är det enda som jag kan göra. Och det är helt ok att känna sig misslyckad. Man får bryta ihop en dag och tycka synd om sig själv. Det är ju faktiskt bara en känsla som vilken annan. Det viktiga är bara att inte stanna där. Utan att knyta näven och försöka igen. Försöka med alla sina krafter att göra bättre.

Det jag lärde mig av den svåra livskris jag hade var att livet är kort. Om jag sitter hela livet och väntar på att jag ska våga, så kommer det inte att ske. Jag kommer att bli 80 och inse att jag missat allting som jag ville våga. Varenda chans till mina drömmar kommer att vara förbi. Stor som liten. Och jag kommer aldrig någonsin få veta om jag kunde lyckats.

Det är så lätt att gömma sig för att slippa ta tag i sina rädslor. För rädslor är allt vad det är. Luftslott. Rädslor som inte ens har med verkligheten att göra. När har din värsta rädsla verkligen slagit in? Och inte ens då, om det mot förmodan slog in, blev det som du tänkte dig.

Det jag vill säga är att - vänta inte. Känn efter med ditt hjärta vad som är rätt och bara gör det. Jag ser inte mig själv som en modig person, men jag känner mig ändå stolt över att jag har vågat börja ta steg i rätt riktning och att jag numera försöker sätta upp mål för att nå dit jag vill. Och istället för att vara rädd för att misslyckas så räknar jag med det! Självklart kommer jag att göra det någon gång då och då. Men det är också de gångerna jag gör det som jag kommer att lära mig. Och utvecklas.

So, what are you waiting for?

Den här fantastiska låten säger det så bra. Jag har haft turen att höra den flera gånger i rad när jag har satt mig i bilen och då skrålat ikapp med stereon så högt jag har kunnat. Det är en sådan låt. Hoppas den ska inspirera er också som den inspirerar mig.

Kram
Jenny