Det var länge sedan jag tittade in på bloggen nu. Orden har inte riktigt funnits där. Jag har försökt hantera min vardag, ta mig igenom kampen. Vända på skutan och försöka hitta tillbaka till livet. Livet är inte riktigt sig likt efter att man varit med om en sån här sak. Inte för mig i alla fall. Jag är räddare. Modigare. Starkare. Skörare. Fuck den sjukdomen. På riktigt. Men om jag fick den där prövningen för att universum vill att jag ska leva mer och gå all in så är det förlåtet. Då förstår jag poängen. Då ska jag bara göra det!
Ofta lever vi ju som att vi har all tid i världen. Fastän det inte är så. Faktum är att cancern har ju inte ändrat någonting. Den har varken givit mig mer eller mindre tid. Vi har den tid vi har. Och vi ska lära oss under det liv vi har valt. Tror jag. Men ibland behöver vi människor påminnelser om att vi inte är odödliga för att vi verkligen ska våga ta steg och bli dem som vi är ämnade att vara. Jag har fått några såna påminnelser i mitt liv. Den första fick jag när jag var 24 år. Min man och jag skulle åka på en shoppingresa över dagen, det var en kall marsdag och vägen var väldigt spårig. I en snäv kurva möter vi en röd bil som har fått sladd och inom en microsekund inser jag att jag inte kan ta vägen någonstans. Vi krockar och hela framsidan på vår bil trycks in. Allt tystnar och blir svart. När jag vaknar till ligger en upptryckt huv över rutan och det ligger en mössa från en man där. Vi båda överlevde. I den andra bilen dog två personer. Hade jag agerat på något annat sätt än jag gjorde just då så hade vi inte klarat oss heller. Men vi gjorde det och jag tror att någon ville skydda oss.
Jag fick skador för livet efter den olyckan och en stark påminnelse om att livet är kort. Vi har ingen tid att förlora.
Jag lovade universum i höstas att om de kunde hjälpa mig att överleva cancern så skulle jag ge tillbaka. I någon form. Jag har funderat väldigt mycket på hur jag skulle kunna göra det. Men jag har kommit fram till att det bästa sättet kan vara att just göra det jag gör nu. Att hjälpa någon annan här (eller någon annanstans) genom mina insikter. Dela med mig. Om jag kan få någon att våga ta ett steg mot ett bättre, rikare liv genom att inse att det inte är någon mening att vara rädd så har jag vunnit. Jag tror verkligen att om vi alla får leva fullt ut så får vi en bättre värld. Gott föder gott.
Genom att ta ett steg i taget och inte oroa sig för nästa så kommer man hela tiden framåt. Och då är man på väg! Mer än så behöver man faktiskt inte göra.
Lev ditt liv. Ditt liv. Ta tag i dina drömmar. Bli den du vill bli. För det finns bara en person som stoppar dig. Och det är du.
KRAM
Jenny
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar