En ny vän, lärdomar och tacksamhet

Cancern, eller det som kommit till följd av den cancer de hittade, har givit mig något nytt. En ny vän kan man säga. Det vill säga, mig själv.

Jag har under hela mitt liv aldrig riktigt varit vän med mig själv. Jag har nog alltid känt att jag aldrig varit tillräcklig som jag är, något som grundade sig i min barndom, och som jag inte lyckats bli kvitt med. Även om jag har jobbat hårt med att förändra mig själv genom personlig utveckling, så har just den biten varit en riktig nöt att knäcka. Hur blir man liksom vän med sig själv? Hur gör man för att inte bara se det negativa som alltid finns hos en människa?

Cancern har givit mig en helt annan respekt för mig själv. Det är som om mitt inre ego har mjuknat när det sett hur jag har kämpat med sånt som jag verkligen har tyckt varit svårt.

Jag har varit livrädd för sjukhus i hela mitt liv. När jag var yngre hade jag turen att aldrig behöva besöka dem heller men när vi upptäckte att jag hade endometrios började problemen och vi har haft många års kamp med den och med vår barnlöshet. Efter det kom alltså också cancern. Jag har fått öva mig, gjort operationer, den senaste var riktigt avancerad dessutom, och på något sätt överlevt. I och med cytostatikabehandlingen så springer jag på sjukhus varje vecka. Provtagning och omläggningar. Nya behandlingar. Och som med allt som man är rädd för, så avtar rädsla när man gör just det som man är rädd för. Det är faktiskt det enda som fungerar. Kanske skulle jag kunna säga att cancern snart har botat mig. Jag kommer aldrig tycka att det är kul att gå dit och jag beundrar alla som jobbar där, men det kommer kanske inte heller bli sömnlöst i en vecka varje gång jag behöver ta ett blodprov.

Cancerhotet har också lärt mig så mycket. Fått mig att se på mina luftslott till tankar. Syna rädslor. Det är inte så mycket vi behöver oroa oss för egentligen. Det är sånt slöseri med tid. Verkligen. Jag vet vad jag talar om. Om vi håller oss i närvaro så känns det ofta ganska bra, för det mesta komiskt nog. Det är när vi har fokus bakåt eller framåt som problemen börjar.

Framför allt har jag insett vad som är viktigt i livet. Kärleken. Vänner. Familj. De som älskar dig och som du älskar tillbaka. Vad mer kan man behöva? Jag har aldrig trott att pengar kan göra mig lycklig, och den tesen känner jag ännu starkare för nu. Visst, det är en trygghet, men om du har en dag kvar att leva, vad ska du med en massa pengar till? Om du istället har njutit av livet och haft en massa roliga stunder med dem du älskar, kommer det vara mer värt den dagen. Det är jag säker på.

Vi ältar så mycket. Hur ska vi våga förändra våra liv? Byta partner? Byta jobb? När man är mitt i ett sånt tankesätt så är det inte så lätt att se något annat. Rädslor blir slott och tar överhanden. Som om hela livet skulle krascha om man gör en förändring. Men när man kliver utanför, och granskar sitt liv, ja då inser man att det är bättre att göra något roligt och och inte fundera så mycket. När man gör en förändring så kommer lösningarna efterhand.

Jag är glad över min nya vän. Jag försöker vara lyhörd vad hon vill och ger henne så mycket kärlek jag bara kan frambringa. Hon är verkligen värd det på något sätt. Och jag är tacksam. Till cancern. Som till slut gjorde att jag såg henne.