Vem är gladgubben?

 Vem är gladgubben till höger?

Tror ni på spöken? Andar? Att det finns människor som "stannar kvar" hos oss när de dött?

Jag tror att vi inte vet så mycket om hur livet och döden fungerar och jag är inte helt säker på att det finns någon död. Men det är mina tankar.

Härom veckan skulle Eija och jag göra ett litet inspirationsjobb och då ville verkligen inte ljuset jobba med mig. Det blev stora ljusstrimmor över bilderna på ett visst ställe, ibland kunde det se ut som en arm som stack ut. Men känslan kändes inte obehaglig, utan snarare som att någon ville skoja med oss.

Väl hemma, när jag började titta på bilderna, så hittar jag en bild som verkligen speglade dagen. Ser ni gladgubben till höger? Ögon, näsa, mun? Och jag lovar er, det är inte jag som ritat dit något!

Kände att jag bara måste visa er :) Lite kul på en måndag tyckte jag ;)

Ha det gott!

Kram
Jenny

Medial info, inspirationsbrist och förändringar

 Julen 2013 i vårt gamla hus.

Ännu en vecka är snart slut. Eller åtminstone arbetsveckan. Jag förundras över hur det här året har varit. Förändringarnas år. En medial människa sa till mig, tidigare i år, att ingenting skulle vara sig likt vid årets slut. Det kan jag verkligen skriva under på. Och när man gör stora förändringar så växer man som människa. Ibland är det så oerhört viktigt att våga göra de där förändringarna som magkänslan säger för att man ska komma vidare. Men det har verkligen kostat på. Och jag är ganska säker på att förändringarna inte är över än.

Här hemma händer ingenting. Och jag har nog fått svaret på varför. I några veckor har jag försökt att tänka positivt, slutat tänka på huset och ändå ramlat tillbaka i sanningen. Jag trivs inte. Så enkelt är det. Och kanske är jag orättvis, jag vet inte. Men jag känner mig vilsen i det liv vi lever nu. Och lusten att försöka göra den här lägenheten till vår borg och vårt universum vill inte infinna sig. Den talar mer om att jag har en förvaring - inte ett hem. Samtidigt blir jämförelsen omöjlig eftersom vi flyttade från ett ställe som vi verkligen älskade och som vi lagt ner hela vår själ i.

Just nu får vi se tiden an. Och eftersom inget blev som vår första plan var så känner jag på mig att vägen inte kommer sluta där vi hade tänkt oss heller. Det säger min magkänsla. Och det blir väl sällan så egentligen. När blir livet som man hade tänkt sig?
Jag vet att jag brukar bjuda på en del pyssel och julfix här på bloggen varje år. För jag älskar ju det. Men i år går det bara inte.

Ikväll hoppas jag att Ernst råder liiiiite bot på julinspirationsbristen. Jag ser fram emot en kväll med honom i alla fall :) Jag brukar älska hans enkla och mysiga, stilrena stil och hans pyssel inför jul brukar få igång mig att göra något. Det kanske blir så den här gången också. Det måste jag tro på. Tills dess får ni hålla till godo med gamla bilder.

Sköt om er, vi ses!

Kram
Jenny

Reportage, instagram och helg

 Reportage i Gård och torp nr 10 finns ute nu. Foto Jenny Karlsson

Goda ting är tre sägs det. Idag är det så här också. Först vill jag tipsa om att Eijas och mitt första reportage finns ute i butik nu. Surrealistiskt. Jag har inget annat ord. Jag känner mig otroligt tacksam över att jag får chansen att göra det här.

Som tips nummer två har jag givit vika för det oundvikliga. Jag har skaffat instagram. Ni vet ju att jag inte riktigt känt att det är mitt forum men om ni vill ha koll på vad jag gör i jobbet, så får ni chansen att följa mig där nu! :) Ni hittar mig på instagram.com/jenny.k.karlsson
Jag blir jätteglad om ni vill titta in och säga hej :)

Så var det sista grejen. Helg. Ljuva sak! Första helgen utan total kaos och uppbokningar. Så nu återstår bara julmarknaden, julfix, släktbesök och det vanliga helgfixet. Det räcker gott det. Och så favoriten. Skidskyttet!! :) :) Som jag har väntat! :)

Ha en helt underbar helg! Tack för att ni tittar in här.

Kram
Jenny

Ljus, hopp och julklappar

Solen har återvänt till vår lilla stad. För varje dag den visar sig känns det som jag får ett nytt liv. Ett bättre liv. Jag älskar verkligen ljus! Ändå känns det lite overkligt att vi faktiskt bara har fyra veckor kvar av ytterligare mörker innan det vänder igen. Var tog den här hösten vägen?

Den här veckan har jag känt en strimma hopp om att allt ordnar sig. Sorgen har inte varit lika påträngande och säkert beror det på att jag inte besöker huset längre. Mitt liv är ju på ett annat ställe nu. Minsta lilla tecken på den känslan gör mig lycklig! För jag vill ändå tro att det här var rätt även om det inte slutade som vi hade tänkt oss. Just nu bryr mig inte så mycket om det faktiskt. Jag är för trött.

Men idag vilar jag upp mig och tar det allmänt lugnt. Laddar inför nästa fotning. Bara några nyttosaker ska jag göra. Lägga en beställning på julklappar. I love internet.

Sköt om er!

KRAM

Ny vecka - nya tag och så jul också

Den här veckan började med ännu en dag i gråa tecken. Eller snarare ett grått, tungt lock. Tänk att November kan vara så här dyster! Och då älskar jag ju ändå grått :) Det gäller att suga åt sig av allt ljus som finns just nu, ha lampor tända och ljus som brinner så ofta det är möjligt. Allt för att energin inte ska pysa all väders väg.
Den här veckan är det dags för första advent och jag (som brukar pyssla en himlans massa varje år) har inte ägnat det en tanke. Sån himla tur att jag ska iväg på två fotouppdrag den här veckan, som dessutom är julinriktade, för då kanske min kropp förstår att tiden är inne. Sedan har vi en årlig julmarknad till helgen som brukar vara så mysig som jag måste gå på. Där kommer inspirationen av sig själv.
Jag tror att den här julen kommer att bli väldigt sansad för vår del. Varken maken eller jag har någon energi att skapa några stora visioner efter den här sommaren och hösten, men det känns helt ok. Det blir jul ändå, hur man än väljer att fira den. Jag känner mer för att ligga i soffan och se på julfilmer, äta en god lussibulle och dricka julmust. Gå på promenader och tanka energi. Meditera. Och inredningsmässigt kommer jag att lägga krutet på blommor i olika grupper och på granen. En maffig rackare i disneymodell (om den får plats). Det blir min jul.
Hur blir er jul i år?

Tack fina vänner för att ni tittar i här på min bildlösa blogg. Jag ska försöka bättra mig.

Kram
Jenny

TACK!

Finigar!

Tusen tack för era värmande ord här på bloggen. Ni är världens bästa helt enkelt. Jag jobbar med acceptansen och i mina starka stunder inser jag att det nog ändå är som det ska vara just nu, även om det inte blev som vi hade tänkt oss.

Tänk vad lite vi vet om hur allt ska bli. Vi tror oss veta, vi planerar, men livet kan vända vilken sekund som helst. Det är verkligen bara här och nu. Här och nu.

Jag stylande och fotade ett reportage från vårt hus innan vi flyttade. Ett reportage som Lantliv köpte och som kommer i tidningen någon gång nästa höst. Ironiskt nog är det den terapin jag har nu. Redigerar bilderna och försöker landa i att det jag ser på bilderna inte längre är vårt hem. En riktigt konstig känsla. Men jag är så glad att jag har dem eftersom jag när som helst kan titta tillbaka och känna mig "hemma". Och med tiden kommer saknaden att ebba ut. Det vet jag.

Trots allt har vi lägenheten. Som egentligen skulle bli hur glad som helst över en liten hjälpande hand :) Det finns att bita i! Men nu väntar lite jul först, sedan får vi se om orken återkommit. Jag hoppas det!

Än har inte kameran lust att göra något jobb här. Vi får se framöver om det blir någon glimt.

Sköt om er och trevlig helg! Och som sagt - Tack.

KRAM

Giv mig styrka och tillit

Jag övar mig i tillit. En övning som pågår hela tiden men som den senaste tiden gjort sig påmind - på riktigt.
Vi har flyttat. Lämnat vårt liv och börjat ett nytt. Det har varit oerhört jobbigt. En stor, stor sorgklump i magen. Timmar av tårar. Och ständiga frågor om vi verkligen har gjort rätt.
Vi hade en plan med vår flytt. En plan som började för över ett år sedan och som skulle ha slutförts den här veckan. Men livet gör som det vill och planen gick i stöpet.
Jag vet att universum ser till allas bästa och inser att vi säkert har fått en gåva genom det som skett, men för oss känns det som en stor förlust just nu.

Jag har haft många prövningar i livet och vet att bästa receptet ändå är att försöka ha tillit och acceptans till saker som sker. För är det meningen, eller inte meningen, att saker ska ske, så kommer det att bli så. Och det enda jag kan göra då är att försöka hänga med och acceptera. Men jag vet också att det är just den biten som är den svåraste att göra. I alla fall är det så för mig.

Det är väl så, att ibland måste fina saker försvinna ur ens liv, för att något bättre ska kunna dyka upp.

Jag önskar bara att det inte vore så svårt.

Sköt om er!

Kram
Jenny