torsdag 21 mars 2013

Tack!


Tusen tack för den respons jag fick på mitt inlägg om barnlösheten. Jag är överväldigad och så tacksam! Jag är så rörd av era ord. Jag förstår att det finns många av er som genomgått en del av eller samma saker som vi går igenom och det känns som en otrolig lättnad, konstigt nog, att få dela med sig av det här. Jag blir också jätteglad över er som läst och skrivit här, som inte har varit i samma situation, men som ändå kan smaka på tanken hur det skulle kunna kännas, om ni var där vi är. Kan vi öka förståelsen för varandra, så vinner alla på det, tror jag.

Det här är en otroligt viktigt fråga. Jag skulle kunna skriva mer om det här känner jag.

Det viktiga för mig var att få säga precis hur jag känner angående det här och nu behöver ingen, som läser här, längre fundera varför vi inte har barn just nu.

Det här är en inredningsblogg och jag har inte tänkt att ösa dessa tankar över er jämt men om ni vill jag kan ju dela med mig här om det händer något. Jag hoppas att jag en dag ska kunna skriva till er att vi har lyckats.

Ni är fina, goda och underbara människor och jag är så glad att jag fick dela det här med er.

Ha en fin helg!

Kram
Jenny

PS. Jag hoppas att ni läser svaren på era kommentarer. DS

16 kommentarer:

  1. Jag har läst din blogg till o från i några år nu men är hemskans dålig på att kommentera... Ville bara säga att jag håller tummar o tår för er!!! kramar i massor från Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Malin! Det värmer i mitt hjärta.

      Kram

      Jenny

      Radera
  2. Kramar i massor från mig !!!
    Kraaaaaam

    SvaraRadera
  3. Håller verkligen med dig. Ökad förståelse för varandra skulle verkligen lösa många knutar.
    Alla gör vi det bästa vi kan utifrån de förutsättningar vi har. Håller tummar och tår för er.
    Kram Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är ju precis det vi gör. Alla gör så gott vi kan.

      Tack fina du!

      Kram

      Jenny

      Radera
  4. Jag har följt din blogg under lång tid, så härlig blogg!

    Har nog faktiskt anat hur ni har det. Jag har en syster som är i precis samma situation som ni är i. Hon har genomgått allt, en annan syster till mig har t o m gått in för att bidra med ägg, men tyvärr fungerade inte heller det, äggen vill helt enkelt inte stanna kvar. Tyvärr finns igen rättvisa och inte heller någon tröst, jag vet att det inte finns ord som gör att det på något sätt skulle kännas bättre för er. Det viktigaste tycker jag för mig ör att säga att Du är så modig och stark som orkar skriva om detta och framförallt prata mer om detta, det gäller att faktiskt få andra människor att förstå vad de säger när det ger hemska kommentarer som kan skada människor så otroligt mycket. Jsg har haft lyckan att kunna få barn till skillnad från min ena syster (känns inte heller så rättvist, varför kan vi men inte de). Jag väntar nu ytterligare ett barn och då kommenterar mina kollegor/grannar mm att det hoppas att vi denna gång får det andra könet på barnet, så vi får båda kön, hur hemska kan människor få vara? Jag tränar nu på att ha bra svar som att fråga vad de menar med detta osv. Jag ska försöka vara lika stark som du och kämpa för att få människor att förstå att de måste tänka sig för innan man säger saker som kan göra så illa i hjärtat.

    SvaraRadera
  5. Vet du, din syster ska vara väldigt glad som har en sån fin syster som förstår henne så väl! Det är långt ifrån alla som kan sätta sig in i din systers och min situation som du har gjort. Jag kan förstå din känsla över orättvisan att du får dina barn och hon inte har fått några än men jag tror att det finns en mening med allt. Jag tror att vi får det bästa möjliga som vi kan få, och att alternativen skulle vara ännu sämre. När jag tänker så, så känns det lite bättre. Men självklart har jag dagar när livet känns så svart och jag har svårt att hitta mening.
    Tack för att du vill kämpa för oss! Det behövs verkligen fler som dig! Ta hand om din syster och jag ska verkligen hålla tummarna för henne.

    Stor KRAM
    Jenny

    SvaraRadera
  6. Hej Jenny !
    Finner igentligen inga ord för eran sorg och tomrum , för man måste nog gå igenom precis samma sak som ni gör För att förstå.. Du är stark och modig som delar med dig detta , har en storasyster som gått igenom samma sak som dig/er , hon hade lyckan att få en liten tjej Millan ett litet mirakel när hon var 38 år ,dem hade försökt i över 10 års tid .. Våran andra syster hade läst om man drack bisolvon mot hosta under en tid kunde det hjälpa :) .. Hon testa det och hon blev med barn .. Om det var det som hjälpte eller inte får man aldrig veta .. Men min tanke till dig är att jag ber o önskar att ett litet mirakel för dig/ er <3 .. kan låta konstigt det jag skriver o delar med mig till dig men jag skriver från mitt hjärta .. Stor kram på dig p.s har läst o följt din blogg i många år helt underbar .. Kram / Monica

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket Monica! Både för att har läst hos mig så länge och för dina lyckönskningar! Jag förstår att din syster måste känt det som ett mirakel efter att ha kämpat så många år. Vid den här tiden, åldern menar jag, är det lätt att börja känna att det nästan är kört. Men, jag försöker tänka, på mina bästa dagar ska jag tillägga, att är det meningen så kommer det att ske, annars är nog det bästa för mig att bli utan. Hur än jobbigt det kan bli. Tack för att du ville dela med dig. Stor KRAM Jenny

      Radera
  7. Jag har gått i flera dagar och tänkt på ditt förra inlägg. Jag sitter själv med 2 fantastiska barn och har inte själv haft några problem alls med att varken få, bära eller föda. Men jag har nära vänner som har gått igenom massor. Och tyvärr har några tagit avstånd efter att vi fick barn. Jag förstår nu att det var alldeles för jobbigt för dom att se och vara runt detta. Tyvärr berättade inte dom själva om vad dom gick igenom förrän senare.

    Det är med tårar i hjärtat som jag läser er resa och jag hoppas att du har många vänner som lyssnar och stöttar dig/er. Jag önskar dig all lycka.

    Kram Linda

    SvaraRadera
  8. Hej Linda! Jag blir alldeles varm i hjärtat av din kommentar. För det var precis det här jag önskade, att jag kunde få någon av er som kanske inte varit i samma situation att förstå oss som lider av det och kanske förstå varför vi börjar förändras som vi gör. Jag vet av egen erfarenhet att det inte alls är lätt att orka finnas kvar när andra runtomkring får barn. Livet kan helt enkelt börja handla om att överleva och då måste man välja en annan väg. Jag förstår om det kan vara svårt att förstå för någon som aldrig haft de här problemen. Jag kan inte tala för alla, men jag tror ingen som har de här problemen egentligen vill lämna sina vänner i sticket. Man behöver faktiskt dem mer än någonsin! Men att stå där bredvid och se på och försöka hantera sina känslor av sorg och ångest kan helt enkelt bli för jobbigt. Jag har dock märkt att en del har kunnat hittat tillbaka till varandra om situationen har förändrats, men det är ingen garanti. Vi förändras ju under vägen också. Jag tror att nyckeln till att behålla vänskapen är just att man kan försöka sätta sig in i hur det skulle kunna kännas och orka finnas där som ett stöd, och att man kanske gör saker tillsammans som inte handlar om barn. Barnprat kan man ju prata med alla andra vänner som man har egentligen. Jag kan också känna mig väldigt glad när någon frågar hur det går för oss. Att vi får berätta vad nästa steg är och känna att någon bryr sig. Det blev långt det här! Tack för din kommentar, dina tankar och dina lyckönskningar. De gick rakt in i mitt hjärta!
    KRAM
    Jenny

    SvaraRadera
  9. Min storasyster drabbades för många år sedan av en muskelsjukdom som tvingat henne till medicinering med cellgifter & starka tabletter. Hon & hennes man sen över 20 år tillbaka har en dröm i livet och det är en egen liten familj...hennes sjukdom gör att hon hittills inte kunnat få barn och har redan fyllt 40 år.
    Det gjorde så ont i mitt hjärta när jag skulle berätta för henne att hon skulle bli moster just för att vi har en syster till som redan hade blivit mamma och alla i hennes vänkrets också hade barn. Det var vi två mot resten av världen kändes som innan jag fick mitt barn, nästan som att jag svek henne fast jag också visste att hennes hjärta skulle överfyllas av kärlek.
    Eftersom hoppet är större än rädslan så har dom försökt men fått missfall även om dom vet att en graviditet & förlossning skulle kunna försvåra hennes sjukdom mycket.
    Det är en mycket stor sorg för henne och jag önskar så att jag kunde svepa med ett trollspö!

    Kram Anna V

    SvaraRadera
  10. Det gör verkligen ont i hjärtat att läsa om din syster. Jag kan förstå att hennes sorg måste vara stor och jag kan känna igen mig i det att alla omkring har fått sina familjer. Det är fruktansvärt jobbigt. För det är ju precis så man känner sig - ensam mot världen. Ibland är det så svårt att förstå varför man genomgår saker men jag har en tro att vi får det bästa vi kan av universum. De ser till det bästa för alla. Det bästa för oss är ju tyvärr inte alltid att få det vi önskar oss eller få gå en väg vi ville utan handlar ofta om att vi ska lära oss olika saker för att utvecklas. I en stor sorg och mitt i en barnlöshet så kan det vara väldigt svårt att se hur en sådan sak kan vara det bästa, det kan jag erkänna. Men jag försöker att tänka så, eftersom det ger mig en sorts frid. Jag vet ju inte vad alternativet skulle kunna vara. Barnlöshet är inte lätt för någon. Varken för den som lider av det, eller den som är runtomkring.
    Jag hoppas så innerligt för din systers skull och önskar henne allt gott och lycka till. Hoppas att hon en dag får det hon önskar sig, eller något bättre. Stor KRAM Jenny

    SvaraRadera
  11. Tårarna rinner..Så starkt skrivet av dig!! å jag vet precis hur orättvist livet kan vara, man får panik när någon talar om att de väntar barn!! samtidigt som man ju förstås är jätteglad när någon nära vän el familj föräras med ett barn! tyvärr kunde jag inte glädjas m alla!! men efter 10 års kamp har jag 39 år ung!äntligen fått uppleva detta mirakel-jag är mamma! Önskar av hela mitt hjärta att ni oxå får uppleva dettta...Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Anonym! Jag blir rörd till tårar att läsa din kommentar. Det låter verkligen helt fantastiskt! STORT GRATTIS! Du har vunnit högsta vinsten och det förstår jag att du vet. Det är verkligen inte lätt att glädjas alla gånger och det kan vi nog inte begära av oss själva alla gånger heller. Det gör för ont. Det är precis sånt här jag behöver höra, att det finns hopp! Tack kära du för dina lyckönskningar, jag hoppas det så innerligt jag med. Njut och lycka till! Kram Jenny

      Radera