måndag 18 mars 2013

Tankar kring livet och en kommentar


Livet är intressant. Vi får hela tiden utmaningar som vi ska ska hantera och små tecken som leder oss på rätt spår. Ibland är det väldigt svårt att både tolka och se tecknen på rätt sätt. Det vi först kan se på ett sätt, kan helt plötsligt vara något helt annat. Det hände mig nyligen.

Jag fick en kommentar i mitt förra inlägg som har fått mig att fundera en hel del. Jag blev först både arg och ledsen över kommentaren men nu inser jag att jag istället fått den möjlighet som jag behövde.
För det är ju så, vi får det vi behöver - inte det vi vill ha.

Det är precis det som det här inlägget handlar om.

Jag och min man är ofrivilligt barnlösa och har varit det under många år. Vi har i stort sätt provat alla möjliga vägar till att få ett eget barn, men vi har aldrig lyckats. För mig är det här en stor sorg som jag bär på. Ett hål i min kropp som till och från äter på mig inifrån. En rädsla över att aldrig få uppleva känslan av att få en familj där barn igår. Det har också varit en stor skam för mig. Att inte fungera som man önskar.

Som ofrivilligt barnlös får man ofta kommentarer som den från Anonym. En person som ser det som en självklarhet att alla kan (och vill, för den delen) få barn. Sanningen är att väldigt många inte kan det eller har svårt för det. Fler än vi tror. Bara för att vi inte pratar om det betyder det inte att det inte finns. På ivf kliniken som vi har besökt berättade de att 30 par i veckan gör behandlingar för att få ett barn - och det är  bara på den kliniken. Ändå är normen i vårt samhälle att det är självklart att få barn och är man utanför den normen så sticker man verkligen ut. Jag kan skriva under på att det verkligen känns så också. Det är möjligt att vi som är ofrivilligt barnlösa tar åt oss och är känsliga när det gäller såna frågor men ni trycker helt enkelt på ett stort sår som vi har, utan att tänka er för.

Jag kan själv känna mig väldigt utanför över att vi inte har barn. Storhelger, födelsedagar och semestrar kan vara en pina. Alla tillfällen där vi helt plötsligt inser var vi är. Alla tillfällen där vi måste träffa alla lyckliga familjer och det finns ett krav på oss att vi ska klara av det - för att göra andra nöjda. Göra andra nöjda - för att de inte förstår hur man blir påverkad av en sån här sak. Någon sa att ofrivillig barnlöshet är som en depression som pågår år efter år och aldrig går över. Det ligger något i det.

Jag önskar att fler förstod vad man går igenom som ofrivilligt barnlös. Det behövs helt klart pratas mer om det här. Alldeles för ofta får man väldigt konstiga reaktioner från omgivningen när man inte har barn eller berättar att man är ofrivilligt barnlös. Det ligger på något sätt i mångas natur, precis som Anonym gjorde, att fråga om det här med barn trots att det kan vara en ganska privat och känslig fråga. Jag vet inte riktigt vad Anonym menade i sin kommentar när hen frågade om jag inte funderat på att skaffa barn. Faktum är att jag tror inte det är många som inte tänkt tanken på var man står i barnfrågan när man är 38 år.  Man får också ofta råd av andra som vill hjälpa till på traven.  Det kan vara allt från saker som andra tycker att vi ska göra till att man får man höra att man nog bara behöver slappna av så löser det sig. Tro mig, när man har försökt i åratal behöver man inga råd längre. Vi har redan grävt i varje hörn som finns att gräva i.

Det här är ingenting som man bara kan borsta av sig även om man skulle önska att det var så.  Saken är nog den att, som vid alla andra jobbiga saker i livet, det går inte att sätta sig in i hur det känns förrän man själv är där. Men jag önskar ändå att fler kunde ta till sig tanken.

Jag har aldrig varit privat på min blogg förut. Den har varit en ventil för andra delar av mig själv som jag har velat dela med mig av. Sanningen är nog den att jag i alla dessa år känt att folk inte har med det här att göra. Det är vår egen grej, vår kamp, vår önskan. Jag har helt enkelt inte orkat prata om det offentligt heller. Men jag har kommit till en punkt i mitt liv där jag måste ta tag i det här för att bli hel. Anonym fick mig att inse att tiden var inne.

Så, istället för att fortsätta skämmas och låta det vara vår hemlighet, säger jag det nu rakt ut. Jag är ofrivilligt barnlös. Men jag hoppas fortfarande, så innerligt i mitt hjärta, att det en dag kan bli vår tur.

Kram
Jenny

46 kommentarer:

  1. Fina du, vad starkt skrivet! Jag såg den kommentaren och fick en riktig rysning. Vad vet man om vad andra går igenom? Vi har barn men det var inte självklart att få dem, när missfallen (som man inte heller pratar hur som helst eller med vem som helst om) radar upp sig och man får kommentarer om det inte är dags att skaffa barn snart? Det är så känsligt så hela jorden skälver under en.

    Massor av kramar till dig,
    Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du, du har så rätt. Din beskrivning var så bra. Det är så känsligt så att hela jorden skälver under en. Tack för din underbara kommentar! Stor KRAM Jenny

      Radera
  2. Starkt av dig att berätta! Jag önskar er all lycka i era försök! Varma kramar Ulrika.

    SvaraRadera
  3. Oj, nu rinner mina tårar och jag ryser. Så otroligt bra skrivet av dig och mycket starkt gjort. Jag känner igen mig i många delar här (de flesta) och vet vad du menar. Fick samtidigt ett litet gott skratt med tanke på mitt inlägg idag och att vara lite "hård".
    Jag har så mycket jag skulle vilja skriva men då kommer jag att få sitta hela kvällen och du kommer inte att orka läsa det;)
    Men att omgivningen kommer att lära sig hur de ska vakta sin tunga kommer aldrig att ske, det gäller att lära sig svara på det (precis som du gjorde med detta inlägg). Efter ett tag började jag att svara pinsamt tillbaka så de förstod vad de sa och skämdes. När vi berättade för en väldigt nära person att vi skulle adoptera var hennes första kommentar: - Åhh, vad roligt. Då ska ni se att du blir gravid när ni kommer hem och får ett eget barn.
    Ett adopterat barn är vårat eget barn och vi kommer inte att bli gravida eftersom vi inte vill det. Vi skyddar oss nämligen mot det av olika anledningar.
    Gissa om hon skämdes.

    Vi var väldigt öppna med vårt beslut när vi avbröt ivf mm och var med i tidningsreportage med. Det blev genast mycket lättare då, man slapp tissel och tassel samt att folk kom fram och frågade oss istället. Det kändes ibland som att man var pestsmittad innan.

    Jag tror att många gånger vet inte omgivningen hur de ska reagera och då kommer klantiga kommentarer istället. Men framförallt så ligger det i okunskap.
    Man biter ju ihop oftast men tänk om andra kunde få ta en titt på ens insida istället. Då kanske de kunde försöka att förstå iaf.

    Vi har nu fått vår efterlängtade dotter genom adoption och det tog ca 10år att kommma dit. Tiden läker alla sår sägs det men det kan jag lova att det inte gör. Vissa saker kommer vi ändå att få leva med och tyvärr så sätter sig spåren väldigt djupt i en. Livet blir självklart lättare att leva MEN det är så förbaskat orättvist att vissa behöver gå igenom detta och sen få men för livet. Någon vi inte kan göra nåt åt men som vi måste lära oss leva med.

    Jag hoppas av djupet av mitt hjärta att ni når en punkt där ni kan känna att ni kan leva bra med att vara ofrivilligt barnlös, att ni kommer att kunna gå vidare och få andra möjligheter.
    Jag vet att ingenting hjälper när det känns som värst.

    Tänker på er och tro mig - jag vet hur ni känner

    Kram Teres

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina vän! Att vara ofrivilligt barnlös handlar väldigt mycket om lidande. Och det är väl det som människor som inte gått i våra skor förstår. De borstar lätt bort våra känslor och slätar över med någon kommentar. Samtidigt kan vi inte begära att de ska förstå heller. Men man önskar ju verkligen att man skulle få ett lexicon på hur den människan fungerar som säger en sådan sak som ni fick höra när ni skulle adoptera. Jag blir alldeles kall. Det är nog helt klart som du skriver. Människor blir nervösa och vet inte vad de ska säga, och då hoppar grodorna ut. Men det gör inte mindre ont för det. Jag är verkligen glad för din/er skull att ni hittat er väg ur barnlösheten och jag förstår mer än väl att även om man lyckas få barn, på vilket sätt det än må vara, så finns upplevelserna och såren kvar. Tusen tack för att du ville dela med dig. Det är så viktigt! Stor KRAM Jenny

      Radera
  4. Visst har jag också undrat över er och barn, men eftersom vi fick vårt första barn efter två missfall så vet jag att det inte är självklart att få några.
    Kan till viss del förstå din sorg, men vi lyckades ändå till slut få två barn. Under den tiden vi försökte fick nästan alla våra vänner barn och det var aldrig några problem för dem. De bestämde sig och 9-10 månader senare hade de sin bebis. "Det tog ju i alla fall två månader innan det blev något!" Visst, vi fick försöka i 1,5 år. Och om jag tyckte att det var lång tid, så förstår jag lite hur du känner det efter alla år.
    Tycker att du är stark som skriver och berättar om detta! Man pratar inte om barnlöshet och missfall utan det ska bara fungera. Hur känner ni inför adoption? Vet att det inte är en självklarhet för alla och jag kan själv inte säga hur jag skulle göra i er situation.
    Tack för att du delar detta med oss!
    Kramar i massor fina du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina vän! Jag kan förstå att ni som läser här undrat hur vi har tänkt i den här frågan. Jag känner igen de där kommentarerna. De är väldigt tröttsamma! Man blir bara arg för de vet inte vad vänta är. För oss har adoption aldrig varit ett alternativ. Det har helt enkelt aldrig känts rätt.
      Tack snälla du för att du också delar med dig! Det här är ett viktigt ämne.
      Stor KRAM
      Jenny

      Radera
  5. Fina fina Jenny! Jag vet precis vad du går igenom, har själv varit där. Alla känslor, alla tårar och alla frågor! Det är fruktansvärt jobbigt, att frågesätta ens kvinnlighet - det är mig det är fel på. Har bett min man lämna mig flera gånger så att han kan skaffa barn med någon annan eftersom jag inte kunde ge honom det!
    Jag har fått höra en massa olika råd från folk höger till vänster, har sex så, ha sex då, ta tempen, slappna av så kommer det osv.
    Jag har varit öppen med vårat problem bara för att folk skall förstå, att dem skall fråga i stället för att komma med dumma kommentarer osv.
    Men nu har jag "tack gode gud" välsignas med en underbar son, som i dag är 6 år gammal! Han är en gudagåva och alldeles underbar!
    Mycket starkt skrivet vad dig, modigt att gå ut så här. Jag önskar er all lycka i detta ämne! Håller tummar och tår för att det blir er tur!
    Miljoners med styrke kramar Anna-Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack fina du! Jag kan förstå att du känner så, "tack gode gud" över att du fick en son. Jag skulle nog känna precis samma sak om det hände oss.
      Tusen tack för din kommentar!
      Kramkram
      Jenny

      Radera
  6. Åh va tuff du är som skriver om detta! Jag blir uppriktigt imponerad! Jag förstår hur du känner, till viss del i alla fall. Har ju inte gått igenom samma processer som dig men vet verkligen hur udda och utanför man känner sig i diverse situationer när man inte har barn! Det är nog som du säger, att det är en depression som alltid finns där och som man måste lära sig leva med. Tror att det här kommer att stärka dig! Att du skriver och berättar även om det är känsligt och svårt men kanske oxå en befrielse! Såå bra gjort! Stor kram till er!!! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! :) Det har inte varit självklart och lätt, men det känns som tiden var inne. No more secrets.

      Stor KRAM
      Jenny

      Radera
    2. Du har så rätt i att skaffa barn tillhör ngt som vi alla ska göra, det är en självklarhet för många, man tar det så givet.

      Jag är äldst i en syskonskara på 4 och till den yngsta är det 5 års åldersskillnad och jag har 6 syskonbarn och från dag 1 när det 1:a syskonbarnet kom till världen så har frågan ställts "när ska ni skaffa barn "små ord sagda i all välmening men ack så tunga å smärt samma ord . Klart jag/ vi vill ha barn ....

      Efter 5 år fick jag nog när lillasyster med 3 barn frågade jag kontrade då med att allt är inte alltid svart och vitt, du har inte en aning om jag har fått 5 missfall, 3 misslyckade provrörs befruktning osv och först då förstod syster hur ont de små orden gjorde .

      Som ung tänkte man inte så mkt på det det man tog för givet att det skulle funka men det hör tyvärr inte alltid det. Jag hoppas att ni någon gång i tiden blir föräldrar för jag förstår din längtan och sorg och jag tror att i många fall så är de barnen sååå älskade och uppskattade när det har kostat på och vägen har varit både lång och krokig.

      Radera
    3. Söta Sollefteåtjejer. Jag förstår och vet. Livet är inte enkelt. Jag har heller inga egna barn. Men på ngt vis har mitt liv sett annorlunda ut. Har inte hunnit sakna el sörja detta faktum. Jag trivs med livet och sörjer inte att jag inte har biologiska barn. Jag har sett så många baksidor med att ha barn också, problem, oro, sjukdomar etc...många lever genom barnen. Anser sig inte "värda" ngt om de inte har barn. Märkligt egentligen. Du är ju DU i af. Barn är en gåva. En del vill ha det, en del får det bara i rena farten, vissa får kämpa, vissa har ett bra liv utan. Som mej. Jag har dock haft några livspartner under den tid jag ev kunde ha fått barn och ibland passar det helt enkelt inte pga många olika anledningar, MEN, jag brukar säga, det är ALDRIG försent att få bonusbarn, trevliga grannbarn, styvbarn, sommarbarn, bonusbarnbarn.. mm, man kan börja att betyda mycket för att barn, utan att man är biologisk förälder till det. Jag har sett på nära håll hur tungt det kan vara med barn tex med handikapp, en oro, ständiga problem... livet blir långt ifrån bättre även om en del som barnlösa kan stirra sig blinda i tron att det ÄR så. Sen att det är ett tillskott är en annan sak, men man blir inte lyckligare som människa. Du är den DU är i alla fall...Jag vet de som tom mådde bättre och var lyckligare innan de fick barn, så man får inte blanda ihop detta även om man skulle älska sitt eget barn över allt annat....( läste idag om ett fosterbarn som vfarit illa och jag ser rött och vill rädda alla barn i världen!!!) Jag hoppas du får som du vill men jag hoppas också du inte fastnar i detta och kan njuta utav livet, att du är frisk, har ett vackert hem, har förmågan att njuta av guldkanterna i livet och allt annat. Livet är så mycket mera än barn...jag vet att vissa tänker på detta mer vid storhelger och semestrar etc, jag är antagligen förskonad el har reko sällskapskrtets, för det bekommer inte mej på så vis. Jag har dock förmånen att ha fått styvsöner och i och med det gulliga bonusbarnbarn OCH främst, en mycket empatiskt och sund sambo. NJU AV LIVET JENNY, så njuter jag av ditt vackra hem & blogg!! Glad Påsk!!!

      Radera
    4. Hej Mari! Tack för att du vill dela med dig av ditt liv här. Det är alltid intressant att läsa om andra som också är barnlösa, oavsett om de valt att vara det eller om de inte har det. Det märks på ditt sätt att skriva att du kommit långt i dina tankar kring barn och att du på något sätt "gjort upp" med det här. Jag är inte riktigt där än men jag jobbar på det. Jag kan hålla med dig om att det finns en del som gömmer sig bakom sina barn för att slippa jobba med sig själva, eller de som lever enbart för sina barn. Egentligen är det ju helt ok det också, om det är det man vill. För mig har det aldrig varit så att jag vill ha barn för att bekräfta mig själv, däremot kan jag känna mig utanför för att jag inte har det. Det fattas helt enkelt något i mitt liv. Jag vet att egentligen finns det bara två val här i livet, och det är att acceptera det man får i livet, eller att ge upp. För mig är inte det sista ett alternativ. Om det blir så att jag inte får barn, så tror jag att det är för att det är det bästa för mig och då ska jag försöka ta hand om min sorg och gå vidare. Det är inga lätta saker det här, och det känns som om det finns lika många svar på hur man kan känna och välja, som det finns människor. Jag är verkligen glad för din skull att du känner som du gör, det måste ge dig frid och gör att du kan njuta av livet. Och hur det än blir för mig så ska jag jobba med mig själv så att jag också når inre frid en dag. Kram Jenny

      Radera
  7. Svar
    1. Tack snälla du! Jag skickar en till dig också :)
      KRAM
      Jenny

      Radera
  8. Det var starkt av dej att skriva detta inlägg. Visst har jag funderat på er och barn men att ställa frågan finns ju inte. Konstigt hur en del tycker sej ha rätten att fråga och komma med kommentarer om vissa saker. Det är inte en självklarhet att varken vilja eller kunna få barn. Jag blev gravid efter 1,5 år, det är inte vansinnigt lång tid men vi hann ändå börja tänka en hel del. Hoppas att ni på något vis landar i det hela hur det än blir. Jag är glad att du delar med dig av dina tankar.
    Styrkekramar i massor!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tiden är ju alltid relativ när det gäller det här. När man har försökt få barn i 1.5 år så kan det kännas som en lång tid redan då. Jag är glad för er skull att det slapp bli mer än 1.5 års väntan. Det är inget jag önskar min värsta fiende. Både tankar och känslor förändras med tiden ju längre tiden går.

      Tusen tack för din kommentar och att du ville dela med dig!
      KRAM
      Jenny

      Radera
  9. Skickar den varmaste av kramar till dig fina människa!

    Hälsningar Anna V

    SvaraRadera
  10. Åhh vad ledsen jag blir, varför kan inte människor tänka sig för innan de sägernågot så tanklöst! Tycker du är så stark som skriver och berättar om det här, tårarna rinner här och jag hoppas att allt löser sig till det bästa för er! Skickar minavarmaste hälsningar och kramar till dig!
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla Anna! Det värmer verkligen.

      Kram

      Jenny

      Radera
  11. Finaste Jenny, så starkt och gripande du skriver om er kamp. Jag skickar allra varmaste styrke kramen till dig ❤
    Kraaaaam Paula

    SvaraRadera
  12. Starkt av dig att skriva detta viktiga inlägg. Såg den kommentaren jag med och rös till av den.
    Ingen vet en medmänniskas väg och kamp. Alla har vi något som tynger oss och även om det inte syns utanpå personen ifråga bör vi vakta våra tungor. Nu är jag inte drabbad av barnlöshet men drabbad av annat och får såna kommentarer att jag baxnar ibland.
    Stora varma kramar till dig och din man.
    Kram Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, så är det ju. Vi har alla vår kamp som vi jobbar med. Även om det inte syns på ytan så finns det oftast saker där.

      Kram

      Jenny

      Radera
  13. ÅÅhhh gulliga gulliga du...så starkt att skriva om detta...Jag fick tårar i ögonen...jag hoppas innerligt att allt löser sig för er..
    Varma kramar Anette

    SvaraRadera
  14. Jag hoppas också av hela mitt hjärta att ni en dag ska få bli föräldrar !! Du skriver på ett mycket bra sätt som nästan rör mig till tårar. Jag har barn, men det blev inte så många som min tanke var, så jag tror att jag kan förstå dig och jag är glad att jag fick bli förälder. Det är inte alltid vi själva som kan bestämma allt ! Ge inte upp än !!

    Stor kram till dig !!
    Anci

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä, man bestämmer inte så mycket i sitt liv. Bara hur man ska förhålla till det som händer en. Tack snälla du, vi har inte givit upp än, även om vi inser att oddsen inte är så goda.

      Kram

      Jenny

      Radera
  15. Finaste du!
    Önskar av hela mitt hjärta att ni på ett eller annat sätt ska få det barn ni längtar efter. Blir så arg när folk säger "skaffa barn" för det är minsann ingenting man skaffar, som om det vore en statuspryl. Ett barn är en gåva och det är inte alla förunnat att få den gåvan. Känner igen mig i din ord, då jag själv har varit ofrivilligt barnlös. Numera har vi tre barn, varav två adopterade. Livet är inte spikrakt!
    Stor KRAM till dig!
    Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det är verkligen ingen garanti i livet, även om det ibland känns så när det pratas om barn. Skönt att det löste sig för er. Det värmer alltid i hjärtat. Tack för din kommentar och att du ville dela med dig här.

      Stor KRAM
      Jenny

      Radera
  16. Hej Jenny
    Just nu orkar/vill jag inte skriva mer än ett hej, jag tänker på er. Vi delar mycket du och jag. Tack för att du delar med dig, modigt!

    Finaste helgen till dig!
    Kram Marie

    SvaraRadera
  17. Hej Marie! Jag förstår dig mer än väl. Sköt om dig i massor och ha en fin helg du också! Kram Jenny

    SvaraRadera
  18. Hej Jenny!
    Tack för att du delar med dig! Ditt inlägg har säkert hjälpt många som befinner sig i samma situation som ni gör, men också givit alla läsare, en tankeställare om att allt vad vi önskar i livet inte är en självklarhet.
    Jag uppskattar ditt sitt att skriva på och tycker mycket om dina foton. Du tar dig också tid till att svara och det uppskattar jag.
    Jag arbetar bland annat med sorgbearbetning och att vara ofrivilligt barnlös kan utlösa sorgreaktioner. Det finns ett uttryck som säger att "tiden läker alla sår", vilket inte är sant. Det är vad vi gör under tiden som kan ge läkning.
    Tack återigen för en fin och välskriven blogg!
    Varma hälsningar; Gunilla

    SvaraRadera
  19. Hej Gunilla!
    Tusen tack för din kommentar här på bloggen. Jag blir alldeles varm i hjärtat av det du skriver. Jag kan verkligen skriva under att en ofrivillig barnlöshet kan utlösa sorgreaktioner, det har den i stor grad gjort för mig, och det gäller, precis som du skriver, att jobba med det här. Jag har haft väldigt svårt för att släppa taget om det här men på den resa jag har nu, så börjar jag närma mig. Tack åter igen för dina ord om min blogg. Jag blir stolt och rörd. Kram Jenny

    SvaraRadera
  20. Hej
    Förstår att det är svårt. Har själv haft enkelt att bli gravid men har många i min omgivning som har/haft svårt att få barn. Jag ser det på det sättet att barn kommer på olika vägar till en antingen via graviditet, adoption eller ivf. Ge inte upp hoppet erat barn finns nog där ute. Det är tråkigt att många förutsätter att vid en viss ålder, köp av hus, giftemål osv att man ska skaffa barn. Lycka till.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack för din kommentar!
      Ja, jag är långt ifrån ensam men tack och lov verkar väldigt många ändå lyckas efter en tids kämpande. Det är skönt att det finns olika möjligheter för att kunna få chans att få en egen familj. Då är det upp till var och en och bestämma vilka vägar man vill ta. Jag tycker det är tråkigt att många förutsätter att det bara ska vara att "skaffa" barn. Så är inte verkligheten för många. Tack snälla! Kram Jenny

      Radera
  21. Hej!
    Vet egentligen inte vad jag ska skriva, men känner ändå så med dig så jag vill lämna ett litet avtryck. Ofrivilligt barnlöshet är tungt, sorgligt, hoppfullt, nedslående... Ibland vet man knappt hur man ska orka andas pga saknaden och sorgen...! Och alla dessa dumma kommentarer och frågor...
    Var själv ofrivilligt barnlös i 5 år, fick för 2 år sedan ett litet mirakelbarn genom ivf. Har igen kämpat i 1½ år för att få ett syskon, gjort 2 misslyckade ivf:er till, och hur glad och tacksam jag än är för barnet vi har idag, så kommer likväl alla känslor och den gamla sorgen upp, "barnlöshetssmärtan", vid varje mens. Och folk tar för givet att det är enkelt att "skaffa barn", och de undrar om vi inte ska "skaffa" ett syskon snart. Vi är inte längre ofrivilligt barnlösa, vi har ett mirakelbarn, men vi är ofrivilligt "syskonlösa", och det är också en sorg! :)

    Jag hoppas så att ni också en dag, snart, ska få uppleva lyckan att få ett eget barn i era famnar!
    Varma kramar, Sara

    SvaraRadera
  22. Hej Sara!

    Ja, det verkar som att hur mycket vi än berättar om det, så kan inte andra förstå det förrän de varit i samma sits. Ändå önskar man inte sin värsta fiende att gå igenom det här. Skönt att höra att det gick vägen för er efter så lång tid, jag förstår mer än väl hur tuff den väntan är. Jag håller verkligen tummarna för att ni ska få ett syskon också. Tack för du ville dela med dig av dig själv och din historia. Det värmer verkligen i mitt hjärta. Stor KRAM Jenny

    SvaraRadera
  23. Å, vad jag känner att jag vill skriva här nu - om känslorna som upplevs i den situationen!

    Först vill jag bara tala om varför jag väljer att vara anonym i detta inlägg. Vi har inte ännu berättat vår historia för hela familjen och vill inte att någon av dem snubblar över det här!

    Jag och min kärlek har varit ofrivilligt barnlösa i över 2,5 år. Vi har testat stickor och "bra dagar", Levaxin och spolning och till och med zonterapi. De "bra dagarna" passar långt ifrån alltid bra ihop med våra arbetsscheman, då vi då och då går om varandra. Ses i dörren. God morgon, god middag, god natt! När romantiken, passionen flyger ut genom fönstret. När det blir till en fabrik som sätter i gång maskineriet för en produkt som aldrig ser dagens ljus.

    När man ser gravida magar och hoppet ljuger för dig och får dig att tro att bara inte barnet kommer ut så kan jag hinna ikapp!

    Flera har varit inne på känslorna sorg och att känna sig otillräcklig som kvinna och människa...Jag är fullt benägen att hålla med. Men skulden jag känner är den värsta. Att inte känna glädje för den som lyckas!

    Jag vill ju naturligtvis känna samma sanna glädje för andra som jag vill att andra ska känna för mig när jag väl lyckas! Att inte kunna det just nu (det känns bättre nu än förra året) skapar skuldkänslor. Ekorrhjulet av dålig energi är igång!

    Jag satt hemma en kväll och sökte på Google på "känslor kring ofrivillig barnlöshet". Jag hittade "Guide till familj och vänner". Jag fick mina känslor bekräftade som helt normala i den här situationen! Jag som började tro att jag var en dålig människa som inte kunde känna glädje för andra...

    Jag har konstant en tryckande känsla över bröstet av längtan, sorg, hopplöshet, hopp. Jag gråter mig ofta till sömns och vaknar därmed i samma tillstånd.

    Vetskapen om att detta är ett stort problem för väldigt många gör inte att det känns lättare för mig.
    Vetskapen om att det tog si och så många år för den och den personen gör inte att det känns lättare för mig.

    Sorgen och längtan kommer alltid att finnas där! Får man beskedet till slut att det verkligen inte kommer att fungera - först då kan man börja sorgebearbetningen. Innan dess är längtan och hoppet alldeles för stort för att kunna stöta bort sorgen!

    Tills dess att vi lyckas ellet får ett alldeles tydligt och klart NEJ så får andra människor ta oss för vilka vi är och vilka känslor vi visar eller gömmer!

    Det är ingen enkel resa och vi har rätt till alla våra känslor! Även om man ibland kan te sig konstig i ögonen hos folk som inte vet!

    Innerst inne (långt inne) blir jag ändå glad för andra som lyckas, men min sorg blir större!

    Jag vill hälsa till er alla i den här situationen - ge inte upp, sluta aldrig att hoppas och ett stort lycka till!

    SvaraRadera
  24. Tack för din fina kommentar! Jag känner verkligen igen mig i det du skriver och för mig har det bara blivit jobbigare, ju längre tiden gått. Jag förstår att allt är ett stort sår för dig och att ingenting egentligen kan göra det bättre, utan att lyckas. För mig har livet lyckligtvis vänt. Inte för att jag blivit gravid, utan för att jag på något sätt lyckats accepterat att min kropp gjort allt den kunnat för mig, att jag försökt på alla vägar jag bara orkat och att jag inte kan göra mer för att lyckas. Den där platsen, som jag varit så rädd för att möta, som jag varit livrädd för, har jag närmat mig, och jag har insett att vi förmodligen inte får barn. Jag har givit upp kampen med mig själv. Jag kan bara säga att när man är redo för det, så infinner sig någon slags frid. Jag undviker fortfarande barnfamiljer, eftersom de inte förstår hur jag/vi känner, men idag kan jag se en gravid kvinna utan att bryta ihop, och tom ha en bra dag efter det. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får det du önskar och hoppet är verkligen det sista som överger en. Stor varm kram Jenny

    SvaraRadera
  25. Tack för svaret, Jenny! Det är härligt att höra att du funnit ett sätt att faktiskt vara lycklig på ändå!

    Till saken hör att jag blivit gravid vid två tillfällen men tappat det väldigt tidigt. Bara så att jag fått bekräftelsen på stickan.

    Jag hade tur i oturen att det blev såpass tidigt! Jag slapp ingrepp och jag slapp smärtan!

    Innan jag blev gravid andra gången, så hade jag läst The Secret och därmed gått omkring med ett, något påklistrat, leende och sagt "Tack" för allt jag har. Jag blev glafare av det!

    Men när andra missfallet kom blev också fallet längre och gjorde ondare när jag landade.

    Numera kan jag också, emellanåt, ha fortsatt bra dagar efter möten med gravidmagar! :-) Men jag deltar inte gärna i samtal om bebissaker och andras graviditeter, då jag så hemskt gärna vill uppleva det själv!

    Adoption? Nä, jag befinner mig inte där ännu! Än så länge är det inte bara ett barn jag vill ha, utan mitt barn! När de känslorna är över, vi inte har lyckats, ja då kanske ett adopterat barn blir mitt barn! Om du förstår vad jag menar?

    Som sagt lycka till med att hitta dina egna sätt att vara lycklig på!

    Varma kramar!

    SvaraRadera