Med support från en gokisse känns livet bra.
Jag vet inte hur det är med er men jag har suttit klistrad framför tv:n de senaste tisdagarna och följt serien "En resa för livet" där fyra artister gjort en resa till Manilla för att få reda på hur livet är där och hur SOS Barnbyar är uppbyggda. Det har varit det starkaste program jag har sett på länge. Jag har gråtit floder varje gång och skrattat direkt från hjärtat av det fantastiska som finns i misären.
Att se barn ha det så otroligt svårt, behöva leva på gatan, ta droger, lämnas när de är små, små barn och måsta klara sig själva gör extremt ont i mig. Jag vill bara ta hem dem, hjälpa dem få ett drägligt liv. Få ett liv.
Hela den här programserien har fått mig att mäta mina egna inköp i hur många jag kan hjälpa. Mina senaste jeans - 6 stycken eller kanske en familj i ett halvår. Det är helt sjukt. Och vi reflekterar knappt över det. Vi är ju så vana av att ha det bra.
Jag har bestämt mig för att bli fadder. Jag måste bli fadder. För att kunna leva med mig själv. Jag önskar att jag kunde rädda dem allihop men Darin sa det så bra "Vi kan inte rädda alla, men vi kan rädda en och det är bra. Det är ett liv." Ett liv.
Vill du också hjälpa någon så hittar du möjligheten
här.
Kram
Jenny