Jag har tänkt skriva om det hela sommaren. Det här med tankens kraft. På gott och ont. För den är stark och påverkar vårt liv och sinne på tok för mycket för att det ska vara bra för oss.
Att hela tiden använda tanken som instrument gör att man lätt ältar saker, spekulerar och hela tiden jobbar kring en teori kring hur allting är. Man tappar kontakten med här och nu. Faktum är att sanningen ibland kan ligga väldigt långt ifrån det huvudet vill skapa. Det är så lätt att snurra till det när man använder tanken. Den trivs nämligen inte i här och nu. Tankens kraft, ja den är stark. Visst kan vi vända den rätt också och den kan ge oss ett lyft, men ofta skymmer tanken den djupa känsla som vi istället behöver lyssna på, som finns inom oss, här och nu.
Av en slump slog jag på tv:n igår ikväll och hörde Beatles underbara låt spelas och när jag satt där hörde jag den på ett nytt sätt. Precis som om det var första gången. Jag har nog aldrig hört låtens budskap förut.
Let it be, let it be, let it be, let i be. Speaking words of wisdom, let it be.
Jag kände att den låten summerade så bra vad jag kommit fram till under mitt utvecklingsår som jag har haft. Det viktigaste jag har lärt mig det senaste året är att allt är som det ska vara och att det inte är någon mening att kämpa emot vad livet vill. Det viktigaste som vi kan göra för att saker ska bli som de ska, är just det - Let it be.
Det är när man kämpar emot eller kämpar för mycket, som ingenting blir rätt. Det är som om livet ställer sig på tvären och strejkar när vi inte följer den väg som livet vill ge oss. Livet vet vilken ordning som är bäst för oss och om vi stör den ordningen, blir det inte bra. Vår uppgift är att agera på det livet ger oss, inte att försöka styra.
För mig har det varit oerhört svårt att nå den här insikten med tanke på vår kamp med barnlösheten. En ultimat utmaning där livet styr. Att få ett barn. Hur jag än har kämpat så har livet kämpat emot. Det är som om livet har sagt till mig gång på gång, Let it be, men jag har vägrat att lyssna i rädsla för att en dag sitta där utan den familj som jag så länge hoppats på och längtat efter. I grund och botten handlar det om tillit. Tillit till att allt ordnar sig om man släpper taget. Tillit till att allt är som det ska vara. Just nu. Tillit till att om det bästa för mig är att bli utan barn, så kommer jag att överleva det. Tillit till att det finns någonting som hjälper mig framåt. Och så acceptans. Acceptans att vi är precis där vi ska vara. Acceptans att det är ok. Känner ni lugnet?
Jag önskar att jag kunde dela den här känslan som jag har fått genom den här insikten. Men jag förstår också att det inte går. Åtminstone inte med alla. Vi är alla olika och på olika ställen på vår resa. Jag vet inte vad jag ska kalla den. Känslan alltså. Kanske är det början till frid, jag vet faktiskt inte. Hur som helst, är man inte mottaglig och redo för ett budskap, så tar man det inte. Det vet jag. Men jag säger det ändå bara för att jag älskar den här insikten så mycket och för att jag är otroligt tacksam för det jag har fått lära mig.
Låt ditt huvud vila. Let it be. Allt är redan precis som det ska vara.
Kram
Jenny
