tisdag 13 januari 2015

Skrivande, magkänslan och Big Birdie

Jag älskar att skriva. Jag har gjort det sedan jag var barn. Då skrev jag massor av böcker och pjäser som jag och mina kompisar spelade upp i skolan som jag gick på. Jag skrev så pass mycket, att läraren i lågstadiet lät mig hoppa över geografilektionerna och svenskan för att få utlopp för skrivandet. Fantastiskt fina lärare. Som såg.

När vi skulle flytta i höstas hittade jag mina gamla böcker som jag hade sparat. Och jag kunde inte motstå att läsa lite i dem. Det var mest däckare och historier där stora killen Big Birdie var ett hot.
Det fanns ingen hejd på varken kreativitet eller fantasi. Och jag brydde mig nog inte ett dugg om hur bra det blev.

Ibland kan jag undra varför vi tappar det där så lätt när vi blir äldre. Tappar förmågan att ohämmat skapa utan att låta vår inre kritiker bedöma allting vi gör.  För egentligen, vad spelar det för roll om vi lyckas eller inte? Tyvärr har vi ett samhälle där pengar styr allt för hårt, och har blivit ett mått på vad som är "lyckat" och inte. Det är ju enkelt att mäta pengar. Mest pengar vinner. Oftast. Det som samhället glömde var att lycka inte går att mäta i pengar. Och för min egen del är lycka starkt kopplat till att kunna skapa. Utan den möjligheten dör min själ. Det kan inga pengar i världen ändra på. Jag säger inte att det inte kan komma pengar genom skapande, självklart är det möjligt, men det kan också lätt bli en blockerande faktor, som gör att vi inte vågar ta steget.

Innan jag började blogga skrev jag nästan ingenting. Jag hade totalt glömt mina gamla böcker om Big Birdie och skrivandet var inget jag tänkte på alls. Livet handlade om att jobba, dra in pengar - det vanliga ekorrhjulet som många hamnar i.

Jag har tänkt väldigt mycket på det här till och från. Hur lätt det är att tappa sin "tråd". Hur lätt det är att glömma sina drivkrafter från det man var liten och hur lätt det är att falla in i samhällets normer och "borden".

Jag är så tacksam för att livet har kastat mig in på nya vägar. Att det trots allt har funnits en plan för mig. För det är så det känns. Och när jag inte har förstått vad jag ska göra eller valt fel väg, så har livet visat mig på nytt och givit mig fler chanser. Det enda jag egentligen har behövt jobba med har varit mitt mod. Mitt mod att ta emot när möjligheterna har dykt upp och mitt mod att våga lyssna till den magkänsla som visat mig vägen. För det är exakt vad magkänslan gör om man lyssnar på den. Visar vägen. Den bästa vägen.

Kram
Jenny







8 kommentarer:

  1. Jag skrev också mycket när jag var yngre. Skriver fortfarande korta dagboksanteckningar. När vår son föddes sju veckor för tidigt blev skrivandet ett sätt att både dokumentera och bearbeta på. Kan säga att jag är väldigt glad över de böckerna idag, då jag var som i en dimma första veckorna och inte kom ihåg något efteråt.
    Handlar mycket om mod för att våga följa sin magkänsla alla gånger.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Det är ofta så med skrivande tycker jag, en bearbetning. Ett sätt att få tankar ur systemet. Och jag håller verkligen med dig om magkänslan - det handlar om mod. Kram Jenny

    SvaraRadera
  3. Jag vill be dig titta på Jonna Jintons blogg och läsa hennes inlägg från den 12:e januari....
    när man ögnar kommentarerna så inser man hur många vi är som letar vår magkänsla:)
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ska jag göra! Brukar läsa hennes blogg men har inte hunnit på ett tag nu :) Det är bra att många får upp ögonen för att den finns och vill ta fram den. Det finns en stor vinst med att lyssna på den. Kram

      Radera
  4. Wow så häftigt att du hade så förstående lärare...på den tiden! :) Å va roligt att du hittat böckerna nu! Så häftigt! Jag hittade ju en teckning oxå av typ 4 klippdockor med olika klädplagg och den klippdockan hade ett kreativt yrke såg jag på kläderna! Så häftigt! Tror jag ska rama in den som påminnelse! :) Jag och min bästis i 4-5:an ville alltid uppträda på roliga timmen..jag fattar inte att jag vågade..var nog pirrig men jag tyckte det var jättekul! I alla fall så ville nästan ingen annan i klassen så vi gjorde det varje vecka! Vet inte om klassen uppskattade det lika mycket som vi men... :) Vi hittade även på en pjäs som vi inte skrev ner utan vi lärde oss den utantill och fick spela upp den för hela skolan har jag för mig! Skitkul! Idag har jag inga såna drömmar men vill göra annat kreativt. Kände mig väldigt tom efter lång ledighet då jag latat mig för mycket och inte fått något gjort men så fort jag kommer igång i min keramikverkstad så kommer kreativiteten igång direkt! Då vill jag helt plötsligt inreda, fota, dreja mera, måla möbler, sy och allt möjligt! Inser att jag mår inte bra om jag inte är kreativ! Man blir så jordad på nåt sätt! :)
    Lycka till med ditt skrivande och fotograferande oxå för den delen! :)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du ser! När man är yngre funderar man inte så mycket på vad andra ska tycka om det man gör. Man gör och har roligt! Det behöver vi verkligen lära oss av barnen! Det är så lätt att glömma det och bli kritisk emot sig själv. Kram

      Radera
  5. Ja, varför gör vi så ? Jag vill hitta mina drömmar igen och kunna lyssna på mitt hjärta och känna magkänslan.

    Kram till dig
    Anci

    SvaraRadera
  6. Ja varför? Så dumt att vi lyssnar på den där rösten. Jobbar på att säga till den att vara tyst. Jag menar, det är ju ingen som behöver se det man skriver eller fotar eller vad man nu vill göra om man inte vill visa. Att göra saker för sin egen skull. Vill så gärna hitta min väg. Lyssna mer på själ och hjärta, inte bara hjärna.
    kram Maria

    SvaraRadera