tisdag 27 januari 2015

What are you waiting for?





Människor som vågar har alltid inspirerat mig. De som verkligen hoppat och givit sig ut på hjärtats väg utan att veta någonting om morgondagen. I väldigt många år, ja i stort sett hela mitt liv, har jag inte varit en sån person själv. En modig person som vågat ta stora steg utanför sin comfortzone. Utanför den där gränsen där man verkligen inte har någonting att hålla sig i och inte har en aning om vad man håller på med. Den gränsen har skrämt mig vansinnigt mycket. Och det finns egentligen bara en anledning till det. Min självkritik. Mitt ego, eller mitt huvud om ni hellre vill kalla det så, har manglat sönder mig med tankar kring hur farligt det skulle vara att misslyckas. Och vad som skulle ske om jag verkligen gjorde det. Att känna mig misslyckad har varit min största skräck. Faktum är att jag nog redan från början kände mig så. Varför späda på den känslan?

Jag behövde en rejäl livskris för att komma ur det tänket. En kris där livet inte längre var något värt. Jag ville inte överleva. Och jag trodde inte att jag skulle göra det den hösten heller. Men istället för att jag tog mitt liv, gjorde någon annan det. Och på grund av det överlevde jag. För där någonstans insåg jag att jag måste försöka överleva. Och hitta tillbaka till livet. Hitta ett liv som jag levde fullt ut. Ett liv där jag verkligen kände att jag levde. För när man hamnar så djupt i kris, så möter man en ny person i sig själv. En person som inte längre har något att förlora.

Jag får fortfarande jobba med egot. Tankarna kan alltid komma. Och de kan vara brutala. Men idag försöker jag acceptera dem och ändå fortsätta. För det är det enda som jag kan göra. Och det är helt ok att känna sig misslyckad. Man får bryta ihop en dag och tycka synd om sig själv. Det är ju faktiskt bara en känsla som vilken annan. Det viktiga är bara att inte stanna där. Utan att knyta näven och försöka igen. Försöka med alla sina krafter att göra bättre.

Det jag lärde mig av den svåra livskris jag hade var att livet är kort. Om jag sitter hela livet och väntar på att jag ska våga, så kommer det inte att ske. Jag kommer att bli 80 och inse att jag missat allting som jag ville våga. Varenda chans till mina drömmar kommer att vara förbi. Stor som liten. Och jag kommer aldrig någonsin få veta om jag kunde lyckats.

Det är så lätt att gömma sig för att slippa ta tag i sina rädslor. För rädslor är allt vad det är. Luftslott. Rädslor som inte ens har med verkligheten att göra. När har din värsta rädsla verkligen slagit in? Och inte ens då, om det mot förmodan slog in, blev det som du tänkte dig.

Det jag vill säga är att - vänta inte. Känn efter med ditt hjärta vad som är rätt och bara gör det. Jag ser inte mig själv som en modig person, men jag känner mig ändå stolt över att jag har vågat börja ta steg i rätt riktning och att jag numera försöker sätta upp mål för att nå dit jag vill. Och istället för att vara rädd för att misslyckas så räknar jag med det! Självklart kommer jag att göra det någon gång då och då. Men det är också de gångerna jag gör det som jag kommer att lära mig. Och utvecklas.

So, what are you waiting for?

Den här fantastiska låten säger det så bra. Jag har haft turen att höra den flera gånger i rad när jag har satt mig i bilen och då skrålat ikapp med stereon så högt jag har kunnat. Det är en sådan låt. Hoppas den ska inspirera er också som den inspirerar mig.

Kram
Jenny

9 kommentarer:

  1. Jaa...du har såå rätt!..och tar man ett steg som man vill kan man upptäcka att det dyker upp saker som man inte förväntat sig som blir så bra och så mycket bättre än man kunnat tänka sig! Jag önskar oxå att jag vore en sån tuff person som bara kastar mig ut i saker.. :)
    Jag insåg oxå att om jag ska ha en keramikverkstad och tillverka så kunde jag inte vänta...när skulle rätt tid komma? och skulle jag vänta tills jag blev pensionär? Näää...det är ju nu om jag ska kunna och orka! Det har gett mig såå mycket! :) Fått så många erbjudanden som jag aldrig trott jag skulle få och möjligheter! Är så glad för det! :D
    Kämpa på! Du är bra Jenny! Så glad att du fått dessa insikter!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack goa du!<3 Till slut lär man sig. Och det jag har lärt mig vill jag så gärna dela med mig av. Kram Jenny

      Radera
  2. Du skriver; "Den gränsen har skrämt mig vansinnigt mycket. Och det finns egentligen bara en anledning till det. Min självkritik. Mitt ego, eller mitt huvud om ni hellre vill kalla det så"
    Den där "gränsen" känner jag alltför väl igen, jag trodde mig kunna spränga alla gränser, kastade mig ut i ingenting utan vare sig fallskärm eller skyddsnät. För mig gick det inte så bra, jag föll och föll hårt och lider än idag av sviterna av det fallet. Men..........jag lärde mig det absolut viktigaste av allt; att följa mina drömmar - ty att svika sig själv är det största sveket som finns. Som ordspråket säger; "bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge". Önskar dig all lycka och framgång!
    Skorpan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi alla så olika, vissa av oss får lära oss som du har gjort, genom att kasta sig hejdlöst ut medan andra inte ens vågar närma sig gränsen. Det gäller nog att hitta sin egen balans. Och livet lär oss på vägen. Jag tror ändå att många skulle behöva komma lite närmare den där gränsen, för det är ändå när vi lämnar tryggheten som utveckling sker.
      Jag tror att det är meningen att vi ska försöka följa våra drömmar. Kan vi drömma dem så kan vi göra dem också. Vi måste bara vilja lägga det jobb som krävs för att nå dit. Tack snälla för det <3 Desamma! Kram Jenny

      Radera
  3. Så sant som det är sagt! Jag önskar dig allt gott och styrka att göra vad du vill, men egentligen inte vågar! Det skulle jag definitivt behöva själv också! Styrka att våga göra nya saker!

    Så, you go girl! :-)
    Varma kramar, Tove

    SvaraRadera
  4. Tack för inspirerande läsning! Jag tänker också våga :). Fortsätt med ditt skrivande, du skriver väldigt vackert, levande och det träffar rakt i hjärtat.
    Catja

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Catja för det. Nu blir jag rörd. TACK <3 Kram Jenny

      Radera
  5. Så klokt och fint skrivet! Vilken erfarenhet du bär på, och vad härligt att du delar med dig. Vi behöver tala mer om livet och våra känslor med varandra rent generellt. Toppen, Tack!!

    Milla

    SvaraRadera