I love this life

Förlåt vänner. Mitt mod svek mig. Plötsligt. Jag hade hoppats att jag var lite modigare än så här. Men I love this life. Och tack för de kommentarer jag hann få. Ni är underbara.

Kram
Jenny

Ändrade planer

Nu var det länge sedan jag tittade in här. För länge! Ni som följer mig på instagram är ju lite mer uppdaterade än ni som bara följer mig här. Så för er vill jag berätta att det inte kommer att bli något husköp av den här gången.

Anledningen? Ja, Lantmäteriet. Tiden. Tajmingen. Som blev urusel för just oss. Om jag ska säga vad jag tror så var det livets sätt att styra av oss. Jag börjar känna igen tecknen. Någonting har ändrats på vägen och vi skulle helt enkelt inte göra det här.

Så nu väntar en sommar utan hustankar. Vi känner att vi behöver landa, fundera på vad vi egentligen ska göra, och se vad som kommer på vår väg. Letandet är slut. Den vägen funkar verkligen inte. Nu får livet visa vägen.

För många kanske det här låter konstigt, men jag kan överhuvudtaget inte jämföra denna förändring med hur det kändes att sälja vårt andra hus. Där vi i många år lagt ner all vår själ och vårt hjärta. Då är det här ingenting faktiskt. Vi har ju inte hunnit komma dit än. Och jag är helt säker på att det här huset kommer i någons händer där lyckan kommer att vara total. För det är ett underbart ställe. Och såna här chanser får man inte ofta. Men det var så här det skulle vara.

Nu väntar en vår och sommar där jag ska ut och fotografera, fokusera på jobbet och bara vara. Och när jag tänker den tanken känns det väldigt skönt. Att bara få vara i nuet och inte bestämma så mycket. Bara vila och vara.

Livet blir sällan som man tror. Åtminstone är det min erfarenhet. Men det blir ofta väldigt bra ändå. Och jag jobbar alltid på att bli bättre på att vara tacksam för det jag redan har. För det är så mycket gott. Det gäller bara att se det.

Kram på er

Jenny

Ödet slog till

Jag har funderat en hel del på den dagen jag skulle kunna skriva det här inlägget. Hur det skulle kännas. Vad som skulle ha skett.

Nu sitter jag här med ett tickande hjärta och kan säga till er att våra dagar i lägenheten är räknade. Vi har hittat vårt ställe.

Jag har givit upp så många gånger under den här tiden så jag tror fortfarande inte att jag har fattat att vi i framtiden ska bo i hus igen. Och helt oväntat har det varit en ganska omtumlande resa med mycket tankar och tvivel. Rädsla. För har man gjort ett val som inte kändes så bra efteråt, så är det inte så lätt att lita på sina känslor efter det och mitt hjärta finns fortfarande kvar i vårt gamla hus. Men trots rädslor och tankar så bestämde vi oss för att göra ett nytt försök. Ett försök att hitta hem.

Jag hade en drömönskelista när vi lämnade vårt gamla hus. Att få bo lite friare. Att få fler kakelugnar. Att ha utsikt och att få ha strandtomt, i bästa, bästa, bästa fall (Det här var ju en drömlista!). Utöver det har jag varit stenhård på att all Feng shui ska stämma. Siffor, kuanummer, känslan, placering - you name it. Därför kan ni ju förstå att det har blivit många nej och att vi fått en del kommentarer  som typ "Ni kommer aldrig hitta ett hus igen".

Hur gick det då till? Jag kan faktiskt inte säga något annat än att ödet styrde oss dit. Och nu ska jag berätta hur.

Förra sommaren letade vi hus som galningar. Vi hade hittat ett hus, en släktgård som var det perfekta huset. Tyckte vi. Men ägarna visste inte om/när de ville sälja och allt drog ut fasligt på tiden. Vi bara väntade och väntade. Och i någon av våra desperata lessattacker så bestämde vi oss för att åka runt på ett annat fint ställe och skriva upp adresser som vi tyckte skulle kunna vara ett alternativ för oss om allt gick åt skogen. Bara för att få lite hopp. Så vi åkte runt, utanför vår lilla stad, hittade ett hus som vi gillade och skrev upp adressen. Men väl när vi stannar till så ser vi att någon har börjat jobba med huset och vi antog att det precis måste ha blivit sålt. Det var inget mer med det, vi fortsatte rundturen men hittade inga fler adresser som vi föll för och vi åkte hem.

Tidigt i höstas fick vi nej från ägarna till det "perfekta" huset. De kunde inte sälja och vi hamnade på ruta ett. Av en slump rensar jag min väska i samma veva och hittar lappen från sommaren med husadressen på men eftersom vi insett att någon redan fått det, så slängde jag den.

Senare i höstas så fick jag ett tips om att vi kunde sätta ut en annons i dagstidningen. Jag var lite tveksam och kände att det kanske skulle vara svårt att hitta rätt förutsättningar med en annons men eftersom vi kände oss på ruta ett så satte jag in tre annonser. Och en man ringde upp mig. Det visade sig att ett renoveringsobjekt var till salu och vi åkte ut för att titta. Väl där inser vi att renoveringobjektet inte var det vi letade efter, även om det hade potential. Men det märkliga var att det hus vi då tittade på, var granne med det hus som jag skrivit upp adressen på och haft i väskan i flera månader.  Helt plötsligt kunde vi se hur den gården såg ut på innergården och jag kunde se att det inte var så mycket aktivitet på gården trots allt. Och jag kände tydligt att vi bara måste ringa och kolla upp den här gården!

Så några veckor senare tog vi mod till oss och ringde till ägaren. Det visade sig att han hade tänkt sälja till sommaren och vi fick komma dit dagen därpå. Och efter en påfrestande anbudstid har vi nu fått köpa vårt andra hus. En gård på landet med allt jag drömde om!

Det är ett renoveringsobjekt, ordentligt sönderrenoverat med minst 10 års hårt arbete men med enorma möjligheter. Jag har verkligen tvekat och känt rädsla men min mage sa mig att vi måste säga ja om vi får chansen och för att bli helt säker, lade jag valet i universums händer och bad om hjälp. Jag bad att om det inte var rätt för oss, skulle de styra av oss eller låta någon annan få vinna anbudet. Men så blev det inte. För mig är det ett tecken. Till våren tar vi förhoppningsvis över (vi vet inte när det blir än) och då börjar resan och renoveringen. Säkert kommer det att bli mer fart på den här bloggen då.

Tänk er. Den där lappen låg flera månader i min väska. Med bara en adress på. Vår nya adress. Vad kallar man det? Ödet.

Tankar kring landet vs stan

Så var 2016 här. Ett nytt år. Ett nytt blad.

Jag har ganska många tankar som cirkulerar just nu. Många handlar om vårt boende, våra val. Jag funderar lite kring hur jag skulle trivas med att bo på landet. Man kan väl tänka att det kanske jag skulle ha funderat på lite tidigare, och tro mig, det har jag också.

Jag har egentligen aldrig varit någon skogsmänniska som har trivts på landet. Kanske just på grund av att jag bodde så när jag var liten och på just den platsen otrivdes jag något oerhört. Det var en plats där energin var väldigt dålig och sedan dess har landet förknippats med dålig energi för mig. Omedvetet givetvis.  När jag var yngre ville jag helst bo i en större stad, just på grund av mina gamla känslor, men med åren har jag mer och mer insett var min själ hör hemma. Här.

För mig har känslan av landet också ofta förknippats med någon sorts isolering. Och eftersom jag är en person som inte är särskilt social av mig, så har jag känt att det kanske skulle kännas för isolerat att bo på landet. Tankarna har snurrat. Men faktum är att när jag nu bor mitt i stan, ser folk överallt och har alla möjligheter till att göra saker som anses sociala, så känner jag mig totalt isolerad ändå. För att bo i lägenhet har verkligen sina fördelar om man vill ha ett enkelt liv, men det krävs alltid en anledning för att ta sig ut. Och jag saknar verkligen att göra saker utan en anledning. Att bara lukta på en blomma bara för att den råkar vara bredvid mig. Att kunna gå ut och bara lyssna, på tystnaden eller på fåglar som visar att livet är rätt bra. Att andas in den energi som naturen har skapat och som är så fulländad att jag aldrig själv skulle kunna skapa något liknande. Att kanske plötsligt hitta material som får mig kreativ och gör att jag vill skapa något nytt i mitt hem eller min trädgård.

Så efter mitt resonemang med mig själv börjar jag ifrågasätta om mina tankar verkligen stämmer. Blir man så isolerad av att inte ha en stad nära? Eller kan det till och med vara så att när man bor på landet och väl är i stan så uppskattar man det mer? Kan det vara så att jag gör fler sociala saker om det är så att jag inte bara behöver sätta ut näsan för att göra dem? Och vad kan ett liv på landet ge mig som jag inte känner att jag får uppleva i stan?

Jag ska ärligt erkänna, både för mig själv och för er andra, att de platser som jag numera trivs bäst på, och som får min själ att sjunga, inte är i stan. De finns på landet. Just på grund av tystnaden, vackra vyer, friden, naturen och möjligheterna.

Ibland förstår man inte själv vad som är ens bästa. Man har en bild av vem man är och vad som är bra men magen säger något helt annat. Det är lätt att gamla rädslor börjar spöka, och när rädsla och oro slår till, så hör man inte sin egen magkänsla. Det är i de lägena som jag brukar använda mig av universum. Jag lägger saker i universums händer, och väntar in svaret. Universum visar alltid vägen, de styr av mig om jag går åt fel håll, och hjälper mig på traven om jag ska fortsätta. Räcker inte den förvissningen så brukar jag be om hjälp också. Tex, säga att om det här inte är det bästa för mig, snälla visa mig vägen då. Ibland har saker bara ändrats sig efter det.

Det känns bra att skriva några rader. För när saker är skrivna är de ibland lättare att förstå tycker jag. Det gäller att ständigt möta sina rädslor. Och ta emot sina tankar med acceptans och nyfikenhet. Det är min nya strategi. För 2016.

Snart jul igen

Hej finingar!

Hur har ni det i decembermörkret? Eller decembermyset kanske jag ska säga? ;) Den här hösten har bara flugit iväg för mig. Det har varit fullt upp med diverse saker som har dykt upp och jag har slängts från det ena till det andra. Så är livet ibland!
Ni som följer mig på mitt instagramkonto märker ju att jag hänger betydligt mer där än jag gör här nu för tiden. Jag vet egentligen inte varför det har blivit så. För er som inte följer mig där kan jag väl säga att vi bor kvar, letar fortfarande drömprojektet och jag jobbar vidare för att nå mina mål och drömmar. Vi har inte gjort något mer i lägenheten heller eftersom vi har känt att det inte finns kraft att fortsätta just nu. Längtan efter ett annat boende är för stort. Men blir vi kvar här länge så kommer vi säkert att göra några förändringar. Det får bara ske när lust och ork infinner sig.

Jag ska erkänna att jag är rätt glad över att det här året snart är slut. Det har varit ett jättejobbigt år med svårt sjuka i familjen samt sorgen och tomheten över vår flytt. Det sägs ju att det behöver gå minst ett år för att man ska kunna sörja färdigt. Man behöver uppleva alla dagar en gång för att bearbeta saker och för oss har det stämt. Alla minnen som behövde hanteras och tiden som fått hjälpa till att, om inte glömma, så förlåta. Acceptera.

Kanske är det också först när man vågar släppa taget om något som utrymmet finns för något annat. Och jag hoppas och tror att vi inte har iordningställt vårt sista hus. Vi har på tok för mycket kreativitet i våra kroppar för att det skulle vara något som universum vill gå med på :)

Jag vet faktiskt inte vad jag ska förvänta mig av nästa år. Kanske ska man inte förvänta sig så mycket egentligen. Det blir ändå som det blir och livet vinner alltid med 10-0. Och om man istället försöker bara ta allt som det är och hänger med så blir det ju sällan fel heller.

Det enda jag vet är att utmaningar kommer hela tiden. Och att det är viktigt att jobba med sig själv för att utvecklas. Vi får utmaningar för att lära oss. För att någon, innerst inne, vill oss väl. Det är min tro.

Några ord från lägenheten. En måndag. Ja, så fick det bli.

Sköt om er vänner.

Vi ses!

Kram
Jenny

Tankar kring sommaren

Ni är så söta. Som tittar in här trots min obefintliga uppdatering. Jag vet inte varför inte orden räcker till här. Det finns mycket att säga men ibland kommer inte orden ut. Sommaren har varit mycket märklig. Ovanlig. Jobbig ibland. Jag saknar vårt liv i huset och att sitta inne i en lägenhet sommartid har gjort det än mer påtagligt. Vi är inga lägenhetsmänniskor. Men det finns fördelar också. För ett enklare liv får man leta efter.

Vad har hänt då? Jo, vi har tittat på flera hus. Det har vi. Men min mage skriker konstant, bestämt nej.  Det finns hus jag vill ha. Tyvärr vill ägarna inte sälja. Så just nu känns det som om vi är en cykel som vi själva inte kan ta oss ur. Ingen trevlig känsla alls. Det måste finnas en mening med allt det här och jag försöker vara så positiv jag kan och inse att snart kommer en möjlighet att dyka upp. Det sker sällan när man vill det själv. Och jag har världsdåligt tålamod. Jag vet det.

Som jag har berättat på instagram har även en familjemedlem fått cancer och även det har lagt ett mörker över den här sommaren. Men jag ber av hela mitt hjärta. Varje dag. För alla som har den hemska sjukdomen. Kämpa på. Ge inte upp. Låt den inte vinna.

Så finns det ljuspunkter. Maken. Katten. Och mitt jobb. Vi har även renoverat lite till i lägenheten. Vardagsrum. Arbetsrum. Några rum återstår. Det finns att göra här för att öka trivseln. Men emellanåt finns inte kraften att lägga ner på något som man ändå vill flytta ifrån.

Livet är märkligt. Oförutsägbart. Ena dagen är livet på ett sätt. Nästa dag kan det vara helt annorlunda. Vi vet ingenting. Och när man har varit med om några stora kriser, händelser eller annat i livet, så inser man det ännu mer. Vi vet verkligen ingenting.

Ta vara på livet. Gör de där sakerna som du funderar på. För vilken dag som helst kan dina förutsättningar ändras och då kan det vara för sent.

Kram
Jenny

Nya insikter, acceptans och snart sommar

 Vi började med hallen för att få in energi.

Bloggen och jag har inte synkat den här våren. Men jag är långt ifrån redo att ge upp för jag vet att en dag kommer jag igång igen. På allvar. Men just nu låter jag det vara som det är. Jag skriver när lusten faller på.
Det har hänt en del sedan jag skrev sist. Vi har inte hittat något hus men acceptansen har plötsligt börjat lägga sig till rätta och vi har börjat renovera i lägenheten. Ni som följer mig på instagram vet ju det redan. Det har varit otroligt välgörande att få göra den här renoveringen. Om inte annat har vi börjat känna igen oss själva. I glädjen. Vi älskar att skapa. Var vi än bor.

Så just nu jobbar min kropp ganska mycket på kreativa lösningar för olika rum i lägenheten. En fantastisk känsla som jag inte trodde skulle kunna komma. Men jag har börjat förstå vad hela den här förändringen handlat om. Och det är acceptans. En ren och skär övning i acceptans.


Maken sa något klokt till mig som har hjälpt mig på vägen. Han påminde mig om hur jag kände när vi flyttade in i huset, som då var mest ett vrak och som var så långt ifrån drömmen att jag grät mig till sömns på kvällarna, han sa: "Det spelar ju liksom ingen roll var man bor egentligen, för det tar ju sin tid att göra det till sitt. Huset var ju ingen dröm när vi flyttade dit heller".

Jag har inte tänkt på det förut, att det verkligen är så var man än bor. Och att jämföra en lite ledsen lägenhet som inte fått en hjälpande hand på länge, med ett hus som man lagt ner hela sin själ i, i många år, är ju rätt dömt att misslyckas. Det är ju klart att lägenheten skulle förlora, hur vi än gjorde.
Men makens ord har verkligen fått mig att tänka annorlunda och jag inser nu att jag vill se framåt. Vi klarar att bo här tills vårt nya ställe dyker upp. Det vet jag nu.

Och jag ska göra som universum vill. Jag ska inte jaga. För när det är meningen så kommer vårt ställe, det är jag ganska säker på. Tills dess ska jag skapa av ren glädje i den här lägenheten. Och njuta av varje sekund.

Kram
Jenny