tisdag 17 december 2013

Ensam kvar

 I vår hall.

På senare år har julen verkligen varit kluven för mig. Vår ofrivilliga barnlöshet sätter sina spår. På julen blir det ju väldigt mycket fokus på barnen och när man inte har några, även om man gärna önskar det, så känns det. Tomt. Sorgligt. Jobbigt.
Jag känner inte längre så många som vill ha barn och inte fått det. Faktum är att jag bara känner en. Och igår fick jag veta att efter fyra års försök, massor av jävliga behandlingar och ivfer, har de lyckats. Hon är gravid. Och jag har känt det på mig.
Jag är ingen missunnsam person. Men att inse att det bara är vi kvar gör ont. Som om det skulle vara bättre om det fanns fler som led? Beskedet ger mig ångest trots att jag önskat av hela mitt hjärta att det skulle gå vägen. Hur än lite jag vill tänka på det så finns det statistik för sånt här. Och någon blir utan. Faktum är att jag känner mig väldigt egoistisk när jag tänker att jag inte vill bli den personen. En dag vill jag få tårar av att vi har lyckats. Inte av att andra har gjort det.

Grattis vännen. Du är så innerligt värd detta. Jag finner inga ord. Världens bästa julklapp.

Kram
Jenny



15 kommentarer:

  1. Åh det gör så ont att läsa dina tankar och känslor.. Jag hoppas också på lite tårar av glädje för er skull och då kommer jag gråta med! ❤️ Jag tror alltid det finns hopp! Stor kram på dig/er

    SvaraRadera
  2. Jag förstår dig! Man känner sig udda som inte har barn (inte alla kanske men du är inte ensam) och ännu mer udda kanske när det är familjehögtider och det är mycket fokus på barn. Ibland måste man få vara egoistisk! Även om man unnar andra människor lycka så måste man ju få känna lycka själv oxå och vara tillfreds med livet! Kram på dig!

    SvaraRadera
  3. åh! blev så ledsen över dina ord man finner inte ord.....men jag tänkte att det kanske va någon mening med artiklen jag läste tidningen nära nr7 s.28 kinesiologi även artiklen efter..lova mig att du läser det...Allt är värt att prova!

    önskar dig en fröjdefull jul
    kram wivi♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Jag ska kolla upp det. För det är väl det man gör. Provar allt till slut. Kram Jenny

      Radera
  4. Kan som sagt inte föreställa mig hur det känns. Önskar er och alla som kämpar att få gråta och skrika rakt ut av lycka! Det är ni så värda, och du får verkligen lov att tänka på er själva och önska er en julklapp till er också. Förstår att det måste vara jobbigt under högtiderna.
    Styrkekramar Anna

    SvaraRadera
  5. Åh :´( Stor kram! /Maria

    SvaraRadera
  6. Styrkekram till dig Jenny!
    Från Anna V

    SvaraRadera
  7. Hej Jenny! med den finaste av alla bloggar jag läser o dom e många, här inne andas en mystisk varm känsla och dina bilder är så klockrena . Jag blir glad över att se ett hem med värme, inte som det alla andra har det.
    Och det du nu berättade, visar att du har ett varmt gott hjärta , och önskar Dig all lycka framöver <<<<<3
    Anna

    SvaraRadera
  8. Idag vet jag inte riktigt hur jag ska skriva för att visa att jag känner. Det är så tråkigt att höra hur det är för dig. Jag fick ett barn som jag är så lycklig för, men jag kunde inte få de ev andra barn som jag ville. Så jag kan förstå dig. Det gör ont !
    Du är absolut inte en missunnsam person !!

    Stor stor kram idag !
    Anci

    SvaraRadera
  9. alltid ledsamt när man läser ,det finns tyvärr flere som inte kan få barn av olika anledningar,man har inte pratat öppet om det tidigare men nu gör man mera det,önskar av hela mitt hjärta att en dag får ni ett alldeles eget barn att dela er kärlek till, Mia från Åland (Finland)

    SvaraRadera
  10. Hade känt lika som du, om jag var i dina kläder! Bamsekram!!

    SvaraRadera
  11. Hej Jenny!
    Jag vet precis hur du känner dig! Själv bröt jag ihop när jag slog in julklappar till syskonbarnen förra helgen och igår när jag klädde granen. Tanken om att någonsin få slå in julklappar till mina egna barn och tanken om för vems skull jag klär granen kom över mig...Jag kände meningslösheten och tomheten. Ensamheten - för man känner sig som den sista människan på jorden att få barn. Om jag får barn. Jag har också tänkt tanken om statistiken, precis som du...Om alla andra får, så måste ju jag vara den procenten som blir utan...

    Missunnsamheten i detta fallet är helt befogad! För det handlar ju inte om något du kan påverka själv! Det handlar inte om att du har en ny bil, men inte jag.

    Och till alla som kommer med rådet att slappna av och att inte tänka på det...

    Kan vi inte göra ett litet test? Om jag ber dig att inte tänka på en gul banan...Vad gör du just nu?...Du tänker troligtvis på en gul banan! En rak gul banan. Eller en böjd. Sedan svävar du ut i tankarna lite. Så bruna och gröna bananer kommer med också, för sådana tycker du ju inte om...
    Har jag rätt? Det är iaf vad som händer i min hjärna när jag inte ska tänka på att jag inte har barn...

    I natt kunde jag inte sova. Efter ett misslyckat ivf-försök griper jag återigen efter minsta halmstrå. I natt googlade jag på D-vitaminer och kolloidalt silver...

    Jag känner stressen. Stressen att vara den nästan sista i mina gamla klasser att få barn. Stressen att vara nästan sist bland vännerna idag. Stressen visar sig så här: trött, orkeslös, ingen lust, lust fast ingen energi att fixa, ont i kroppen, ont i magen, tryck över bröstet, eksem som jag aldrig haft förut innan hela denna karusellen drog igång och jag gråter. Jag gråter mycket! Igår när jag klädde granen kom gråten när de röda kulorna inte hängde väl utspridda från varje sida...

    Denna julen kommer helt klart inte kännas som tidigare jular! Jag brukar tycka det är roligt att fixa klappar till syskonbarnen och att se de öppna dem...

    Jag hoppas att jag får fira julen utan tankar om missunnsamhet och tråkigheter och jag önskar dig, Jenny allt gott!

    P.S Skrivit om detta till dig förut under namnet Anonym. Nu har vi dock berättat för våra nära och kära och det känns sååå mycket bättre att de vet om vår situation! Inget mer smusslande om vad vi håller på med och om varför man är på ett visst humör...D.S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir så ledsen över att höra hur ni har det. Och självklart känner jag igen mig. Att inte kunna få barn tär verkligen på kropp och själ. Och det är inte så mycket man kan göra åt det. Jag har försökt acceptera mitt öde, försökt att låta allt vara som det ska vara och jag väntar för att se om det är meningen att vi ska få barn. Men ibland slår sorgen till och då gör det verkligen ont. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du får det barn du längtar efter. Det är vi alla värda. Stor KRAM Jenny

      Radera
  12. Hej Jenny,
    Vet inte riktigt vad jag vill säga, men det du skriver berör så mycket! Det känns som om jag känner dig, som om vi är så lika - på många sätt. Fast jag egentligen inte känner dig. Eller du mig...

    Utan att veta något om era förutsättningar och bakgrund till varför ni sökt hjälp, så vill jag ge dig några tankar om statistiken... som jag själv haft. När jag nämnde för en arbetskamrat att vi var mitt uppe i en behandling, och att det bara var ca 30 % chans att lyckas sa han: "med så bra odds skulle jag köpa många lotter...". Den kommentaren tog jag med mig. Och köpte många "lotter".

    Visst, det är inte 100 % som lyckas, men många gör det. Jag kände mig också nedstämd när jag fick höra att "alla andra" lyckades. För hur mycket statistik blev då "kvar" till mig?

    Men statistik är statistik. Vilka som "ryms" i de som inte blir gravida kan vi inte veta. Kanske har de valt att inte fortsätta? Kanske finns de som inte har råd? Kanske finns de som valt att adoptera? Vad jag vill säga är att jag önskar dig ditt hopp. Det finns/blir ett barn där ute någonstans som kommer till er också. På ett eller annat sätt. Fortsätt hoppas och kämpa! För det är värt att kämpa för!! Fast jag tror också det är viktigt att tillåta alla känslor. Det är OK att vara ledsen också. Och att ha ett hopp!

    stor kram, /Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Birgitta! Tack för din hoppfulla kommentar! Det lyser säkert igenom lite att mitt hopp har börjat sina. Rejält. Vi har försökt länge och ingenting har fungerat. Hjärtat kommer väl till en gräns till slut, jag vet inte. Jag vill så gärna få ett eget barn, men jag vet helt ärligt inte om vi kommer att komma dit. Vi får se. Stor KRAM Jenny

      Radera